I juni publicerade GP en krönika där jag var starkt kritisk till lärarutbildningsutredaren Sigbrit Franke. Jag skrev att det var olämpligt att en och samma person innehaft makten att både döma ut den nuvarande lärarutbildningen, ensam fått uppdraget att föreslå en ny och sedan haft kanaler att påverka remissvaren. Därtill är hon ordförande för Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté som fördelar forskningsanslagen, vilket gör att få vill stöta sig med henne.

Det normala hade varit att Sigbrit Franke begärt replik men hon har valt att sitta still i båten och rent strategiskt har det visat sig vara ett klokt beslut. Total tystnad har fortsatt råda om detta i medierna och allt tuffar på enligt plan.

För ungefär ett år sedan sändes serien Kris i skolan i radions P1. I fyra ambitiöst researchade program slog reportrarna hål på de flesta av de påståenden om skolan som florerar i skoldebatten och som ligger till grund för skolpolitiken. Vår skolministers utsagor om att Sverige var det OECD-land med störst problem med ordning och skolk visade sig vara hittepå (vi ligger på genomsnittet). Inte heller presterar svenska elever ens i närheten av så dåligt i internationella undersökningar som Björklund påstått, tvärtom låg de oftast på snittet eller i de övre delarna av tabellerna. Och inte stämmer det att ”Sverige har minst läxor och prov i västvärlden”. Vi ligger på ungefär samma nivå som det av Björklund hyllade Finland. Om Sverige utmärker sig internationellt på något sätt är det för att eleverna trivs ovanligt bra och känner sig tryggare än i de flesta andra länder man jämfört med.

När Kris i skolan sändes jublade jag – äntligen stod kejsaren naken. Programserien fick hyfsat genomslag i andra medier men efter bara några månader var allt glömt. Att underlaget för att göra om den svenska skolan visade sig vara falskt tycks nu inte spela någon som helst roll för mediernas bevakning (och ännu mindre att de flesta reformerna saknar stöd i forskning) och på nytt återges helt okritiskt vad Jan Björklund påstår. Att vara tvärsäker tycks vara ett lika säkert kort för att undkomma granskning som att sitta still i båten när det börjar blåsa. I alla fall om det handlar om skolan. Så gott som hela Sveriges journalistkår har nämligen stängt av sin ifrågasättande förmåga när det gäller bevakningen av allt som har med skolfrågor att göra och det tycks gå att komma undan med i princip vad som helst. Ytliga medier och en ytlig skolpolitik trivs utmärkt ihop.