På ytan bryr hon sig om andra, uppskattar sina vänner, tycker om att ha sex med sin man och anstränger sig på jobbet. Inuti är allt avigt och skavande och hon avskyr både jobb, familj och vänner.

Huvudpersonen i Pija Lindenbaums första roman för en vuxen publik är en medelålders kvinna som för en inre kamp för att ingen ska märka vem hon egentligen är. Det bor ett mörker i henne som färgar av sig på alla vardagliga och banala detaljer i hennes liv. Hon noterar alla dofter, ljud och intryck och står hudlös och äcklad när omvärlden invaderar. Varje klumpig kommentar, varje knuff av en främling på trottoaren, varje förväntan från de närstående blir till ännu en sten att bära, ännu en surdeg att knåda.

Plats är framför allt en bok som med exakt och vackert språk beskriver hur det är att vara mycket känslig, och hur en livskris då kan gestalta sig. Men det är ingen stillastående roman. Den namnlösa huvudpersonen inte bara ser och känner, hon gör. Hon är otrogen, flyttar ifrån sin man, avsäger sig föräldraskapet för den vuxne sonen, hämnas på älskaren, isolerar sig i en lånad lägenhet och skaffar en hund att öva närhet med – eller är hunden bara en fantasi om makt och utnyttjande av någon som är svagare? Kvinnans känslighet omfattar inte andra än henne själv. Kanske har den aldrig gjort det.

Pija Lindenbaum berättar om en person som det är svårt att tycka om men som fascinerar i all sin egocentricitet och komplexitet. Författaren har tidigare skapat en lång rad bilderböcker, ofta humoristiska och absurda, nästan alltid med ett känsligt barn i centrum. I Plats saknas varken en känslig huvudperson eller humor och även vissa fantastiska inslag återfinns – kvinnan möter sig själv i form av en destruktiv och sorgsen kvinna i miniatyr. Svärtan dominerar rakt igenom hela boken och först efter en djupdykning ner i en psykos finner huvudpersonen sig själv på botten. Hon bestämmer sig för att rädda sig och att söka sig tillbaka till flocken. Det är lite som när hariga, känsliga Gittan plötsligt tämjer gråvargarna. Måste man så måste man, skräckslagen eller ej.