När jag som tonåring, skälvande av stridslust och överflöd på styrka, sökte mål att drabba med min frustration över världens orättvisor stod jag ganska vilsen. Det var 80-tal och politisk aktivism stod inte högt i kurs. Idag är ett helt smörgåsbord av protestvägar och metoder bara ett musklick bort och ingen tonåring med världsförbättrarambitioner behöver känna sig ensam och missförstådd (och nöja sig med att ligga hemma på sängen och bli förläst på Karin Boye). Det är därför med viss skepsis jag beger mig till Världskulturmuseets utställning Take action – 83 sätt att förändra världen. Behövs verkligen en sådan utställning idag – och är ett statligt museum lämplig arrangör?

Källarlokalen är mörk och ljudet från en av videoinstallationerna påträngande. Jag lyssnar tämligen oberörd en stund på förbjuden iransk musik och fnissar lite åt lådorna med texten ”Break the glass when the revolution starts” (innehåll: målarfärg, rosor, första förband, gatsten). Vid bilden av den döende trettonårige Hector Petersen – skjuten under upplopp i Soweto 1976 – i famnen på sin storebror, märker jag så plötsligt att den analytiska recensenthjärnan kopplats bort och jag håller på att börja gråta. Världen är ibland förbannat orättvis och hemsk och alldeles, alldeles för jävlig. Kamp behövs. Och eftersom alla inte är tonåringar med världsförbättrarambitioner behövs också såna här utställningar. Att ett statligt museum huserar den känns faktiskt inte fel – verklig demokrati kräver att kritiskt ifrågasättande inte bara tolereras utan uppmuntras.

Visst skrapar Take action bara på ytan, ger oss lite historia och metoder och mycket lite av underbyggnad och kritiskt ifrågasättande av motståndet i sig. Men på det viset blir hela utställningen också en uppmaning att tänka själv. Förhoppningsvis hittar många aktivister in spe till Världskulturmuseet och låter sig inspireras av The Yes Men, zapatisterna, MST eller något av allt det andra som denna utställning bjuder på.

Eva-Lotta Hultén