Att redan i recensioner utropa böcker till blivande klassiker tycks mig egentligen lite larvigt men ibland är det svårt att låta bli. Som med boken Kraken av Boel Werner. Jag blir ju förälskad med en gång och vill gärna se den läst av många.

Berättelsen är skriven i jagform och handlar om hur författaren själv när hon var liten en dag får en krake. Kraken ser ut som en blandning mellan en åsna och en drake och har bäversvans. Flickan Boel får instruktioner att kraken måste vara kopplad och att hon ska hålla i den hårt. I sin djurbok läser hon att krakarna en gång var stora, starka och eldsprutande allätare. Bodil matar den med kakor, tar den på promenader till skogen och mäter sin styrka och vilja med den i eviga dragkamper om vart de ska gå. I hemlighet släpper hon ibland lös kraken och låtsaskrigar med den på stenarna och och den tycks alltmer motvillig att gå kopplad. En dag händer något oväntat: kraken hostar ur sig en eldsflamma som sveder av kopplet och så rymmer den för att leva vild i skogen. Boel går och hälsar på den ibland och om hon inte har något rep med sig kommer den fram och låter sig kramas.

Texten i Kraken är sparsmakad men berättelsen mångbottnad. Bilderna etablerar på ett sympatiskt vis Kraken som en högst verklig figur i Boels familjs vardag men kanske är Kraken också en symbol för alla myter och sagor som vi inte längre släpper fria i våra liv på samma vis som förr. Eller kanske är Kraken en del av Boel själv: vild och fri men under ständigt tuktande av välmenande vuxna. Vackert är i alla fall att först när Kraken släppts fri och kommer till henne självmant och utan risk för att bli infångad blir den faktiskt hennes på riktigt. Och först då lär den sig också att flyga.

Eva-Lotta Hultén

Boel Werner

Kraken

Opal