Som del i en forskningsstudie ombeds du att fylla i en enkät. Du gör det i ett rum tillsammans med två andra personer. Din koncentration på frågorna avbryts när din hjärna registrerar brandlukt och du höjer blicken. Från dörrspringorna kommer något som ser ut som rök. Brinner det någonstans? Du tittar på de andra men de verkar inte bekymra sig. Inte ens när röken blir kraftigare gör de en ansats att lämna rummet. Vad gör du?

Det troligaste är att du inte gör någonting. I ett psykologiskt experiment visade det sig att bara en av åtta slog larm. När försökspersonerna var ensamma i rummet så slog i stället 75 procent larm till försöksledarna. Som förklaring till passiviteten i det första fallet angav studiens forskare att människor definierar en situation utifrån hur dem runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd så gör vi det inte själva heller. De flesta människor döljer sina känslor när de befinner sig bland folk, vilket leder till att andra tror att allt är okej, eftersom ingen verkar bekymrad. På så sätt förleder vi varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.

Jag kommer att tänka på denna studie när Karolinska sjukhusets rapport om fallet Macchiarini presenteras. Paolo Macchiarini är kirurgen som utförde operationer där patienter fick syntetiska luftstrupar. Han hyllades först som en stjärna men sparkades i våras från sin tjänst, efter bland annat ett nu Kristallennominerat reportage i SVT:s Dokument inifrån. Två av de tre patienter som fått nya strupar i Sverige är idag döda och den tredje lever med svåra smärtor och komplikationer.

Utredningen är hård i sin kritik av sjukhuset. Brister vad gäller rekrytering, patientsäkerhet och ansvarsfördelning är några av punkterna. Men utredaren Kjell Asplund har också försökt förstå de sociala faktorer som gjorde att personer runt Macchiarini bortsåg från frågetecken kring hans arbete eller gjorde det möjligt för bristerna att uppstå. Kjell Asplund skriver om en tystnads- och konkurrenskultur och rädsla att mista sin egen position. Han tar också upp grupptänkande.

I en grupp kan egna normer och värden skapas och medlemmarna få svårt att se kritiskt på vad som händer eller att lyssna på kritik utifrån. I gruppens hägn kan det som utifrån ter sig underligt eller rent av extremt normaliseras och gruppen bli irrationell. Det handlar inte om rädsla för att säga ifrån utan om förlorad förmåga att ens se att det finns något att säga ifrån om.

En annan sak Asplund tar upp är den så kallade bandwagoneffekten. Den innebär att när ett händelseförlopp väl startat kan det vara mycket svårt att bromsa in. Vagnen rullar allt snabbare och människorna ombord blir efterhand alltmer övertygade om att man är på väg åt rätt håll. Ingen vill förlora eller ifrågasätta det de redan investerat.

 

Vi vill gärna tro att vi tänker och handlar utifrån vår moral och våra värderingar. I själva verket har vi extremt svårt att tänka och handla självständigt. Vi gör som alla andra gör, tänker som alla andra; vi rentav ser det som andra ser. Solomon Aschs berömda experiment med korta och långa stickor visade att om alla andra säger att den korta stickan är lång så håller vi med. När man har studerat vilka delar av hjärnan som aktiveras när försökspersonerna anpassar sig till gruppen visade det sig vara de som hanterar syn och rumslig uppfattning. Områdena som arbetar med konflikthantering och planering aktiverades inte. Anpassningen skedde alltså inte på ett medvetet sätt utan redan på den nivå där vi tar in vår bild av omvärlden. Så starkt är människans behov av att höra till att vi har svårt att se annat än det våra medmänniskor säger att de ser.

För egen del blev detta tydligt uppenbarat efter EU-toppmötet i Göteborg 2001. Jag hade som journalist varit på några av de platser där polisen med övervåld slagit till mot demonstranter men när jag pratade om det med familj och vänner möttes jag av ifrågasättanden. På nyheterna pratades det bara om demonstranternas våld, trots att flera inslag i bakgrunden faktiskt visade att poliser kastade tillbaka sten rakt in i grupper av oskyddade och passiva demonstranter. Ett par månader efter toppmötet avslöjade så Uppdrag granskning att polisen kastat sten. Först då verkade alla kunna se det som redan från början hade kablats ut på TV-skärmarna.

 

En av de mest skrämmande berättelser om grupptänkande som jag känner till är William Goldings bok Flugornas herre. Ett antal pojkar hamnar efter en flygplanskrasch på en öde ö. De låter sig ledas av den destruktive och aggressive Jack och på mycket kort tid mister de tillgång till sina ursprungliga identiteter. Gruppen och situationen förändrar och förvildar dem.

En av de mest otäcka scenerna är när pojken Simon dödas. Han har upptäckt att odjuret som alla barnen är rädda för är en sedan länge död fallskärmshoppare som fastnat i ett träd i öns inre. Simon är ivrig att berätta för de andra men han springer in i flocken av pojkar just när de nästan som i trance låtsas döda ett imaginärt odjur med sina tillhyggen. När Simon dyker upp ser de odjuret materialiseras och de ger sig på honom. Jag citerar: ”Käpparna slog och den nya ringens mun skrek och skar tänder. Odjuret låg på knä i mitten med armarna över ansiktet. (…) Efter en stund upplöstes högen och gestalter vacklade därifrån. Endast odjuret låg stilla, några få meter från vattnet. Till och med i regnet syntes det vilket litet odjur det var, och redan fläckades sanden av dess blod.” Slut citat.

Goldings pojkar har hamnat i en situation som är extrem och skrämmande på alla sätt. Det är inte underligt att det påverkar vilka de är och hur de beter sig. Men fallet Macchiarini visar att vi också i långt mycket mer vardagliga situationer kan förledas att blunda för sådant vi borde se, vara tysta när vi borde prata, förföras när vi borde ifrågasätta. Att Macchiarinis kollegor och chefer är högutbildade hjälpte inte. Vi människor är, för att tala med Nina Björk, snarare relationella än rationella. Vi styrs av de situationer och relationer vi hamnar i. Också på ett svenskt, välrenommerat sjukhus, det som borde vara den säkraste av alla platser, kan resultatet bli döden när en destruktiv dynamik och brist på ifrågasättande tillåts bli förhärskande.