”Det som imponerade mest på mig var helt enkelt att de flesta männen omkring mig hatade alltsammans, hatade av hela sitt hjärta. Såvitt jag förstod var det ingen som tyckte någonting var roligt, i den mening jag lade i ordet, under hela eftermiddagen. Inom några minuter efter avspark flammande ilskan upp (’Du är en KLÅPARE, Gould, Han är en KLÅPARE!’, ’Hundra pund i veckan? HUNDRA PUND I VECKAN! Det borde jag få som tittar på dig.’); Och i takt med att matchen fortskred förvandlades ilskan till vrede för att sedan stelna till dystert tigande missnöje.”^⁠

Så beskriver den engelske författaren Nick Hornby i boken Fever pitch sitt första besök på en fotbollsmatch som tolvåring. Och erfarenheten gav mersmak. När han inte långt senare stöter på konkurrerande fans berättar han att ”jag hatade dem som jag aldrig förr hade hatat främlingar”.

Ruset av vi-känsla är starkt när man i grupp tillåts avsky en annan grupp, och för den som låtit sig dras med är det självklart frestande att rättfärdiga det som skänkt kicken.

Ett återkommande argument till försvar för aggressiviteten som omger fotbollen är att den hjälper till att kanalisera frustration vi redan känner, och som skulle få ett mer våldsamt förlopp om vi släppte fram den i andra sammanhang. Idén kommer ursprungligen från Aristoteles tanke om katharsis; genom att se tragiska dramer skulle vi kunna frigöra oss från obehagliga känslor. Psykoanalytikern Sigmund Freud och etologen Konrad Lorentz påstod långt senare att aggression är en del av människans natur och att vi därför måste hitta acceptabla sätt att få den ur oss. Att delta i, eller se på kontrollerade sammandrabbningar, som sport, ansågs bidra till att minska våldsamma konflikter i samhället.

Teorin om idrottens katharsiseffekt har blivit mycket omhuldad och återkommer regelbundet när idrottens aggressionsproblem diskuteras, men det mesta pekar på att det i själva verket är precis tvärtom. Forskare som socialpsykologerna Albert Bandura och Michael B. Quanty visade redan på 70-talet att idrottande och kontrollerade urladdningar inte kanaliserar aggression, utan skapar den. Konrad Lorentz tog så småningom själv avstånd från sin teori och modernare forskning har också funnit den felaktig.

En annan mycket livskraftig tanke i sportsammanhang är den om idrottens förbrödrande effekt.

Man kan smaka lite på ordet. Det vilar ett storslaget anspråk över det, som handlar om fred, internationell gemenskap och potential att överbrygga klyftor och skapa nya nära band mellan människor. Självaste Kofi Annan har hänvisat till idrottens fantastiska förmåga att ena människor. Men har det bäring i verkligheten? I sin informationsbroschyr Introduction to sport for development and peace

hyllar FN-organet Sport för utveckling och fred idrottens förbrödrande förmåga men några hänvisningar till forskning ges inte och i slutet kommer en liten brasklapp: sport kan också föra med sig en hel del problem – som aggression, våld och fusk.

”Amerikansk idrotts sanna uppgift är att förbereda unga människor för krig”, hävdade den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower, och han är långt ifrån ensam om att se kopplingen mellan idrottens och militärens ideal.

Det är, enligt vad jag kan hitta, mycket lite som tyder på att idrotten har någon förbrödrande effekt, vare sig på internationell eller nationell nivå.

I juli 2013, mitt under pågående säsong, fick ett foto på Hammarbys och Djurgårdens spelare stor uppmärksamhet på sociala medier och orsakade en storm av kritik och okvädingsord. Männen stod varannan djurgårdare, varannan hammarbyare med armarna om varandras axlar. Reaktionerna från fansen på sociala medier: ”Ni pissar oss i ansiktet, varför?”, ”Tack för att ni fick mig att spy.” ”Vad i helvete håller ni på med Hammarby Fotboll? Vill ni marginalisera er från supportrarna och vara en nöjesprodukt?? Fy fan…”

Skärrade tränare intervjuades i Aftonbladet och ifrågasatte det egna initiativet och det gick att ana hot och hat som skäl. Hammarbys tränare förklarade att ”det finns en känslighet och det är klart om man väljer att tolka bilden som att vi uttrycker någon slags kärlek till Dif, eller dem till oss, så blir det fel.”

Både eget idrottande och ett gemensamt intresse för att titta på sport kan ge nya vänner. Det är gott så men det gör knappast idrotten förtjänt av att kallas förbrödrande. Särskilt inte i jämförelse med sådant som interkulturella utbyten, hjälpverksamhet eller arbete med samhällsstärkande projekt, som det också finns en hel del föreningar som ägnar sig åt. På en ”förbrödringsskala” skulle jag gissa att just idrott kommer väldigt långt ner. Ändå avkrävs idrotten aldrig några bevis för de storvulna anspråken. Rationella argument och konstruktiv kritik tillbakavisas med vilda känslostormar och inte sällan hot.

Den som vågar sig på att ifrågasätta fotbollens inneboende godhet kan få höra att de ska hålla tyst, för de kan inte förstå. Bara den som fanatiskt älskar fotboll har rätt att uttala sig. Kanske det är en förklaring till att vi fortfarande inte har några svar på hur vi ska komma tillrätta med idrottsaggression och fotbollsvåld.

I OBS i P1 igår.