Utan träd kan vi inte leva. Träden ger oss byggmaterial, bränsle och skydd mot solen, hindrar jorderosion, ger oss frukt och skapar förutsättningar för miljoner andra levande organismer som vi behöver för att ekosystemen vi lever i ska fungera. Dessutom mår vi bra av träd. När vi vistas i deras närhet sjunker blodtryck, stresshormoner och puls. Träden får oss att slappna av och trivas.

I augustnominerade Trädets tid skriver Christel Kvant vackert och allvarsamt om träd och människor. Kottars fröexplosioner, lönnars transsexualitet, det myllrande livet i ett dött träd och det gigantiska banyanträdets förunderliga växtsätt blir till poesi mellan pärmarna. Kvant hoppar fjäderlätt mellan biologi, ekologi, folktro och filosofi. Viktor Kvants sepiafärgade, drömska bilder bidrar till att ge hela boken ett magiskt skimmer. Det är lätt att känna förundran och kärlek till träden när man bläddrar och läser i Trädets tid.

FN har utnämnt år 2011 till Skogens år för att uppmärksamma världen på hur beroende vi är av skogen och hur viktig den är i kampen mot klimatförändringar. Oförsiktiga skogsavverkningar är en stor anledning till att utsläppen av koldioxid ökar. Samtidigt minskar också den biologiska mångfalden i världen i ett tempo vårt jordklot inte upplevt på flera miljoner år, om någonsin. Inte bara människorna behöver träden; det gör också väldigt många andra djur och växter. Hälften av de arter som idag är hotade i Sverige hör hemma i skogsmiljöer.

Christel Kvant skriver att hennes bok är för alla som älskar träd och att hon skulle önska att vi åter lär oss att vörda och vårda dem. De flesta av oss känner nog just vördnad inför mäktiga ekar och stora, vajande tallar när de står som enskilda solitärer men hur många älskar och vördar den svenska skogen? Förra året skrev Sverige på Nagoya-överenskommelsen om att vi åtar oss att till 2020 skydda 17 procent av vår biologiskt rika och ekologiskt representativa landyta. För vår produktiva skogsmark ligger vi för närvarande, enligt Naturvårdsverket, på fyra procent och skyddstakten är extremt låg. Chansen att vi ska kunna leva upp till Nagoyaavtalet är så gott som obefintligt om inte en mycket kraftig satsning görs snabbt. Att en tredjedel av skogsavverkningarna i Sverige inte ens når upp till lagkraven gör inte saken bättre. Vi upprörs gärna över skövlad regnskog i länder långt borta men vörda och vårda känns tyvärr fortfarande mycket fjärran när det kommer till den svenska skogen.