”Elever vill ha godis till skollunch!” Se där en rubrik med vidhängande okritisk artikel som vi aldrig lär få se. Av flera skäl, får man gissa, men framför allt skulle ingen vettig journalist komma på ett sådant upplägg utan att åtminstone stoppa in en kritisk forskare eller tandläkare i artikeln också. När det gäller betyg är det emellertid annorlunda. Då går det alldeles utmärkt att prata med några elever och sedan basunera ut att betyg är något som elever vill ha, utan att vidare kommentera det.
Men hallå, det är ju ändå skillnad på godis och betyg kanske en eller annan tänker nu, och det är det ju men en sak har de gemensamt – de är onyttiga. Det finns nämligen en hel massa forskning som visar att betyg motverkar flera av sina syften. Till exempel skadar betyg elevernas inre motivation och gör att de får svårare att lära sig saker, eftersom deras ambitioner går från att utvecklas och lära sig till att få bra betyg (vilket faktiskt inte är samma sak). Inte heller ger betyg bra information om vad elever kan, vad de behöver träna ytterligare på eller hur de ska uppnå sina egna såväl som skolans mål – för hur sjutton skulle en ynka bokstav eller siffra kunna sammanfatta allt det?
I olika sammanhang har jag propagerat för vikten av att skolorna arbetar med elevdemokrati. De svar jag fått har ofta gått ut på två saker; för det första att det inte är något som skolan kan pådyvla eleverna utan att det intresset måste komma från dem själva. Och för det andra att eleverna inte är mogna att vara med och fatta beslut på några högre nivåer än möjligen var skolans papperskorgar ska vara placerade. Det är svårt att föreställa sig att man skulle resonera på samma vis om andra färdigheter som skolan enligt läroplanen ska träna, till exempel: ”äsch, det där med matematik är inget vi kan tvinga på eleverna, det måste komma från dem själva”. Eller ”nej, vi nöjer oss med plus och minus för det där med multiplikation är så avancerat”.
Att ge eleverna verktyg för att kunna fungera som aktiva och engagerade medborgare anses av någon obegriplig anledning som mindre viktigt och Jan Björklund har till och med sett till att skolor med utvecklad elevdemokrati har fått minska den.
Det som både betygsfrågan och demokratifrågan pekar på är en syn på barn som skrämmer – de ska dompteras snarare än växa och blomma. Sorgligt är också att man låter de skador som skolan varit med om att åsamka eleverna bli bestämmande för att man ska fortsätta att skada dem. Vill de ha betyg – javisst! Vill de slippa engagera sig – javisst! Vill de bli kunskapsskyende, passiviserade och anpassliga – javisst! Men skulle de be att få godis till skollunch skulle de garanterat få nej.