I augusti började min dotter i förskoleklass och under hösten har hon några gånger kommit hem och berättat att hon fått lära sig olika bokstäver och siffror. Det är det bara att hon kunde alla siffror och bokstäver redan för ett par år sedan. Hon har alltså inte alls fått lära sig dem, bara fått höra på lärarens genomgång av något hon redan kände till. Hon har förespeglats en illusion av lärande.

Varför berättar jag detta? Jo för att jag tycker att det är en så tydlig illustration av hur vi förhåller oss till kunskap och lärande. I skolan har fokus kommit att hamna på kunskap som är mätbar och kvantifierbar och både utlärare och inlärare ska helst vara MEDVETNA om att det sker en kunskapsöverföring för att kunskapandet ska räknas. Varför arbetar skolan på det viset? Inte en enda gång under min dotters fyra år i förskolan kom hon hem och sa att hon ”fått lära” sig något, ändå var det lätt (mycket lättare än nu) att se att hon sög upp kunskap som en svamp. Hon lärde på de för människan mest naturliga sätten: genom lek och genom nyfikenhet som ledde henne till att ställa frågor. Ingen stod någonsin högtidligt framför henne och sa ”nu får du kunskap”.

En klok person som arbetat med utbildningsfrågor inom OECD (han heter Jarl Bengtsson) har sagt att ”det minsta man kan begära av skolan är att den lämnar ifrån sig eleverna med samma lust att lära som de hade när de kom dit”. Alla som varit i närheten av en ordinär skola vet att så idag är långt ifrån fallet. Att bli skoltrött anses vara en normal del av barns och ungas utbildningsgång. Innan jag själv började i skolan var jag ett otroligt nyfiket barn. Min skoltid blev en tolv år lång plåga och det är först nu, vid trettioåtta års ålder, som jag är tillbaka på samma nivå av barnslig glädje och nyfikenhet inför allt mellan himmel och jord som jag befann mig på innan jag började skolan.

När vi sätter upp staket och ramar kring mänsklig nyfikenhet och lärglädje riskerar vi att göra allvarlig negativ åverkan på människors själsliv. Det vore rimligt att vi därför i så stor utsträckning som möjligt anpassade undervisningen efter de sätt som människan lär sig naturligt på.

En skola som vill undvika att eleverna förlorar sin lust att lära måste sluta se kunskap som något som kan slås in i ett paket, etiketteras och överräckas till eleverna. Den måste ta vara på barns naturliga nyfikenhet – och locka fram den i de fall den är otillräcklig. Kunskapsförmedling som inte har någon verklig förankring i en efterfrågan hos barnet riskerar annars att orsaka skolskador som kan ta decennier att reparera.