I många år har Jan Björklund varit skoldebattens och skolpolitikens okrönte konung. Likt en despotisk lejonhanne har han legat oåtkomlig på sin klippa och rutit ut nya direktiv lite som det fallit honom in. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Björklund fortsätter pytsa ut tvärsäkra påståenden och tillsätta pseudoutredningar i jämn takt, som han alltid gjort. Den senaste tiden har det bland annat handlat om ett nytt skolforskningsinstitut, en utredning om ordning och reda (Björklund visste att berätta att allt nu var föräldrarnas fel, innan utredaren ens startat) och en utredning om tidigare betyg.

Men något nytt har börjat hända. Plötsligt blir han kritiserad och ifrågasatt, inte bara av vänsterpartiet, skolforskare och en och annan skoldebattör utan också av allianskollegor och en del borgerliga ledarskribenter (Expressens Anna Dahlberg skrev nyligen en lysande artikel om hur regeringen missbrukar utredningsväsendet och att Björklund är värst: ”Vad utredningen ska komma fram till är ofta klart från början. Utredarens uppgift blir snarare att hitta goda argument till den politik som förs än att ta fram ett nytt, oberoende kunskapsunderlag”). Också nyhetsjournalisterna har börjat läsa på och ställa kritiska frågor.

När reportern Johan Zachrisson Winberg i Rapport häromdagen ställde hårda frågor till Björklund om hans förslag att sänka betygsstarten till fjärde klass förvandlades kungen i stället till en naken kejsare. Som svar när Winberg pressade honom om hur forskningsstödet ser ut för tidigare betyg var det bästa svar Björklund kunde åstadkomma att ”nästan hela världen har betyg i sina skolor”. Det blir allt mer uppenbart att ”kunskapsskolan” byggts på lösa antaganden snarare än ”forskning och beprövad erfarenhet”.

Jan Björklunds ovilja att lyssna på dem med kunskap, eller ens vänta in vad hans egna utredningar har att säga, börjar till sist slå tillbaka på honom själv. Är jag skadeglad? Jo, jag erkänner att en del av mig faktiskt är det. Björklund har inte bara varit klantig och envist ignorant utan också ofta arrogant och nedlåtande, mot lärare, mot elever och mot alla som kommit med högst relevanta invändningar och frågor. Men mest är jag lättad. Både hans barnsyn och hans kunskapssyn har givit anledning att förskräckas och eftersom jag ofta är ute på skolor för att göra reportage så vet jag att genomslaget för strafftänkande och mätfixering på en del håll varit stort. Det tar antagligen några år att städa upp efter Jan Björklund men kanske går det nu att i alla fall ana möjligheter till verklig skolutveckling någonstans vid horisonten.