I många år har bokhandelsdiskarna svämmat över av käcka självhjälpsböcker som basunerar ut att alla kan bli framgångsrika och lyckliga bara de vill. Ett budskap som låter underförstå att det inte finns yttre omständigheter att ta hänsyn till, eller som Margaret Thatcher formulerade det: ”there is no such thing as society”. Allt hänger på oss som enskilda individer – ett stötande budskap för den som insett att exempelvis klasskillnader, välfärdssjukdomar och arbetslöshet är problem som måste bekämpas på samhällsnivå. Därför blir jag först provocerad också av den lyckoforskning som det nu refereras till lite över allt. Lyckoforskningens slutsatser kan nämligen sammanfattas med den gamla devisen ”Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det.” Det vill säga att yttre omständigheter har ganska lite att göra med hur lyckliga vi känner oss och att det i stället är vår inställning till de där yttre omständigheterna som spelar roll.

Att jag inte är ensam om min reflexartat skeptiska reaktion inser jag när jag läser den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksens bok Jakten på lycka i överflödssamhället. Han pekar på att lycka faktiskt inte går att mäta på ett tillförlitligt sätt. Somliga människor tenderar att svara så som de tror att undersökaren vill ha det och människor har dessutom högst olika tolkning av begreppet lycka. Han angriper också lyckoforskningens nestor, den nederländske psykologen Ruut Venhoven som menar att det går att skräddarsy lyckorecept för olika personer. ”Äntligen ett nytt lovande område för social ingenjörskonst!” utropar Hylland Eriksen ironiskt. ”Precis!”, morrar jag instämmande som Bill och Bull i en person. Men sedan tänker jag ett varv till. Varför är Hylland Eriksen så sarkastisk mot den vetenskap som studerar hur man blir lycklig när han inte säger ett kritiskt ord i sammanhanget om den vetenskap som studerar människors olycka? Att man diagnostiserar ångest och depressioner genom att fråga människor hur de mår borde väl vara lika förkastligt som att diagnostisera lycka på samma sätt? Kanske är det inte själva diagnosticeringen utan i stället de extremt banala recept på ökad lycka som lyckovetenskapen skriver ut som gör Hylland Eriksen och mig själv så skeptiskt inställda? De antyder nämligen att vi människor är ganska banala och lättmanipulerade varelser.

I boken Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka ger den amerikanska psykologen och lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky handfasta råd för hur man blir en lyckligare människa – alla vetenskapligt underbyggda. Att lära sig förlåta (skriv förlåtelsebrev), känna mer tacksamhet (skriv varje vecka ner fem saker du är tacksam över), sluta älta sina problem och att motionera mera är några av hennes råd, alla vetenskapligt testade och befunna väl fungerande. Banalt var ordet. Och banala vill vi ju inte vara, hellre djupsinniga och komplicerade.

Men kanske bör man fundera lite över vems ärenden man går när man avskriver lyckovetenskapens recept – för vilka träder glatt i självhjälpens ställe? Sonja Lyubomirsky refererar i sin bok en stor studie som publicerades i tidskriften Archives of internal medicine för några år sedan. Studien visade att regelbunden motion är lika effektivt som lyckopiller mot depressioner (och saknar biverkningar, vilket pillren har många av). Skulle vi börja ta det resultatet på allvar skulle det innebära en radikalt minskad marknad för läkemedelsbolagen – som tjänar stora summor på våra psykiska krämpor. Så om nu motion är lika bra som zoloft – varför fortsätter läkarna skriva ut zoloft? Läkaren Nisse Simonson har också givit sig i kast med att popularisera lyckovetenskapens resultat och konstaterar i sin bok Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?: ”Om det kommer en person som är trött och utbränd och läkaren förskriver motion skulle alla i den drabbades omgivning tänka att patienten simulerar.” Piller legitimerar helt enkelt vår sjukdom, till skillnad från en ordination på löprundor. Simonson delar ut ett ännu enklare lyckorecept än Lyubomirsky: ”Ät vettigt, rör på dig och ha roligt med dina vänner.” Låter ganska enkelt men är i själva verket betydligt svårare än att knapra piller – för hur lätt är det egentligen att ändra sin personlighet och sina livsvanor? Långvarigt terapeutiskt rotande i vårt förflutna är inte heller någon effektiv väg till ökad lycka – fokus bör, enligt lyckovetenskapen, i stället ligga på att ändra livsvanor och bryta negativa tankemönster.

Det kan alltså se ut som att den här typen av forskning ger stöd åt självhjälpslitteratur på väggbonadsnivå men så enkelt är det inte. Lyckoforskningen arbetar med jämförelser mellan grupper och nationer och har på så sätt kunnat konstatera att sådant som materiella tillgångar, sjukdomar och vilket samhälle vi lever i också spelar roll för vår livstillfredsställelse. På bara några få år har lyckoforskningen (som drivs framåt främst av psykologer och ekonomer) blivit allt hetare och marscherar nu in på bred front också i politiken. I exempelvis Storbritannien har regeringen tillsatt en arbetsgrupp för att ge förslag på hur lycka kan bli ett mål för politiken och även i Sverige finns grupper som lobbar för lyckopolitik. Man pratar bland annat om att införa ett lyckoindex, som likt BNP kan mäta ett lands framsteg – i lycka i stället för i pengar. Lyckoforskarna har kommit fram till att pengar faktiskt gör oss lyckligare, men att när vi väl tagit oss över tröskeln från att vara fattiga till att ha vad vi behöver så gör ytterligare pengar mycket liten skillnad. Andra resultat att betänka är att arbetslöshet är något av det mest nedbrytande vi kan utsättas för ur lyckosynpunkt och att i lyckliga nationer råder demokrati, invånarna har hög utbildning, god tillgång till information och goda möjligheter att utforma sina liv efter egna preferenser. Social fragmentarisering och ekonomisk ojämlikhet gör oss olyckliga och vill man arbeta politiskt för ett lyckligare samhälle bör man alltså sträva mot ett jämlikt samhälle med god fördelningspolitik och starkt tillit och gemenskap mellan människor. Ett så reklamfritt samhälle som möjligt är också eftersträvansvärt – för vad gör reklamen annat än att ständigt påtala för oss att vi inte duger som vi är och inte kan vara nöjda med det vi redan har?

Att vara lycklig har hittills ofta förknippats med att vara ytlig – vem som är någorlunda intelligent och dessutom hänger med i nyhetsflödet kan gå runt och vara lycklig när världen ser ut som den gör? Men att sträva efter att lycka behöver inte vara synonymt med att vända sig bort ifrån världen och allt som behöver rättas till i den. Lyckovetenskapen har nämligen kommit fram till att vi blir lyckligare av att hjälpa andra, engagera oss ideellt eller politiskt och försöka göra världen bättre. Att leda fokus från det egna egots status och eventuella ångest och vedermödor och ut mot världen och andra levande varelser leder till ökad lycka. Vad är det egentligen för banalt med det?

Thomas Hylland Eriksen

Jakten på lycka i överflödssamhället

Nya Doxa

Nisse Simonson

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Brombergs

Sonja Lyubomirsky

Lyckans verktyg

Natur & Kultur