Om biståndsminister Gunilla Carlsson fick sin privata hushållsbudget kraftigt minskad, skulle hon då säga att budgeten blivit effektiviserad? Knappast, men när hon talar om biståndsbudgeten tycks bara själva det faktum att den dragits ner räcka för att prata om effektivitet. Att budgeten skulle kunna få fortsätta vara lika stor men genom effektiviseringar användas till att täcka fler behov försvinner i Gunilla Carlssons minst sagt effektiva svada, under torsdagens seminarium på Världskulturmuseet, om svenskt bistånd.

Budskapet är att eftersom det tidigare delats ut pengar lite hipp som happ och Sverige ensamt inte kan bära ansvaret för att hjälpa hela världen så är det riktigt att minska den svenska biståndsbudgeten. Och hon jublar glatt att ”äntligen blir debatten seriös” när fokus skiftar från summor till vad och hur biståndet ska användas – vilket självklart också är oerhört viktiga frågor. Men effektiviseringar och neddragningar är faktiskt inte synonyma begrepp och ett nyspråk som syftar till att framställa försämringar som förbättringar ökar knappast regeringens trovärdighet i biståndsfrågan. Då hjälps det inte att Gunilla Carlssons engagemang för utvecklingen i biståndsländerna känns seriöst (allt annat vore väl för övrigt skandalöst när man besitter posten som biståndsminister) om än lite von oben.

När några av de andra debattörerna försöker ta upp frågan om mat som en mänsklig rättighet så svajar hon iväg i resonemang om vikten av demokrati och frihet – på lite alla möjliga plan – och menar att bristen på sådant kan vara orsaken till svälten. Jovisst, men vad hände med de fina formuleringarna om att hålla de fattigas perspektiv? Om Gunilla Carlsson själv inte hade fått äta mer än säg en liten skål med ris per dag och såg sina barn svälta hade då kampen för demokrati och yttrandefrihet varit hennes första prioritering? Och vem ska bäst arbeta för demokratisering – utländska biståndsministrar eller inhemsk befolkning?

Jag sympatiserar med Gunilla Carlssons mål att sätta in bistånd i ett större sammanhang, med påtryckningar i frågor om jämställdhet, demokrati och pressfrihet, och jag tror också att det är bra att en större del av biståndet ska gå till generellt budgetstöd till de olika länderna, i stället för att styras till specifika projekt som vi givarländer valt ut (och ofta profiterar på genom att pengarna går till utländska företag som driver projekten). Men som en av de andra debattörerna, Inger Björk från Forum Syd, påpekar så är det av största vikt att se till att stöd når gräsrötterna, dem som arbetar med att förändra länder inifrån och underifrån och som kan hjälpa till att bygga upp ekonomin och demokratin lokalt. Det är nog ändå allra mest effektivt, i ordets hederliga gammalspråkliga betydelse.