Tidigare i höstas spreds komikern Karin Adelskölds tillplattning av en gammal mobbare som en löpeld på facebook. Han hade kontaktat henne för att fråga om hon kanske ville uppträda på hans pizzeria. Hon svarade raljant och bitskt med att föreslå att hon kunde komma och berätta om hur han mobbat henne under hela deras skoltid, och om allt han gjort mot henne. Sedan lade hon upp hans fråga och sitt eget svar publikt, med hans identitet fullt synlig. För det fick hon många tusentals gilla-tryckningar, massvis med uppmuntrande tillrop och inlägget delades vidare i snabb fart. Själv tyckte jag att uthängningen och de jublande reaktionerna var obehagliga och kände lättnad när Adelsköld själv valde att be om ursäkt. På det fick hon massvis av reaktioner och de flesta gick ut på att hon inte alls borde bett om ursäkt. Den gamle mobbaren hade fått precis vad han förtjänade och Karin Adelsköld borde inte vara så mesig att hon bad om förlåtelse.

Hur kan det komma sig att vuxna människor älskar när någon, 25 år i efterhand, hänger ut en person som uppträdde illa som barn? Karin Adelskölds egen förklaring, i Expressen, var:” Det finns någon slags dröm om att när man sedan kan säga ifrån, ’när jag blir stor då ska jag’. Så det här är ju det där svar på talet som man så gärna skulle vilja ge då. Då hade man ju velat säga när de duschade mig i toaletten att ”fy fan vet ni vad, om 25 år kommer jag få hela Twitter att skratta åt er”.

Bland dem som jublade fanns antagligen många som själva blivit mobbade. Samtidigt gissar jag att väldigt många inte alls blivit det utan bara i största allmänhet gillade tanken på att folk förr eller senare får igen för vad de gjort. Det är ett tänkande som möter uppmuntran över allt i vårt samhälle. I filmer och böcker får vi följa Offret, på jakt efter upprättelse genom hämnd. Myter, sagor och religiösa berättelser bär på hämndtemat. Sportjournalistik använder sig gärna av vedergällningens dramaturgi, liksom den ansvarsutkrävande journalistiken. Vi gillar när förtryckare blir tilltryckta, njuter när översittare detroniseras, skrattar åt dem som faller från sina höga hästar. Vi lever i ett samhälle som hyllar hämnden och att avstå från den räknas inte sällan som feghet.

Evolutionsbiologin visar att viljan att hämnas kan ligga inprogrammerad i våra gener. Apor straffar dem som betett sig illa, precis som vi människor gör. Men betyder det att vi bör ge efter för våra impulser att hämnas, när tillfälle uppstår, och mår vi verkligen bättre av det?

I boken Hämnd eller upprättelse beskriver Tomas Böhm och Suzanne Kaplan hur psykiska trauman formar och påverkar oss och triggar vår lust att hämnas. Särskilt om det är i barndomen som vi skadats, så att vårt ”skyddande hölje” (en term författarna hämtat från Freud) skadats, är vi dåligt rustade för att hantera kränkningar. Då blir vi extra benägna att börja fantisera om hämnd. Hämnden är ett sätt att ta oss ur det som vi upplever som ett underläge. Men i vår jakt på hämnd riskerar vi både att bidra till en hämndspiral, där förövare och offer hela tiden byter roller med varandra, och att fortsätta skada oss själva.

Böhm och Kaplan citerar ur Greven av Monte Cristo, där huvudpersonen Dantès utsätts för svåra kränkningar och sedan ägnar sitt liv åt att hämnas. När hans älskade försöker få honom att välja en annan väg svarar han henne: ”Om du någonsin älskat mig, så ta inte hatet ifrån mig, det är allt jag har!”

Om hat är allt man har, vad har man då egentligen för liv? Och för den som väljer att hålla fast vid hatet, kommer då hämnden sedan visa sig vara värd alla de negativa känslorna? Är hämnden verkligen tillräckligt ljuv för det?

Jag förstår Karin Adelskölds reaktion på den förfrågan hon fick. Någon som plågat henne hör av sig och låtsas som ingenting trots att det som hänt mellan dem orsakat så mycket plåga för henne. En människa som i många år som barn utsatts för mobbning bär med sig ärr för livet. Men det jag verkligen beundrar henne för är att hon besinnade sig. Hon insåg att hon nu satt på makten och att hon använt den för att själv bete sig illa.

Tomas Böhm och Suzanne Kaplan skriver om hur man kan vända hämndspiraler och använder Rwanda som exempel. Där har man med sina gacacarättegångar försökt att åstadkomma försoning mellan folkmordets offer och förövare, för att undvika fortsatta konfrontationer och våldsutbrott. I våras var det 20 år sedan folkmordet begicks och inga nya större våldsutbrott har skett, än i alla fall. I år är det också 20 år sedan apartheidregimen i Sydafrika föll. En av dem som bidrog till dess upplösning var ärkebiskopen Desmond Tutu, som menar att Sydafrikas arbete med försoning har hjälpt till att bryta ett destruktivt samhällsmönster som lätt kunnat resultera i en hämndspiral. I den nyutkomna boken Förlåtelse, berättar han tillsammans med dottern Mpho Tutu om varför man bör försöka släppa sin impuls att hämnas, för att i stället försöka förlåta: ”Utan förlåtelse är vi fjättrade till den människa som har skadat oss. (…) När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor. Vi befriar oss själva.”

De använder sig av exempel från Sydafrika, från Rwanda och Nordirland, där hela länder eller landsdelar befinner sig i kollektiva trauman – och visar att det där pågår ett arbete inte bara på statlig utan också på individnivå. Varje människa som varit offer eller förövare, eller kanske både och, har ett arbete att göra. De skriver om sin egen kamp för att komma över kränkningar och förlåta och visar hur svårt det kan vara. De påpekar också det självklara, att ingen kan begära att någon annan ska ge förlåtelse, men att det ofta är ett viktigt steg på vägen mot att må bättre, också för den som plågats. Att förlåta är inte att tycka att det som hänt är okej och det är inte heller att glömma, det är att acceptera vad som hänt och göra vad man kan för att släppa plågsamma känslor och gå vidare.

Historien får aldrig förfalskas, varken den personliga, eller ett samhälles. För att undvika att hamna på samma ställe igen måste vi minnas vad som gick fel. Men kanske bör vi ibland ägna lite mindre tid åt att hålla fast vid vår ilska över det som gick snett och lite mer åt att fundera över hur man går vidare. I sin bok Att se andras lidande, konstaterade den amerikanska författaren Susan Sontag att det finns alldeles för många gamla oförrätter att låta minnet hålla liv i och skriver: ”Om målet är att ha ett visst utrymme där man kan leva sitt eget liv, då är det önskvärt att berättelsen om specifika oförrätter upplöses i en mera allmän förståelse av att mänskliga varelser överallt kan göra fruktansvärda saker mot varandra.”

Förmågan att ifrågasätta oss själva och våra medmänniskor, att se oss själva i dem (i offer såväl som i förövare) och kunna lägga saker bakom oss och försonas är av större vikt för hur framtiden gestaltar sig än kunskaper om utvalda historiska skeenden.

”Förlåtelse är inte svaghet” skriver Desmond och Mpho Tutu.

Att hata och hämnas kanske kräver en viss sorts mod men förlåtelsen och förmågan att avstå att hämnas kräver inte bara mer eftertanke och större viljestyrka utan också sin egen sorts mod.