Under namnet ”de olydiga” håller ett nätverk av lärare och skolledare på att växa fram i Frankrike. De vägrar att genomföra vissa skolpolitiska reformer eftersom de inte tycker om dem. Bland annat vänder de sig emot vad de tycker är felaktiga krav på hur barn med särskilda behov ska behandlas, att läroplanen inte är anpassad efter dagens samhälle och mot en omstöpning av lärarutbildningen. Nätverket har ännu inte stöd av något fackförbund och flera har drabbats eller hotas av sanktioner för sin olydnad.

Frankrike är ett land känt för allehanda protester men också i det mer tillknäppta England har lärare och rektorer börjat opponera sig mer högljutt mot den förda skolpolitiken. I ett gemensamt dokument slår de engelska rektorernas nationella förbund tillsammans med Englands största lärarfack, fast att den engelska vurmen för tester är förvirrad och skadlig och att allt testande skapar en skola där man undervisar för proven och inte för livet. De menar att fokus på mätbarhet underminerar barns förmåga att lära sig och stämplar ut skolor som dåliga i sin helhet, trots att testerna bara mäter en liten del av vad skolan ska arbeta med. I en artikel i Svenska dagbladet intervjuas en engelsk skolchef som säger: ”Ämnena är viktiga. Men det måste finnas utrymme för kreativitet; musik, teknik, sport. Vi vet att barn lär sig bäst när de har roligt och har en bred och intressant läroplan”.

Att barn (såväl som vuxna) lär sig bäst när de har roligt är knappast okänt för någon som undervisat, liksom nackdelarna med alltför mycket testande, ändå är pluggskola och testande på frammarsch i Sverige. Så vad är det som gör att vi inte redan har en stark svensk motståndsrörelse med bas inne på skolorna också här?

Kanske står svaret att finna just i skolans system och traditionellt passiviserande undervisningsformer: dagens lärare har ju också en gång gått i skolan, och med stor sannolikhet blivit fostrade till att prestera det överheten begär, utan att ifrågasätta. Dessutom är det inte bara eleverna som blir kvästa av en undervisning vars motorer heter tester, betyg och anpassning, samma sker även med lärarna. I stället för att utveckla undervisning som bäst främjar deras olika elevers lärande tvingas de till ett evigt mätande, sorterande och stämplande. Det resulterar sedan i siffror som används för att domptera också dem själva, när olika skolor ställs emot varandra i en ständigt pågående tävling.

I England är segregeringen, sorterandet och testkulturen mycket starkare än den (än så länge) är i Sverige och det är bara att hoppas att det inte behöver gå lika långt här innan den svenska lärarkåren vaknar till liv och samlar sig till kamp, som i England, eller helt enkelt blir olydiga, som i Frankrike.