Mellan 2010 och 2011 ökade förskrivningen av läkemedel mot ADHD med 23 procent. Det som för tio år sedan var väldigt kontroversiellt – centralstimulerande amfetaminliknande preparat till barn – är idag i helt accepterat. Den ökade medicineringen beror i sin tur på en ökad diagnosticering. Allt fler barn bedöms ha medicinskt betingade problem med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet. Det neuropsykiatriska perspektivet på beteendeproblem har idag fullt genomslag i skolan och en diagnos av något slag är på många skolor närmast en förutsättning (men långt ifrån någon garanti) för att få extra stöd.

I sin doktorsavhandling Kontroversen om DAMP ger läraren och pedagogikforskaren Bo-Lennart Ekström en bild av hur medikaliseringen av inlärnings- och beteendestörningar fick sitt genomslag och hur motståndet såg ut. Många minns antagligen den stundtals mycket hätska debatten. Några av frontfigurerna var neuropsykiatrikern Christopher Gillberg – som myntade begreppet DAMP som numera sorteras in under ADHD, sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Bo-Lennart Ekström följer debatten från 1996 till 2006 och konstaterar att parterna inte skilde sig så mycket åt vad gäller delar av lösningarna för barn med beteendesvårigheter. Det handlade om individuellt anpassat bemötande och pedagogik. Det man var oense om var orsaken till problematiken: avvikelser i hjärnan hos de enskilda individerna eller de ramar vi ställt upp för vad som anses normalt – och för lite flexibilitet i bemötandet av olika personlighetstyper. Det första synsättet ledde fram till slutsatsen att problemen kan och bör avhjälpas delvis med medicin. Dess företrädare ansåg att alla barn borde screenas för neuropsykiatriska avvikelser redan i förskolan. Det andra synsättets förespråkare befarade att diagnoserna kunde leda till att man förvandlade problem som var både sociala, psykologiska och biologiska till bara psykiatriska tillstånd.

Bo-Lennart Ekström konstaterar att kontroversen till stor del handlade om en konkurrens mellan olika vetenskaper. Paradoxalt nog var det pedagogiken som blev arena för kampen men ingen av kombattanterna var forskare inom pedagogik.

Med facit i hand var det den neuropsykiatriska sidan som avgick med segern. Idag beräknar man att runt fem procent av alla barn har ADHD och drygt tre procent av alla pojkar mellan 10 och 14 medicinerar mot ADHD.

Det finns ingen anledning att förneka att det finns både barn och vuxna vars personligheter medför stora problem för dem socialt, inlärnings- och arbetsmässigt. En ADHD-diagnos kan lyfta skuld från både barnet (jag är inte jobbig och dum utan har ett handikapp) och från utmattade och frustrerade föräldrar. Det kan bidra till att man äntligen får det stöd man behöver – som barn, lärare eller förälder – och förstår mer om sig själv/barnet. Att alltfler diagnosticeras kan kanske också bidra till att beteendesvårigheter avdramatiseras. ”Jag har ADHD och du lätt aspergers och hon därborta är en HSP och det är en del i att vara en individ”. Om många har en diagnos kanske det inte blir så farligt att avvika. Risken är förstås att vi börjar se på varandra som representanter för en diagnos i stället för som individer. En överdriven diagnosticeringsiver riskerar också att leda till att de med verkligt allvarliga problem – som garanterat är just neuropsykiatriska och inget annat – osynliggörs.

Som många andra diagnoser som handlar om vårt psykiska tillstånd är kriterieuppfyllelsen för ADHD en bedömningsfråga. Det finns inga objektiva mätmetoder utan det handlar om att ta ställning till påståenden som ”Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar” och ”Pratar ofta överdrivet mycket”. Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket” prat? I relation till vad och för mycket för vem?

Ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna. Allt fler beteenden riskerar också att ses som problematiska i stället för som uttryck för en normal variation eller som sunda och rimliga reaktioner på en osund och stelbent omgivning. Värt att komma ihåg är att de pojkar som är födda sent på året löper 35 procents högre risk att diagnosticeras med och medicineras för ADHD än de födda första halvåret. Det beror knappast på en biologiskt betingat högre risk för ADHD om man råkar födas i december utan på att vi medikaliserat normal omognad.

Kanske skulle samtalet om beteendeproblem gynnas av att vi gick över till att i högre grad prata om impulsivitet, överaktivitet och brist på uppmärksamhet som delar av personligheten i stil med många andra drag, som blyghet, känslosamhet eller gladlynthet. Om vi pratade mer om, och lärde oss att bättre hantera, att alla människor är olika och har skilda behov och förutsättningar skulle vi med stor sannolikhet kunna skapa en skola och ett samhälle där mycket färre än idag behöver medicineras för sin personlighet.