När jag var liten ville jag vara knattereporter. Jag älskade Barnjournalen och programledaren Bengt Fahlström som med lugn stämma förklarade svåra saker och alltid tycktes ta sitt uppdrag på allvar. För boken Från Barnjournalen via Lilla aktuellt – till Häxan Surtants rapport? har filmvetaren Margareta Rönnberg intervjuat ett antal personer om hur de minns sin barndoms Barnjournalen. De flesta verkar liksom jag sett programmet med stor nyfikenhet och ivrigt ha insupit nyheter om allt från konflikter i Tanzania till nyfödda djurungar i Kolmårdens djurpark. Margareta Rönnberg menar att Bengt Fahlström och hans medarbetare litade på att de barn vill förstå sammanhang och vara delaktiga och det är också så jag uppfattar det utifrån de minnen jag har av programmet.

I en studie har Margareta Rönnberg sedan jämfört ett antal sändningar av Barnjournalen från 1978-79 med motsvarande programtid för Lilla aktuellt från 2007-08 och hennes slutsater är inte särskilt nådiga mot Lilla aktuellt. Nyheterna för barn har snuttifierats, programtiden har kortats, ämnesområdena snävats in, fördjupningarna och förklaringarna blivit färre och programledarna tramsigare. Jag har tittat alldeles för lite på Lilla aktuellt för att veta om jag skulle göra samma bedömning men Margareta Rönnbergs intervjuer med en fjärdeklass tycks bekräfta att Lilla aktuellts tänkta tittare är ganska kritiska till programmet de också. De saknar förklaringar till komplexa händelser, påpekar att programledarna använder ett barnsligt språk – som att säga att politiker ”fått skäll” i stället för att säga att de har blivit kritiserade, och barnen ironiserar över att det saknas djup i nyheterna, som när en intervju med Fredrik Rheinfeldt handlar om hur hans arbetsrum ser ut i stället för om politik.

Margareta Rönnberg har i tidigare böcker och artiklar propagerat för mer samhällsinflytande för barn och för en större tilltro till deras kapacitet och reflektionsförmåga. Jag har inte alltid hållit med henne – som till exempel när hon menat att även mycket små barn är förmögna att genomskåda reklam – och i denna bok reagerar jag ibland på att hon drar slutsatser som inte riktigt har någon täckning i den forskning eller de exempel hon refererar till. Men framför allt tycker jag att hon framför många kloka synpunkter på hur nyheter för barn skulle kunna utvecklas och fungera som ett verktyg för dem som aktiva demokratiska medborgare.

Hon vill se höjd politisk status för barn och önskar sig en nyhetsjournalistik som hjälper dem att ta ställning också i mer komplexa frågor. Hon tillåter sig också att framkasta en rad konkreta förslag på hur ett bra sådant barnnyhetsprogram skulle kunna se ut, med mer programtid än vad Lilla aktuellt har, mer fördjupningar, en interaktiv hemsida, utvecklade chatforum, och mer av den journalistiska tradition som kallas för public journalism. Public journalism, eller aktionsjournalistik som Margareta Rönnblom kallar den, försöker inte låtsas vara neutral utan vill aktivt bidra till att människor engagerar sig – såväl i hur nyheterna väljs ut, produceras och presenteras som i hur samhället fungerar. Tittarna ska informeras om hur saker påverkar just dem och om hur de kan göra för att själva påverka och tanken är att bidra till att problem blir lösta. Själv hade jag gärna sett mycket mer av den typen av journalistik också för vuxna. Rönnberg lyfter fram Barnjournalen som ett tidigt svenskt exempel på public journalism.

Det är synd att inte barnkonsumentprogrammet REA ingick i Margareta Rönnbergs studier eftersom det hade varit intressant att ta del av hennes, och intervjuobjektens tankar om detta program. Det var, liksom Barnjournalen, ett program som tog barn och deras verklighet på allra största allvar och som inte nöjde sig med att rapportera och förklara utan också visade på möjliga lösningar på de problem som togs upp. Tyvärr slutade REA att sändas 2005.

Margareta Rönnberg leker med tanken på barn- och ungdomsprogram som tar upp nyheter på ett humoristiskt vis och föreslår Häxan Surtants rapport eller Grynets politiska funkarprogram. Roliga idéer men antagligen mycket svåra att genomföra så att det faktiskt blir både skojigt, informativt och respektfullt. Själv skulle jag kanske hellre se Jonas ”Myror i brallan” Leksell dra igång Barnjournalen på nytt, med Catti Hoflin i rollen som expertkommentatorn Andres Küng (eller ombytta roller) och med tillskott från REA-redaktionen. Och så rejäla anslag från SVT för att verkligen åstadkomma något som är så bra att dagens barn väljer att se det och har konkret nytta av det. Ett program som tar barn som samhällsmedborgare på allvar.

Eva-Lotta Hultén

Från Barnjournalen via Lilla aktuellt – till Häxan Surtants rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap.

Margareta Rönnberg

Filmförlaget

Fotnot!

Det visade sig att jag fått detta med REA om bakfoten. Programmet går fortfarande men eftersom jag inte sett på det på många år kan jag inte uttala mig om dess kvalitet nuförtiden.