”I Sverige har vi 35-timmars arbetsvecka. Inga svenska företag får betala ut löner som är mer än 100 procent högre än de lägsta inom företaget. Alla skolor har tillräcklig budget för att kunna arbeta ämnesövergripande och alltid ta hänsyn till varje individs förutsättningar och behov.”             Så skulle mitt fantasiflygblad se ut. Det är några av mina drömmar om ett bättre samhälle. Nu vet ju jag att det här inte är verklighet, så jag skulle aldrig komma på idén att låta trycka upp ett sådant flygblad och börja sprida det som sanning. Än mindre med ”Svenska folket” som avsändare. Annat är det med vårt tredje största parti, som inte bara sprider fantasifoster utan hävdar att det redan är sant eftersom det kommer bli sant när de får makten.

Varför gör de såhär?

SD vet att många kommer bli upprörda över lögnerna, och det i sig gör det till en bra PR-kupp – utdelningen i media har hittills varit god – men de vet också att mångas nyhetsintag är så begränsat att en del kommer tro att deras utsagor är sanna, och sprida dem vidare. Och det är ett första steg på vägen till att göra dem till verklighet. Har vi bara hört något uttalas några gånger så har tillvänjningsprocessen börjat.

Parallellt med dessa lögner och nyspråkliga omformuleringar av vad sanning och lögn är fortsätter SD att utesluta medlemmar som man hävdar gått över gränsen. Nu senast stockholmaren Rickard Wall, som höll ett obehagligt anförande där han föreslog att de kvinnliga, fattiga EU-migranter som är vackra borde försöka försörja sig genom att erbjuda sig åt svenska män. Att han uteslöts sänder signalen att SD är ansvarsfulla: ”vi håller oss inom anständighetens gränser”.

Denna dubbelmoral ter sig ganska förvirrande, för den med någorlunda fungerande moralisk kompass. Varför är det okej att ljuga för extremt utsatta människor på Lesbos och tala om att man inte tänker hjälpa dem, men inte att resonera kring hur andra utsatta människor kan klara sitt uppehälle genom att inleda kärlekslösa relationer med svenska män? Finns det någon glasklar moralisk skala som säger att det är okej att trakassera och ljuga för människor som flyr för sina liv, men inte att bluddra ur sig rasistiska och kvinnofientliga dumheter på fullmäktigemöten? Jag har missat den i så fall.

Emellertid är inte SD:s agerande så slumpmässigt som det kan framstå. Det finns en logik.

När de utesluter medlemmar beror det inte så mycket på vad de gjort – hur skulle annars järnrörs-Ekeroth kunna sitta kvar – utan på vilket symbolvärde det skapar. SD:s uteslutningar bidrar till att ge legitimitet åt den politik de sedan faktiskt för. För om det finns hårda gränser (vilket uteslutningarna är tänkta att visa), så måste ju den officiella politik och de uttalanden SD godkänner och genomför ha genomgått en noggrann prövning och därmed vara okej.

SD försöker helt enkelt manipulera det svenska folket men en slag moralisk trompe l’oeil där vi ska fås att tro att det görs verkliga och rimliga etiska överväganden på partikansliet. Få saker kunde vara mer fel. Och det vågar jag påstå att en majoritet av svenska folket, som väl är, fortfarande är fullt kapabla att se.