Bilderberggruppen är ute, Davos halvfräscht och den pigga uppstickaren heter CGI, vilket utläses Clinton Global Initiative. Så kan man sammanfatta David Rothkopfs översikt över de internationella konferenser där riktigt tunga elefanter dansar. Men i Bilderberggruppen dansar numera alltså mest trötta föredettningar, om man får tro Rothkopf, och Davos är inte alls så hemligt och konspiratoriskt som det ibland framställts utan mer som ett forum med seminarier om allt från hjärnforskning till Asiens ekonomiska utveckling. Mest fascinerande finner jag beskrivningen av Bohemian Grove – ett slags sommarläger där maktens män (bara män) ur politik, näringsliv och kultur samlas för att leka och sjunga runt lägerelden och där Clint Eastwood, George H W Bush och nyhetsankaret Walter Cronkite synts leka grodor tillsammans.

I boken Superclass. Hur den nya globala makteliten styr världen granskar David Rothkopf de människor som har inflytande på det globala planet; var de har studerat, hur de bor, var de semestrar, hur de umgås eller är släkt med varandra och vilka värderingar de har. Runt sextusen personer inom framför allt finansiella, militära, religiösa och statliga maktsfärer kvalar in på hans lista (som han inte offentliggör eftersom personerna byts ut i allt för snabb takt för att göra publiceringen meningsfull). Ett antal framstående forskare, en och annan terrorist, några kriminella och ett antal film- och rockstjärnor får också plats på listan. Inte helt oväntat visar sig gruppen främst bestå av västerlänningar i sextioårsåldern men Asien kommer starkt i takt med att Kinas och Indiens ekonomier växer och föder både fler statsmän och fler affärsmän (och ja, det är män det handlar om, bara sex procent av superklassen utgörs av kvinnor enligt Rothkopf) med inflytande på den globala spelplanen.

David Rothkopf är skribent i tidningar som New York Times och Washington Post, han har arbetat för Henry Kissinger och var vice handelsminister under Clinton och han arbetar nu med internationell rådgivning för företag och politiker. Kort och gott är han en person som befinner sig i direkt närhet av superklassen. Han besöker Davos varje år och känner personligen många av dem som han räknar in i gruppen. Sådant inifrånperspektiv hade kunnat göra boken menlös – det är lätt att bli blind för de sammanhang man själv ingår i, eller trippa på tå av rädsla för att stöta sig (eller för att förlora uppdragsgivare). David Rothkopf är heller ingen Naomi Klein som vänder världen upp och ned med bulldozer men någon mespropp är han sannerligen inte heller. Med tanke på vem han är väger det tungt när han fäller sin dom över dem han dissekerar; de är hänsynslöst egoistiska narcissister med empatibrister, som gör allt de kan för att bevara det status quo som gynnat dem själva – de utgör en direkt fara för en värld med problem som massförstörelsevapen och klimatförändringar att hantera.

Rothkopf återkommer många gånger till att superklassen och dess internationella möten omges av myter och rykten om konspirationer. Men konspirationer är helt överflödiga, menar Rothkopf. Superklassen är en homogen grupp med så likartade intressen att de helt naturligt fattar sådana beslut att de gynnar varandra. Samtidigt berättar många av dem han intervjuat, och som ingår i denna extrema maktelit, om informella möten på hotellrum under toppmöten och konferenser, i flotta direktionsvåningar eller vid middagar och andra tillställningar. Möten där man helt informellt och utan att någon dokumentation görs pratar ihop sig om vad som ”behöver” göras. Som Timothy Geithner, chef för Federal Reserve Bank i New York formulerar det när han berättar om sin relation till kollegor världen över: ”Jag träffar dessa centralbankschefer ofta och de har utbildning och erfarenheter i världsklass. De har likartad bakgrund och likartade perspektiv, vi talar samma språk.” Det som inifrån uppfattas som bara små samtal mellan likar i all vänskaplighet kan ju utifrån mycket väl te sig som just konspirationer och de får i vilket fall samma effekter. Den som tror att en fri marknad bygger på rationella beslut kommer troligen till insikt om annat vid läsning av denna bok. Mänskliga relationer och lojaliteter och egenintressen spelar alltför stor roll för att inte påverka de beslut som fattas i organisationer som exempelvis Världsbanken och Internationella Valutafonden.

Den oproportionerliga fördelningen av makt är inte bra, menar Rothkopf. Klyftorna ökar och orättvisor leder till instabilitet, vilket på lång sikt inte gynnar ens makteliten själv. Ändå är ordet ”ojämlikhet” ett rött skynke för superklassen (det har samma verkan som en skallerorm har på normala människor, om man får tro Rothkopf). Hans bok är i första hand en kartläggning och inte någon pamflett för förändringar men här och där kommer han ändå in på vad an menar behöver göras. Den elit med inflytande på det globala planet behöver global styrning och reglering. FN är tandlöst och det behövs ett nytt globalt, och demokratiskt underkastat, styre. Hur ett sådant ska se ut går han emellertid inte in på och för det kanske det skulle behövas en egen bok.

David Rothkopf

Superclass. Hur den nya globala makteliten styr världen

Leopard förlag

Människor i denna globala maktelit lever med de flesta människors mått extrema liv och identifierar sig och umgås helt naturligt med andra som lever liknande liv och känner följaktligen lojalitet främst med dem.