Det svenska hatet, med undertiteln En berättelse om vår tid, är sista delen i Gellert Tamas trilogi om Sverige. Del ett, Lasermannen, handlade om John Ausonius som dödade personer han uppfattade som invandrare på 90-talet. De apatiska handlade om en svensk asylhantering så inhuman att barn gav upp och blev totalt inneslutna i sig själva (och vårt samhälles ännu mer inhumana reaktion på det). Det svenska hatet berättar så om hur samhällsklimatet förråats och det verbala och även fysiska våldet brett ut sig från 90-talet och fram till idag.

Boken innehåller många spår och flera komplexa porträtt av både jihadister och högerextremister. Gellert Tamas visar hur ideologierna göder varandra. Han låter också internationella utblickar bilda fond för utvecklingen i Sverige. Attentatet mot World Trade Center 2001, invasionen av Irak 2003 och Parisattackerna 2015 är några exempel. Men detta är framför allt en berättelse om Sverigedemokraterna och deras betydelse för samhällsklimatets utveckling. I Lasermannen fick John Ausonius bli samhällets spegel, i Det svenska hatet har Kent Ekeroth en central roll. Ekeroth har inte velat låta sig intervjuas men i bokens avslutning framkommer att han läst i efterhand och inte haft några större invändningar mot hur Tamas skildrat faktiska skeenden. Däremot tycker han att det är fel att han själv delvis framställs som ”ensam, utsatt och mobbad.” Men Tamas har gjort gedigen research och pratat med både gamla vänner, lärare och partikamrater. De berättar alla ungefär samma sak. Ekeroth var utanför som barn. Han har ett fruktansvärt humör. Han är elitistisk, har svårt med sociala relationer, är besatt av islam och i perioder närmast oförmögen att prata om något annat. Kent Ekeroth manipulerar och trixar och ser till att skaffa sig hållhakar genom att filma och spela in det mesta. För säkerhets skull spelar han även in sina kärleksstunder – för att ingen falskeligen ska kunna anklaga honom för våldtäkt. Han framstår som en på samma gång djupt tragisk och oerhört farlig person.

Men paranoia utmärker inte bara Kent Ekeroth utan hela partiet, enligt Tamas källor. Det är många som försöker få fördelar på varandras bekostnad, mycket baktaleri, lögner och djupa konflikter. Det som enar är hatet.

Hat har varit en bärande del av Sverigedemokraterna sedan de bildades i slutet av 80-talet men i början snarare skrämde än attraherade det människor utanför den närmsta lilla kretsen. Det var med explosionen av sociala medier på 00-talet som hatet, och sverigedemokraterna med det, börjar växa. I både öppna och slutna forum på nätet radikaliserades allt fler svenskar. Till en början red Sverigedemokraterna mest på vad andra initierat men de byggde så småningom upp egna hatkanaler, som Avpixlat och diverse facebookgrupper. Kent Ekeroth är en centralfigur både för finansiering och innehåll men flera ledande partiföreträdare har skrivit anonymt för Avpixlat. Kontakterna med olika extrema grupper och personer, både nationellt och internationellt, är samtidigt många.

När jag läser de anteckningar jag gjort under läsningen av Det svenska hatet är det ett ord som återkommer: ”absurt”. Det är absurt att vi har ett riksdagsparti som startat och driver en hatsajt; att riksdagsledamöter beväpnar sig med järnrör; att en av dessa järnrörsmän är rättspolitisk talesman för SD och att en av de andra visserligen fick avgå men som kompensation fick 4 miljoner för att starta en ny nättidning. Absurt är också att vi har ett parti i riksdagen vars företrädare öppet säger sig vilja avskaffa pressfriheten, likaledes galet är hur partiets makthavare gång på gång avslöjas med lögner, grov rasism, kriminalitet, allmänt oprofessionellt beteende och oförmåga att hålla sams ens inom partiet – och att så många ändå tycker att de är lämpliga att vara med och styra Sverige. Skandalerna har ju duggat tätt, ingen som är det minsta påläst kan ha missat dem.

Jag tillhör inte dem som tycker att man ständigt bör dra upp vilka rötter en rörelse eller ett parti har. Både människor och rörelser kan förändras. SD har ett djupt obehagligt förflutet men det är inte det som är det stora problemet, det är vad de står för och hur många av dem agerar idag. Alltför många folkvalda sverigedemokrater tycks sakna inte bara moralisk kompass utan också elementär kunskap om och förståelse för vad demokrati är. De liknar helt enkelt i mångt och mycket de bakåtsträvande, obildade, odemokratiska, våldsuppviglande kvinnoföraktare som somliga sverigedemokrater utmålar alla muslimer som. Och Tamas visar att det inte är perifera problem i partiets utkanter utan bärande föreställningar i partiets centrum.

Gellert Tamas bok Det svenska hatet ger ett rikt och skrämmande porträtt av dagens Sverige. Det lämnar en med många ingångar för att förstå var vi befinner oss och varför. Författaren samlar sig tyvärr aldrig till något svar på vad vi kan göra för att kväsa hatet men han ger några ledtrådar. Med beskrivningar av kriget i Jugoslavien pekar han ut hur det kan gå när man inte tyglar hatet men han visar också hur olika grupperingar i staden Tuzla i Bosnien höll samman och vägrade dras med i motsättningarna. Det går att stå emot dem som vill så split om man inte låter sig skrämmas. Med exempel från Tyskland visar han att det går att komma åt hatet med tydligare lagstiftning och polisiära insatser. Man kan också dra sina egna slutsatser av alla bokens porträtt av aggressiva män, som i flera fall har en mer eller mindre dålig barndom och en historia av social exkludering eller kränkningar bakom sig. Att samhället alltid måste försöka ge rätt stöd och hjälp när barns hemmiljö haltar. Att vi behöver träna både empati, socialt samspel och förmåga att ifrågasätta och tänka självständigt i skolan. Att vi alla måste våga bemöta och säga ifrån tidigt när människor uttrycker odemokratiska åsikter – innan fanatismen, rädslan och människoföraktet mer definitivt hunnit slå sina klor i dem. Och att vi måste anstränga oss för att hålla ihop vårt samhälle, se det mänskliga i alla och inte låta några grupper hamna på efterkälken.

 

Eva-Lotta Hultén

 

 

Gellert Tamas

Det svenska hatet. En berättelse om vår tid

Natur och kultur