Riskfritt att sparka på den som ligger. GP april -10

 

Om man upprepar något tillräckligt frekvent tas det till sist ofta för sant.

I boken Kampen om sjukfrånvaron visar statsvetaren Björn Johnson hur påståenden om fusk och överutnyttjande som figurerat i debatten om sjukfrånvaron till stora delar är grundlösa. De ökande sjukskrivningstalen i början av 2000-talet berodde inte på fusk utan främst på att rehabiliteringen av sjukskrivna brutit samman. Det var inte fler som sjukskrevs utan sjukskrivningarnas längd som ökade eftersom människor inte längre fick den hjälp de behövde för att komma tillbaka i arbete. Detta var något som två olika forskare pekade på redan 2004 respektive 2005 men deras resultat ignorerades. Förändringarna av sjukförsäkringen rullade i stället på och utformades utifrån logiken att strängare regler var vad som behövdes.

Det finns all anledning att bli förbannad på de politiker som var mer intresserade av att vinna debatter och ta enkla poänger än av att skapa en dräglig framtid för medborgarna. De har genom ounderbyggda beslut försämrat vårt trygghetssystem. Men vem ska vi ställa till svars för den galna medierapporteringen?

I Kampen om sjukfrånvaron visar Björn Johnson hur sjukskrivningsproblematiken runt 2002 började omdefinieras av ledarskribenter på de stora tidningarna. Från att förut ha setts som ett arbetsmiljöproblem började den i stället förklaras med enskilda personers överutnyttjande. Nyhetsrapporteringen hakade på och först levde medierna gott på att skriva förenklade artiklar om fusk, för att nyligen i stället gå över till att leverera indignationsjournalistik om hur illa utförsäkringarna slår mot redan utsatta. Båda sorterna är billig, lättproducerad journalistik som engagerar många men som inte tillfört mycket för att öka förståelsen för hur problemen uppstått – tvärtom har den förstnämnda aktiv del i dess uppkomst – eller hur de kan lösas.

Medial självrannsakan hade alltså varit på sin plats men lär knappast utövas. När DN:s ledarskribent Hanne Kjöller vid en debatt i Malmö ställdes till svars för sina spekulativa ledare om sjukfrånvaron svarade hon enligt Niklas Orrenius återgivning i Sydsvenskan: ”Ni kritiserar mig för att jag inte är forskare. Men sorry, jag är ledarskribent, liksom!” Jamen då så, då bör ju allt vara förlåtet!

Självkritik har aldrig varit någon journalistisk paradgren och att få till smaskiga rubriker eller få sista ordet tycks allt som oftast vara viktigare än att verkligen ha rätt. Att sparka på dem som redan ligger har ju dessutom alltid varit en verksamhet utan större risker. Debatten om sjukfrånvaron illustrerar detta oerhört väl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s