Åh vad media älskar personer som Camilla Lindberg och Marit Paulsen! De säger kontroversiella saker som att män är förtryckta och att vi ska fortsätta köpa konstgödslad och besprutad mat för annars är vi dumma mot de fattiga. Sånt skapar debatt – mumma för medierna!

Att den som är det minsta insatt vet att Marit Paulsen presenterar gammal skåpmat som vore de hemliga konspirationer hon just avslöjat, det bortser man från. Liksom man också väljer att blunda för att Camilla Lindberg rent statistiskt är så gott som barfota. ”Det var inte vi som sa det, det var hon!” , kan medierna skylla ifrån sig.

Balans, tycks de flesta journalister anse, uppnås bäst genom att två personer som står så långt ifrån varandra som möjligt ställs emot varandra. Så förleds läsarna att tro att sanningen ligger nånstans mittemellan. Men Stockholm ligger inte i Finland bara för att man hittar en person som påstår att det ligger i Ryssland och en som säger att det ligger i Sverige. Det finns sanningar att söka och avslöjanden att göra. Det är bara det att sådant kostar pengar, tar tid och gör sig kanske inte lika bra på löpet.

Alla nyhetsmedier spelar inte i samma division men de ägnar sig åt samma sport. Medielogiken och mediedramaturgin ser ungefär likadan ut i alla medier, trots skillnader i utförandet. Media överlag gör det media tjänar mest på: skapar rabalder. Alldeles säkert skulle det kunna bli en rejäl debatt också om man grävde djupare och kunde visa att Marit Paulsen valt sina fakta lite väl omsorgsfullt och anlagt ett så snävt förhållningssätt till sitt ämne att det gränsar till förvrängning – men varför lägga ner tid och pengar på det när det blir så bra rabalder bara genom att släppa fram henne ocensurerad?

Det tog många decennier innan medvetenheten om klimatförändringarna slog igenom på bred front i världen och medierna borde stå på de anklagades bänk för att nödvändiga åtgärder dröjt så alldeles förbannat länge. Journalisterna ställde år ut och år in dem som berättade att växthuseffekten var ett stort hot mot sådana som hävdade att den inte existerade över huvud taget, enligt principen att ge båda sidor samma utrymme. Att den ena sidan representerades av några promille av dem med kunskaper på området medan övriga stod i andra lägret struntade man i. Vilket ledde till att debatten i stället för att fördjupas och utvecklas hela tiden fick startas om från början igen. På samma sätt har det fungerat med genusfrågor och nu är det alltså dags även för matfrågan. Ekologisk mat har fått allt större genomslag och Mats-Eric Nilssons böcker har gått till storms mot matindustrin. Voilà, Marit Paulsen gör entré på scen och medierna jublar: showen kan fortsätta.

Eva-Lotta Hultén