1970 utförde den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel en studie för att utröna vad som krävdes för att få människor att diskriminera varandra. Ett antal försökspersoner fick veta att de enligt ett preferenstest antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det visade sig vara allt som krävdes för att de båda grupperna skulle börja diskriminera varandra. Tajfel gjorde flera varianter av studien och fann att till och med när uppdelningen var helt slumpmässig uppstod diskriminering.

Det tycks alltså som om vi människor kräver mycket lite för att dela in människor i en vi-grupp och en dem-grupp. Kanske beror det på den starka tävlingsmentalitet vi socialiseras in i men det är också ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små avgränsade grupper där individens överlevnad hängde på tillhörighet till gruppen. Den gemensamma överlevnaden berodde av individernas förmåga att hjälpa varanda – och hålla andra grupper på rimligt avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. Rationellt då, mindre så i dagens samhälle. För hur vi än bär oss åt måste vi idag hantera en enormt mycket större mängd människor än då.

I en mycket klok krönika på Aftonbladets kultursida skriver historikern Janne Holmén att den retorik som hävdar att ett etniskt homogent land innebär färre konflikter saknar grund i verkligheten. Han hänvisar bland annat till hur finländare i ett relativt homogent Finland 1918 dödade varandra och hur samma gäller för Somalia idag. Janne Holmén skriver: ”Det finns ingen direkt koppling mellan etnisk mångfald och graden av våld och kaos i ett samhälle. Däremot finns det många exempel på hur farligt det kan vara om politiska partier blåser upp etniska konflikter för att vinna politiska fördelar.”

Det är alltså inte verkliga skillnader som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor och ju mindre vana vid förändringar och nytänkade desto sämre hanterar vi påtvingade samhällsförändringar – som framstår som mer stressande än vad de hade uppfattats som i ett mer flexibelt samhälle. Vårt problem handlar inte, som vissa vill göra gällande, om brist på assimilation utan om ett samhällsklimat där acceptansen för olikhet tycks sjunka. För så vida målet inte är nio miljoner exakta kloner kommer människan i sin uppfinningsrikedom annars alltid kunna skapa ett ”vi” och ett ”dem”.

Eva-Lotta Hultén