I Amazonas vibrerade det av liv. Överallt fanns insekter, ödlor, fåglar och små underliga djur och det svirrade i luften av alla ljud. Doften av förmultnelse och parfymerade blommor var stark och vegetationen var ett enda fascinerande trassel av enorma träd, klätterväxter och lianer.

Det är lätt att känna ilska när man ser sådan rikedom kalhuggas. Lätt därför att det är rovdrift på naturen men också för att det sker så långt borta, utfört av människor som vi inte har någon relation till, i jakt på pengar vi föreställer oss aldrig kommer oss till del. Att vi själva redan gjort plantager av så gott som allt det som är vår del av det enorma barrskogsbältet är en annan sak. Vi är ju inte giriga skövlare utan lyckas vara både rationella och hänsynsfulla i vårt bruk av naturen. Eller?

Av Sveriges 3653 rödlistade arter finns drygt hälften i skogen och enligt en statlig rapport krävs att 9-16 procent av skogen får ett långsiktigt skydd för att säkra mångfalden. Idag har bara en procent (borträknat den fjällnära skogen) sådant skydd och avsättningstakten är mycket låg. I skogsvårdslagen är produktionsmål och miljömål likställda, i praktiken går produktion före. Det är svårt att sätta vitryggiga hackspettars överlevnad före krass ekonomi.

Att bruka skog är ett enormt ansvar, ekonomiskt såväl som ekologiskt. Marken hyser ju inte bara träd utan tusentals olika sorters växter och djur som samspelar med och beror av varandra. Kanske är det dags att sluta prata om att ”äga skog” och i stället börja tala om att äga ekosystem.

I vår globaliserade värld är för övrigt inte Brasilien så långt borta om man ser till ekonomi. Några av dem som bedriver (kritiserat) skogsbruk i landet är Stora Enso. Pengar att tjäna är pengar att tjäna här som där men det borde vara dags att satsa på hållbara bruksalternativ både i regnskogen och i taigan.

Eva-Lotta Hultén

författare till boken Skogen vi ärvde

och delägare i 264 hektar ekosystem