Att vara tio-elva år är inte alltid så lätt. En avgrund öppnar sig plötsligt till de vuxna när man upptäcker att de är mänskliga och har hemligheter och skavanker. Så står man där ensam med sina problem, antingen för att man inte vill oroa eller för att man inte tror att de skulle förstå. Att förhålla sig till kompisar och förväntningar från alla håll kan också bli ganska komplicerat. Borde man börja sminka sig? Vem ska man prata med om de där livsfarliga killarna som går i klassen över och vad skulle kompisarna tänka om de fick veta att man fortfarande lyssnar på Saltkråkan när man ska gå och lägga sig?

Jag skulle tro att Sara Kadefors kommer ihåg sin elvaåringstid ganska väl. I hennes senaste ungdomsbok Nyckelbarn krisar sig elvaåriga Siri igenom första termin i femte klass. Siri är intelligent och trulig, verbal och kaxig. Hennes föräldrar bekymrar sig över att hon verkar sakna vänner men Siri har inte tyckt att hon behöver några; förrän nu i femman när hon inte längre får gå kvar i fritidsklubben. De långa eftermiddagarna ensam i lägenheten börjar snabbt kännas outhärdliga och när det visar sig att två av klasskompisarna är lika ensamma så slår de sig ihop till ett litet gäng. De drar runt på stan, tuffa Linn snattar, impulsive Leo retas med fullisarna i parken och Siri hänger på. Tillsammans tar de sig in både lite här och var där de inte hör hemma. De vuxna ser inte, eller ser men förmår inte hantera barnens förändring. Linns mamma är borta dagar i sträck och lämnar Linn ensam hemma, Siris föräldrar försöker tafatt och utan större engagemang eller framgång att få kontakt med sin dotter och Leos föräldrar verkar mest stoppa huvudet i sanden och ägna sig åt sina hundar.

I skolan är det inte mycket bättre. Läraren Maggan är psykiskt instabil, får ilskeutbrott och har utsett Leo till sin hackkyckling. Siri och Linn gör det till sin uppgift att försöka få rektorn och andra vuxna att förstå hur illa Maggan behandlar både Leo och flera av de andra barnen i klassen men sjasas bort. I valet mellan att tro på en hel klass med barn eller på deras lärare tycks valet lätt – det blir lärarens version som gäller som sanning. De vuxna håller ihop och barnen får skulden för den dåliga stämningen i klassen och beordras att göra dramaövningar tillsammans med kuratorn för att lära sig lyssna på varandra. Men Siri är inte den som böjer sig och glömmer. I jakten på hämnd och upprättelse tar hon och hennes kompisar till allt värre metoder och de är minst sagt uppfinningsrika i sin jävelskap.

Nyckelbarn är en snygg studie i den psykologi som säger att barn ofta uppför sig som man förväntar sig av dem, även när förväntningarna är negativa. När vuxenvärlden visar att den inte tror dem om gott så blir det en självuppfyllande profetia. Till sist går allt överstyr för Siri, Linn och Leo.

Det är lätt att bli arg när man läser Nyckelbarn – över den misstro, orättvisa och godtycklighet man så lätt utsätts för när man bara är elva år. Siris föräldrar förväntar sig till exempel att hon ska vara tillräckligt stor för att hantera sin mörkrädsla och klara en ensam kväll hemma i lägenheten men de är inte beredda att ta hennes larm om den mobbande läraren på allvar. Det ligger i deras makt att avgöra när Siri är stor och när hon är liten, när hon är värd att lyssnas på och när hon gör bäst i att tiga och hon förväntas anpassa sig. Det gör hon inte, vilket är befriande. Siri är över huvud taget aldrig insmickrande, inte heller gentemot läsarna. Det är inte självklart att man alltid sympatiserar med huvudpersonen i denna bok.

Sara Kadefors är enormt duktig på att bygga upp spänning och på att fånga situationer och dialoger. Siri känns alltigenom som en riktig elvaåring – och en riktig människa – och inte som en konstruktion av en barnboksförfattare som sitter och funderar över hur barn fungerar. Jag kommer att tänka på Annika Thors fina Sanning och konsekvens, som vann augustpriset 1997. Sara Kadefors vann själv augustpriset 2001 för Sandor slash Ida och det skulle förvåna mig om hon inte har en ny nominering att vänta. Min enda invändning rör språket, som ibland kan bli lite stolpigt. Kadefors lyckas inte alltid rensa bort de språkliga klichéerna. Lite för lätt kanske allt också ordnar upp sig på slutet men jag tar det. Det här är en mycket bra roman.

Eva-Lotta Hultén

Nyckelbarn

Sara Kadefors

Bonnier Carlsen