”Att bedöma elevers kunskaper bara med hjälp av prov är som att bedöma en bil bara utifrån vad den presterar på en tävlingsbana.” Orden är Kurt Fischers. Som professor i neurovetenskap vid Harvard university är han inriktad på lärande och menar att neurovetenskapen kan bidra till att avliva ett antal kontraproduktiva myter; som att vi styrs av bara den ena av våra hjärnhalvor, att kunskap är något man enkelt kan ”pumpa in” i elevernas hjärnor och att prov är ett bra mätverktyg i kunskapssammanhang. Lärande och kunskap sker i ett sammanhang och prov kan bara mäta en liten del av allt lärande betonar Kurt Fischer. Han påpekar också att något av det viktigaste skolan kan arbeta med är att få eleverna att känna att det de lär sig är relevant för dem.

Kurt Fischer är inbjuden till den pågående Vetenskapsfestivalen och jag hör honom prata på seminariet Hjärnkoll på skolan – förändras undervisningen av ny forskning? Han avlöses av en panel av praktiker, skoltjänstemän och forskare. Johanna Lundell är rektor för uppmärksammade Nossebro skola som på bara några få år höjt sina elevers resultat från botten till toppen i nationella jämförelser. Det gjordes genom att titta på vad tillgänglig forskning säger om vad som fungerar. Det är underbart att höra att det går att vända en negativ situation med hjälp av kunskap.

I panelen sitter också Peter Honeth, kabinettssekreterare vid utbildningsdepartementet och precis som när jag hörde honom prata förra gången så förklarar han att den pedagogiska forskningen är för kass för att ha någon relevans för skolan. Så okej, låt oss då i stället lyssna på den neurovetenskapliga. Som råkar visa på ungefär samma saker som den pedagogiska, i alla fall om man ska tro Kurt Fischer, och även Tommy Lagergren, chef för utvecklingsenheten på Skolverket. Om nu både den pedagogiska forskningen, forskningen om hur vår hjärna är uppbyggd och fungerar och dessutom skolans praktiker säger samma saker – varför går förändringarna av skolpolitiken i så stor utsträckning i motsatt riktning?

Under seminariet får vi deltagare också tid för att diskutera med varandra. Tillsammans med bland andra en skolpsykolog, en skolutvecklare och en lärare får jag prata om både drömmar och visioner om vad skolan skulle kunna vara och hur den borde arbeta, i den bästa av världar. Och om den absolut största bristvaran inom skolan: tid att reflektera, lära nytt och pröva nytt. Vad hjälper aldrig så mycket god forskning, inom vilken disciplin det vara må, om tid för pedagogernas eget lärande saknas?