I de senaste årens skoldebatt har somliga deltagare ivrigt hävdat att skolan ska syssla uteslutande med kunskapsförmedling och sluta hålla på med annat. Skolan ska alltså bortse från att det är människor man har att göra med och hellre betrakta eleverna som små datorer som ska programmeras. Med tanke på hur snabbt den psykiska ohälsan ökar bland unga är det en rätt skrämmande tanke men idén är också kontraproduktiv ur kunskapssynvinkel. Människor som mår bra psykiskt och fysiskt, blir sedda och bekräftade och görs till del av skolans sociala sammanhang lär sig helt enkelt bättre. En effektiv skola är samtidigt en empatisk skola.

I boken Klass 9B – Meritvärdesskolan, försöker politikern och läraren Ulla-Britt Hagström (fp) i skönlitterär form belysa hur brett en lärares uppdrag är. Hon nyanserar stök i klassrummen och mobilanvändande (vissa barn, liksom vissa vuxna, har faktiskt viktiga anledningar till att vilja vara ständigt nåbara). Tyvärr dras få slutsatser och som skönlitterär upplevelse har boken så gott som inget att ge – den är närmast komisk i sina förenklade porträtt av en grupp elever som hyser både incestoffer, pyromaner, hedersvåldsdrabbade och mördare. Bokens förtjänst ligger i att den lyfter fram att varje elev faktiskt är en individ vars liv följer med dem in skolan och påverkar deras lärande – en insikt man kunde önska att Ulla-Britt Hagström lyckades förmedla uppåt i sitt eget parti ….

Skolan kan alltså inte bortse från barns problem, erfarenheter, känslor och tankar men att förlägga hela ansvaret för barnens psykiska välbefinnande i skolan på kuratorer och psykologer, som också föreslagits, är inte heller någon god idé. Barns välbefinnande beror av hur de bemöts och ses i varje relation de har och den lärare som inte är beredd att hantera hela eleven bör tänka om, alternativt söka sig ett annat arbete.

Hur oerhört betydelsefulla kloka och engagerade lärare och en pedagogik förankrad i de enskilda individerna är förstod man på Viggbyholmsskolan. I antologin En otrolig tigerkaka. En bok om Viggbyholmsskolan 1928-1972 berättar ett antal före detta elever om skolans pedagogik och vad den har betytt för dem. Med några få undantag är texterna varma kärleksförklaringar till till klasskamrater, rektorer, lärare och skolan och dess anda.

Viggbyholmskolan startades av läraren Per Sundberg som en reaktion på den stränga disciplin och auktoritära barnsyn som rådde. Han hade inspirerats av den tidens nya psykologiska rön och av antroposofin och ville skapa en skola där tankens och handens kunskaper var lika mycket värda och där varje elev fick utveckla sin personlighet och sina specifika färdigheter. Det skulle vara högt i tak och stor spännvidd på lärare och elever. På skolan, som tog emot både internat- och dagelever, samsades barn till diplomater och ambassadörer med barn som Stockholms barnavårdsnämnd placerat där. Flera av lärarna var samtidigt konstnärligt verksamma, många var flyktingar från andra världskrigets Tyskland, andra var före detta militärer eller bara helt vanligt utbildade lärare. Alla fick lika lön och de flesta bodde på skolan och deltog i barnens liv också efter skoltid. Alla, både elever, lärare och all annan personal, hade medbestämmanderätt och alla duade varandra redan från starten på 20-talet.

Kanske var skolan för kravlös, tycker någon av skribenterna, möjligen var den för mycket av en skyddad verkstad tycker någon annan och någon tredje menar att de stora klasskillnaderna märktes av betydligt mer än vad de flesta ville låtsas om men tacksamheten över att få ha utbildats där är ändå det som så gott som alla skribenterna uttrycker starkast. De blev sedda och uppmuntrade att utvecklas i vilken riktning de än drog och de fick tolerans för människors olikheter, initiativförmåga och ansvarskänsla med sig liksom av bara farten.

Trots mycket goda resultat på de sociala och kreativa planen och hyfsat goda också på det kunskapsmässiga lades Viggbyholmsskolan ner 1972, efter det att starka krafter ville bli av med den vildvuxna läroanstalten och kommunen ville komma åt den värdefulla tomtmark som skolan låg på. Många av de före detta eleverna blev konstnärligt verksamma och/eller aktiva i samhällsdebatten och några av de skribenter som medverkar är Suzanne Osten, Jan Guillou, Staffan Skott, Peter Torbjörnsson, Anna Wahlgren och Sandro Key Åberg.

Det blåser just nu vindar som vill skapa en skola som är extremt reaktionär – en där unga människor ska dompteras och manipuleras till underkastelse och likriktning snarare än frigöras och lyftas till utveckling. Vad är det som skrämmer så många med en mänskligare skola? Vilka krafter (utöver de kortsiktigt ekonomiska) tjänar på att göra våra barn anpassliga, lydiga och känslomässigt avstängda?

Det tål att tänkas på för det finns inga kända motsättningar mellan djupa och breda kunskaper och medbestämmande, individualitet, empati och nyfikenhet, tvärtom – sådant främjar inlärningen. Ändå framställs det ofta som att allt det som gör skolan lustfylld och verkligt utvecklande skulle vara flummigt. Det är en inte bara djupt okunnig (för att inte säga just flummig) utan också starkt människofientlig inställning.

Klass 9B – Meritvärdesskolan

Ulla-Britt Hagström

Recito

En otrolig tigerkaka. En bok om Viggbyholmsskolan

red. Elisabeth Björnhagen, Lennart Grosin, Lotta Melanton, Jan Stolpe, Inga Sundberg-Michaela, Pia Zandelin och Barbara Öberg-Sjögren

Mandatus bokproduktion