Marshmallowtestet. GP december -14

De senaste åren har ett psykologiexperiment från 60-talet kommit i ropet. Fyraåringar erbjöds att ta en godisbit eller en kaka med en gång, eller att få två om de lyckades vänta i tjugo minuter. I senare uppföljningar visade det sig att de barn som varit duktiga på att vänta klarade sig bättre i skolan och fick mer framgångsrika yrkesliv. Resultaten har bland annat använts som argument för att barn bör läras att acceptera att ha tråkigt i skolan för att få ett bra liv sedan.

I nyutkomna boken Marshmallowtestet skriver forskaren Walter Mischel, som var den som utvecklade experimentet, om sin egen och andras forskning kring uppskjutna belöningar. Inte otippat visar det sig vara betydligt mer komplext än ”härda ut och du ska rikligen belönas.” Exempelvis konstaterar han att det för barn som har erfarenheter av att vuxna är opålitliga, kan vara högst rationellt att äta upp vad som erbjuds innan det försvinner.

Mischel förklarar sedan vilka komponenter det är som hjälper barn att skjuta upp belöningar. Han pekar på kreativitetens betydelse. De barn som klarade att vänta använde sin fantasi för att hitta på lekar och distraktioner. Barn som får hjälp att lära sig sådana tekniker blir snabbt bättre på att vänta också de.

Mischel förklarar att vår motivation spelar en mycket stor roll för vår förmåga att skjuta upp njutningar. Om vi ser ett åtråvärt mål så blir det lättare att vänta; och de barn som hjälps att se en mening med att kämpa nu för att uppnå något längre fram blir också duktigare på det. Det blir även lättare att uppnå mål om man har roligt längs vägen. Annat som spelar in är självförtroende och sociala förhållanden. Barn som lever under långvarig stress orsakad av fattigdom och utsatthet har lägre förmåga att skjuta upp belöningar, påpekar Mischel, som anser att det lyfter ansvaret till en högre nivå. Vi kan inte kräva av svårt stressade barn att de ska planera för framtiden innan vi givit dem rimliga förutsättningar att klara det.

Slutsatsen att vi måste tjata på barn att härda ut och göra mer läxor för att få ett bra yrke som vuxna skulle alltså hellre kunna bytas ut till att vi behöver hjälpa barn att ställa upp mål, hitta sin egen motivation, utveckla fantasi och kreativitet samt att vi måste skapa rimliga livsvillkor för alla.

Och slutligen: Walter Mischel slår ett slag för att njuta mer i stunden. Han skriver att en ständig väntan kan bli kvävande: ”ett glädjelöst liv av uppskjutna nöjen, glada tidsfördriv som nobbats, känslor som inte upplevts, möjliga liv som inte levats”.

Ja, livet måste levas NU, också. Om vi år ut och år in, hela vägen fram till godsakerna, har haft tråkigt så kanske den eftersträvade framgången inte riktigt blir värd sitt pris.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s