1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar. De berättade att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. Alla som var beredda att tro på, och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt kvällen före.

Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av en teori. Leon Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi ett tillstånd som han kallar kognitiv dissonans. Eftersom det är obehagligt undviker vi gärna situationer eller information som ger upphov till den inre konflikten. Det får oss ibland också att ansluta oss till ganska fantasifulla bortförklaringar.

Ett exempel på kognitiv dissonans gavs när nya opinionsmätningar nyligen visade att Sverigedemokraterna sjunkit några procentenheter. Somliga förklarade nedgången med att det pågår en sammansvärjning. I ett delat blogginlägg löd rubriken ”Bluffmätningar!!! Vi bevittnar just nu en av de största bluffarna i modern svensk politik”. I texten påstods svenska opinionsundersökningsföretag samarbeta med socialdemokraterna och moderaterna om att rigga mätningar – och att det förr eller senare skulle läcka ut. Av kommentarer till inlägget framgick att många, bland andra en sverigedemokratisk riksdagsledamot, tog teorin på djupaste allvar.

Hellre än att ta till sig det fullt realistiska scenariot att det egna favoritpartiet gått ner något valde en del alltså att ansluta sig till en väldigt mycket mer långsökt teori: att två partier som hör till olika block samarbetar inte bara med varandra utan också med ett flertal företag, för att sprida en bild av att Sverigedemokraterna är lite mindre populära än de faktiskt är. Antagligen blev mätsiffrorna en för häftig krock med föreställningen att partiet, om folk bara vågar rösta på dem, snart kommer ha egen majoritet i riksdagen.

Vi vill gärna få ihop våra övertygelser med det vi ser i omvärlden och är vi tillräckligt ivriga att länka vår inre bild med den yttre kan konspirationsteorin bli en lösning. Problemet är inte den egna övertygelsen utan att andra försöker dölja något eller luras!

 

Leon Festinger konstaterar att vissa människor mår betydligt sämre av kognitiv dissonans än andra, vilket leder till varierande förmåga att leva med motstridighet inom sig. Personer med låg tolerans ser hellre saker i svart eller vitt medan människor med högre tolerans har en gråskala som de bedömer utifrån. Det ger en viktig delförklaring till hur vi kan komma att acceptera att leva i ett samhälle där människor tvingas tigga för sitt uppehälle.

Ta alla de flitigt florerande skrönorna om att de utsatta och tiggande EU-migranterna bor i lyxvillor i sina hemländer, kör dyra bilar och bara fejkar fattigdom. Det är helt ologiskt att tro att den som har en lyxvilla väljer att komma till i Sverige för att månadsvis sova under broar eller i bilar och frysa häcken av sig utanför mataffärer. Ändå anslöt sig många till den teorin när de första tiggarna dök upp i Sverige. Men reaktionen behöver inte bero på brist på medkänsla, tvärtom.

Om vi är empatiska men samtidigt har låg tolerans för motstridiga känslor kan vi försöka undvika skam över att inte hjälpa genom att skuldbelägga offren. Vi skakar av oss vår passivitet och förvirring med bortförklaringen att de som tigger är lata, bara spelar fattiga eller att allt egentligen är någon enskild kriminell organisatörs fel. I så fall har vi inget personligt ansvar. Den som sitter utanför affären eller i gathörnet får antingen skylla sig själv eller så är det hela ett ärende för polisen. Då kan vi med gott samvete och bibehållen uppfattning om att ha hög moral gå förbi utan att göra något.

Vi dövar helt enkelt vårt obehag med konspirationsteorier som säger att de fattiga människorna luras, utgör något slags hot eller möjligen att de alla utnyttjas av ligor som man inte bör vara med och stödja. Vi tar oss rentav rätten att känna oss personligen utsatta eller kränkta av att behöva se dessa människor i vår vardag, eller tilltalas av dem. Deras blotta närvaro i det offentliga rummet rubbar ju vår harmoniska balans.

 

Hur lätt kognitiv dissonans faktiskt bidrar till att våra åsikter manipuleras visar en intressant studie där fem elvaåriga flickor fick se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna var. Efter att ha blivit skrämda fick de avge nya omdömen. Det visade sig att flickorna då bedömde personerna på bilderna som elakare. De sökte efter något som kunde förklara den rädsla som hängde kvar i dem efter att ha blivit skrämda, enligt modellen ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: den andre har ansvaret för att ändra på sig, jag har inget ansvar för att ifrågasätta mina känslor eller ändra mina fördomar eller hur jag uppfattar saker.

Vi vill bara enklast möjligt bli av med den kognitiva dissonans som uppstår av att gå omkring och vara rädd utan att egentligen ha något att vara rädd för.

Rädslan kan alltså komma först, skälen uppfinnas senare. Något vi också fått se många prov på det senaste året. Ovana vid att umgås med människor från andra kulturer har hos många lett till omotiverad eller överdriven rädsla och misstänksamhet – som ibland slagit över i de mest fantasifulla konspirationsteorier. Det finns de som på fullt allvar menat att dunkla krafter låter barn drunkna med flit för att vi ska manipuleras att tycka synd om dem som flyr från Syrien, när de i själva verket är hitskickade av IS för att ta över vårt land. För i så fall är ju deras rädsla rimlig – och problemet ligger utanför dem i stället för inne i deras egna huvuden. Det är ett sätt att slippa ta ansvar eller anstränga sig. För att berättiga rädslan söker de sedan efter fakta som bekräftar den snedvridna världsbilden och undviker sådan som motsäger den.

När vi saknar förmåga eller vilja att ifrågasätta våra egna idéer eller reaktioner kan den kognitiva dissonansen alltså göra konspirationsteorin till en lösning. I konceptet ingår ofta att alla invändningar bekräftar att konspirationen är verklig. Ifrågasättarna tillhör fienden och man bör inte låta sig luras. Det är bara utifrån som tron på en sammansvärjning mellan socialdemokrater, moderater och opinionsföretag ser ungefär lika snurrig ut som hoppet om ett räddande flygande tefat vid midnatt. Inifrån bubblan raljeras det i stället nedlåtande över naiviteten hos dem som bestrider eller tvekar. De därinne betraktar oss utanför ungefär som vi ser på dem. Hur kan de tro så galet?