Först gör Högskoleverket en utvärdering som kommer fram till att lärarutbildningen är undermålig (i alla fall är det så resultaten framställs utåt). Sedan tillsätts en utredning där förslag på en ny utbildning läggs fram. Utredningen går sedan ut på remiss och berörda får tycka till. Det skulle vara en alldeles utmärkt ärendegång om det inte vore för att den som var ytterst ansvarig för hur Högskoleverkets utvärdering presenterades heter Sigbrit Franke, den som tillsattes som ensamutredare för att föreslå ny utbildning heter Sigbrit Franke och en av dem som haft inflytande över några av remissvaren, i egenskap av rådgivare vid ett par lärosäten, också heter Sigbrit Franke. En och samma person har alltså tillåtits definiera problemen och ensam föreslå lösningarna och dessutom haft inflytande över kommentarerna till sina egna förslag.

Lägg därtill att den som är ordförande i Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, som delar ut forskningsanslag, råkar vara just redan tre gånger nämnda Sigbrit Franke. Den sista rollen gör att få i forskarvärlden vill stöta sig med henne, vilket naturligtvis påverkar hur mycket kritik av hennes utredning man vill uttrycka.
Finns det någon som helst rim och reson i detta? Nej, inte ett uns. Det är precis lika absurt som det låter. Genom att ikläda sig alla dessa roller får Sigbrit Franke ett helt befängt stort inflytande över Sveriges alla lärarutbildningar, och i förlängningen också över vilken skola vi kommer ha. Så stor makt bör aldrig hamna i en enskild människas knä. Ännu mindre bör den hamna hos en person som tycks ha förvrängt resultaten från den utredning av nuvarande lärarutbildning, som hon å Högskoleverkets räkning var ansvarig för, och som ligger till grund för på det påstådda behovet av en ny lärarutbildning. Som utredaren Anders Fransson formulerade det i en intervju Lärarnas tidning: ”Vi som har varit verksamma som bedömare fattar ingenting. Vi har inte dömt ut lärarutbildningen, det är Högskoleverket och politiker som har gjort det.” Han är mycket bestämd med att det inte finns någon grund för att ge lärarutbildningen i sin nuvarande form underkänt.

Om det inte är några större fel på den nuvarande lärarutbildningen, varför har vi då en ny lärarutbildning på gång? Det är svårt att se något annat än politiska skäl till det. På utbildningsdepartementet styr Jan Björklund och han vill till varje pris förändra skolan. I Sigbrit Franke tycks han ha hittat en frände och en like. Tillsammans bildar de en duo som tycks satsa all kraft de har på att rasera och svärta ner det andra byggt upp. Man kan bli mörkrädd för mindre.