Kronprinsessbröllop stundar och i en snyggt formgiven bok som går att läsa från två håll debatterar Per Svensson och PJ Anders Linder monarkin. Linders del heter Ja. Monarkins bästa tid är nu och Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, så varudeklarationen är tydlig. Som övertygad republikan är jag rent åsiktsmässigt svårligen partisk till Per Svenssons fördel men jag inbillar mig att jag även som neutral hade kommit ut som republikan efter läsning. PJ Anders Linders argumentation ger nämligen ett minst sagt blekt intryck sida vid sida med Per Svenssons. Båda är visserligen pålästa och refererar flitigt till forskning, historieböcker och tidigare debattörer på ömse sidor men Per Svensson är en så oerhört mycket skickligare stilist och mer slagfärdig debattör att Linder framstår som en tafatt insändarskribent i jämförelse.

Linders främsta, och genom boken ständigt återkommande, argument för monarkin stavas Historia. Monarkin är bra för att den är Historisk och det som är historiskt är bra och fungerar som sammanhållande kitt för nationen. Avlägsnar vi monarkin kommer ”tomhet och tristess” (jo, hans skriver faktiskt det) i dess ställe. Att de kungliga saknar den rätt att välja sina liv som enligt lagen tillkommer alla andra svenskar avfärdar Linder med att det skulle kunna vara så att de kungliga ser sina speciella öden som stimulerande uppdrag och inte som bördor. Jo, det skulle det ju, men det skulle också kunna vara tvärtom. Ett statsskick som tvingas söka legitimitet i den typen av förvirrade spekulationer är inte mycket att knäfalla för.

De flesta av PJ Anders Linders argument är harmlöst dravel men lite läskigt blir det när han retoriskt frågar: ”vad säger att meritokrati är den bästa lösningen för absolut vartenda ämbete?” Vilka ämbeten utöver det som landets högsta representant som han önskar se tillsättas genom avel går han dock inte in på. Han nöjer sig med att slå fast att Victoria är bäst lämpad som statschef över Sverige för att ”hon är sin faders dotter”. Kanske inte ett av de starkaste argument jag har hört.

I mina republikanska ögon lämnar PJ Anders Linder i det närmaste öppet mål för Per Svensson, som med lätt hand avfärdar den typ av ologiska hovnarrssprång som Linder så gärna ägnar sig åt. Han sammanfattar också snygg och sparsmakat monarkins problem med formuleringar som: ”statssaker görs till privatsaker. Privatsaker blir statssaker” och påpekar att man inte föds till kunglighet, ”man blir presentförpackad”. Per Svensson avslutar med att föreslå ett verkligt moderniserat kungahus: privatiserat och marknadsutsatt: ”Låt kungen bli vad han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen.”

Per Svensson debatterar vårt statsskick med schvung och humor medan Linder nog gör bäst i att slipa på både argument och framförande en vända till.

Eva-Lotta Hultén