I augusti 2003 körde en lastbil fram till FN-högkvarteret i Canal hotel i Bagdad och avfyrade en gigantisk sprängladdning som skapade en krater i mitten av byggnaden. Fredsmäklaren Sergio Vieira de Mello dog, vid det som var tänkt att bli hans sista utlandsstationering. Han nämndes som tänkbar efterträdare till Kofi Annan, på posten som FN:s generalsekreterare och Samantha Powers bok Han som brann för världen är en biografi över honom men fungerar också som en sorts biografi över delar av FN som organisation. Sergio Vieria de Mello hade under sin karriär stationeringar i bland annat Libanon, Kambojda, Bosnien, Rwanda, Östtimor och Irak och genom skildringen av hans uppdrag blir komplicerade politiska skeenden och FN:s roll i dem dramatiserade och tydliggjorda.

På 570 sidor skildrar Power, Harvardprofessor och rådgivare till Barack Obama, Vieira de Mellos liv från barn- och ungdomen i Brasilien, Libanon och Frankrike till hans sista dag i Bagdad. Fokus ligger på de senare uppdragen i hans liv, utrymmesmässigt framför allt på uppdragen som FN:s särskilda sändebud i Östtimor – där hans arbete i princip gick ut på att leda uppbyggandet av en ny nation från grunden – och i Bagdad.

Vieira de Mello framställs som diplomat ut i fingerspetsarna, med känsla för kompromisser och stor förståelse för betydelsen av att se enskilda individer och bevara allas värdighet för att undvika att konflikter eskalerade. Som tjugoårig filosofistudent deltog han i studentkravallerna i Paris och var närmast radikalpascifist men alla år på krigsskådeplatser och i humanitära katastrofområden runtom i världen gjorde honom alltmer pragmatisk. Som erfaren och luttrad ansåg han att militära ingripanden också hade sin roll men han höll fast vid vikten av att föra samtal med alla. Han förhandlade med folkmördare som röda khmererna och hutuerna i Rwanda när han ansåg att det skulle ge bäst resultat på lång sikt. Men boken ger också en intressant psykologisk inblick i hur en person kan bli så uppslukad av att lyckas med sina egna uppdrag att han inte förrän i efterhand klarar att se att han stått i vägen för andra, och mer effektiva, lösningar än de egna.

Huruvida Sergio Vieira de Mello verkligen var på väg att bli nästa generalsekreterare ger boken inget bestämt svar på. På frågan om han ville bli generalsekreterare svarade han: ”När generalsekretararen (Kofi Annan) tog vid hade han en vision, en ambitiös reformagenda. Och vad blev det av alltihop? Generalsekreterarjobbet tog över Kofi. Det tar alltid över den som har det. Nu finns ingen Kofi mer. Inga fler visioner (…) Och så skulle det bli för mig också.” Också den som brinner för världen kan låta sig korrumperas av makt eller kvävas under cynism eller bara tyngden av en gigantisk organisations administration.

Den främsta behållningen av boken är skildringarna av alla diplomatiska turer inom FN, mellan FN och de stater där de ingriper och med USA och de organisationer man samarbetar med. Misslyckandet med att alls ingripa i Rwanda och med uppdraget i Bosnien får sina förklaringar och hon ger inblickar i en värld där personliga karriärambitioner, liksom personliga motsättningar, ofta får styra verksamheten; precis som på så många andra håll, men det får extremt mycket allvarligare konsekvenser. Inte heller Vieira de Mello lyckas, trots sin diplomatiska förmåga och höga etiska medvetenhet, alltid ställa sig över sina personliga ambitioner. Men kanske är ett starkt ego och en viss förmåga att avskärma sig en förutsättning för att med förståndet i behåll orka med så många dystra och ansvarsfulla posteringar som Vieira de Mellos. Han framstår ändå i Powers tappning som en person som behöll sin förmåga till medmänsklighet tvärs igenom alla tunga uppdrag även om hon tillåter sig att vara mycket kritisk till de roller han spelade för FN:s ineffektivitet. Apropå konflikten i Bosnien skriver hon: ”Det skulle krävas en massaker i ytterligare en av FN:s ‘skyddade zoner’ för att han sent omsider chockat skulle inse sanningen: opartiskt fredsbevarande mellan två ojämlika parter innebar på sitt sätt att hjälpa den ena sidan.”.

Boken är också en stark uppgörelse med den amerikanska framfarten i Irak, där USA gång på gång körde över FN för att med övervåld och närapå ingen respekt för mänskliga rättigheter driva landet i botten. När Vieira de Mello upprördes över bilder på irakiska fångar som amerikanerna trätt huvor på frågade USA:s högste befälhavaren förvirrat: ”Vad är det för fel med att sätta huvor på dem då?” Den amerikanska bristen på planering för hur Irak ska rustas upp och styret övergå till irakierna chockade Vieira de Mello och hans medarbetare som tvingades hantera följderna av det kaos som landet föll ner i.

Tyvärr tyngs boken av en ganska dålig översättning med snårig meningsbyggnad och många rena språkliga felaktigheter och den hade mått bra av en vända bearbetning till innan tryck. Mängderna av namn på personer, organisationer och platser gör att det krävs viss koncentration för att inte låta sig snärjas i försök att hålla ordning på alla dessa människor utan i stället fokusera på de övergripande skeendena. Men lyckas man med det blir Han som brann för världen en god ciceron till några av nutidshistoriens mest dramatiska skeenden och till FN:s arbete runtom i världen.

Eva-Lotta Hultén

Samantha Power

Han som brann för världen

Bonniers

.