Kommer barnen bli glada för tröjan och hörlurarna vi köpt åt dem i julklapp? Det beror på kompisarna. Vi mäter våra prylars värde inte bara i vad de kan ge oss för känslor och upplevelser utan också i vilken ställning de ger bland våra vänner. Presenterna blir en bricka i jakten på placeringar i statusligan och där spelar kärleken bakom dem ingen roll.

Idag uppmuntras vi överallt till jämförelser med andra. Vi översköljs av reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda om vi inte har mer och bättre än andra. Tävlandet på TV får oss att fundera över våra egna talanger och värden. På sociala medier får vi ständig feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Konkurrensen det föder äter sig in i oss och tar plats i vårt innersta. Den påverkar hur vi förhåller oss till oss själva, till varandra och till samhället. Föreställningen att konkurrens och tävlan alltid är bra och utvecklande är så stark att den utvecklats till en ideologi: konkurrism.

Konkurrismen alienerar oss från själva och varandra och skadar våra relationer. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Ett samhälle som hävdar att alla kan lyckas, skuldbelägger dessutom dem som inte gör det. Det leder till känslor av skam och värdelöshet.

På ett privat plan kan vi självklart försöka att förändra våra attityder för att bättre stå ut med det samhälle vi lever i men att jobba med bara sig själv i den här frågan är lite som att springa bakåt i ett framrusande tåg. Tävlingshetsen är så genomgripande att det krävs ett mycket starkt psyke för att komma undan. De flesta av oss är inte så starka och vi borde inte lämnas med individuellt ansvar för att hantera sjuka samhällsnormer. Vi skulle behöva en massiv folkrörelse mot både reklam, idrottslig tävlingshets och såväl social som samhällelig konkurrens. Att se att tävlandet verkar djupt in i våra jag och våra relationer och påverkar vårt samhälle på alla nivåer och i alla sammanhang, är en början. När vi uppmärksammar konkurrismen, i stället för att bara ta den för självklar, kan vi också ifrågasätta den, kämpa emot och börja sträva efter att ersätta den med empati, solidaritet och samarbete i stället.