Debatten om skolan verkar på ytan handla om ordning och reda och vikten av baskunskaper men om man gräver lite djupare berör den också människosyn och kunskapssyn. Ordet kunskap används flitigt i diskussionen men vad är det egentligen? Ännu har vi en läroplan som tar hänsyn till begreppets komplexitet men det pågår en kamp om kunskapen.

När samhället förändras och marken gungar under ens fötter kan det ligga nära till hands att längta tillbaka till det som är välkänt men om vi sneglar på gårdagens skola som lösning för dagens samhälle vad händer då med skolans förmåga att lära barn hantera en förändrad verklighet och en osäker framtid?

De senaste decennierna har en kamp om hur kunskap ska definieras stått mellan traditionalister och progressivister där de förra anser att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap, eller i synen på kunskap som något absolut eller något relativt.

Nuvarande läroplan bygger på progressivismens tankar och en av dem som arbetade fram den är Ingrid Carlgren, professor i pedagogik, före detta rektor på lärarhögskolan i Stockholm och författare till flera böcker om skola och lärande. Hon vill hellre prata om att kunskapa än om kunskap, där kunskapandet innebär förmågan att formulera problem och arbeta sig fram till slutsatser. Viktigt är då att eleverna får samtala och pröva sina argument för att skaffa sig egna ståndpunkter. Hon tycker också att kunskapsbegreppet ofta får en alldeles för snäv betydelse och vill prata om olika sidor av kunskap: fakta (information), förståelse (meningsskapande), färdighet (utförande) och förtrogenhet (omdöme). Någon ordning eller hierarki mellan dem finns inte.

– De hänger ihop och utvecklas i samspel med varandra. Titta på små barns lärande, där finns en ständig dialektik mellan benämnadet av saker och att förstå vad de är, säger hon.

Ingrid Carlgren vill också slå ett slag för den ”tysta kunskapen” som bygger på erfarenhet men inte har formulerats i ord. Den är personlig och bunden till situationer eller platser. Och hon tycker att det fokuseras för mycket på att mäta barns kunskaper.

– Lärarna vet redan vet vilka barn det är som behöver stöd. Det som behövs är bättre kunskaper om hur vi lär barn att läsa, skriva och räkna och satsningar på läromedelsutveckling.

Många hävdar att det är naturligt att barn tycker det är tråkigt att gå i skolan och att de bara måste vänja sig vid det men nästan alla barn tycker att det är roligt att lära sig saker innan de börjar i skolan. Kan vi ha något att lära av små barns kunskapande?

I ett helglasat rum i nya Pedagogen med utsikt över kanalen och Allén sitter Ingrid Pramling Samuelsson. Hon är professor i pedagogik, med inriktning på små barn, och har skrivit en hel del om lärande och om mötet mellan förskole- och skolpedagogik. Små barn skapar hela tiden kunskaper, de snappar upp, iakttar, experimenterar och använder sina erfarenheter, säger Ingrid Pramling Samuelsson. Hon menar att i förskolans värld finns en följsamhet mot barnen, man låter deras nyfikenhet styra.

– Att lära är att erfara och kunskap är det som är kvar hos oss efter att vi tagit det till oss och gjort det till en del av oss själva, säger hon.

Hon skulle vilja se ett mer tema- och mindre ämnesinriktat lärande och större acceptans för olikheter och olika sorters kunskap hos barn.

Hur man förmedlar kunskapen är också av största vikt.

– Titta bara på dokumentärserien om klass 9A – vad är det de där superlärarna gör? Jo, de använder sig av förskolepedagogik, de tar i barnen, söker ögonkontakt, är personliga och lyhörda! Med små barn hänger oerhört mycket på kommunikation och vi borde satsa på kunskap om det, i kombination med ämneskunnande.

Ingrid Pramling Samuelsson anser att alla tjänar på en mer lekorienterad pedagogik där man är öppen för barns idéer och inte skiljer fantasi och kreativitet från faktakunskaper. Kanske kan inte allting i skolan vara roligt men det kan vara spännande, engagerande och meningsskapande, menar hon.

Det är en sympatisk tanke – en skola som gör lärandet meningsfullt för barnet redan i stunden. Det kräver en öppenhet för ifrågasättande och för barnens egna idéer och kreativitet. Det kräver lärare som vågar och vet hur man gör när man lämnar de färdiga planerna för att lyssna, samtala och improvisera. Det kräver lärare med goda kunskaper i pedagogik och med modet att ifrågasätta sig själva och skolan som institution. Men är det en sådan skola vi är på väg emot?

Efter lite tjatande har jag beviljats tjugo minuters telefonintervju med utbildningsminister Jan Björklund. Jag frågar vad han menar med begreppet kunskapsskola och får svaret att svensk skola fokuserat för mycket på läroprocesserna och för lite på kunskaperna som är målet.

– Visst måste man undervisa på olika sätt men skolan ska vara kunskapsorienterad. Det har blivit ett självändamål att fokusera på processerna och att eleverna lär sig att lära.

Vad tänker han då kring att skolan faktiskt dödar så många barns lust att lära?

– Det ligger i sakens natur att när något är nytt så är det roligare än när man gjort samma sak i nio år och längtar efter att bli vuxen. Det finns ingen utbildningsreform som kan ändra på det, slår Jan Björklund fast.

Flera gånger under vårt korta samtal återkommer han till att det är ett problem att skolan inte utvärderar kunskapsresultat tillräckligt. Det stör mig efteråt att jag inte frågade vad han tänker göra med alla utvärderingar som nu ska börja göras. Eller är tanken att eleverna automatiskt lär mer och bättre om man bara utvärderar dem skriftligt?

Att kunskap är något mer än bara rena fakta inser naturligtvis också Jan Björklund men han är en man som är mycket förtjust i tydlighet (ordet ”tydlig” förekommer flitigt under vårt korta samtal och när en av mina frågor är för inlindad för hans smak får jag skäll) och vill man göra något så komplext som skolans uppgift tydlig försvinner lätt det mesta utöver just de mätbara faktakunskaperna.

På frågan vilka forskare han stödjer sig på kan han, trots att jag lirkar, inte ge mig ett enda namn utan säger ganska svävande att visst bygger hans politik på forskning, men inte på svensk forskning utan på internationell. Svensk pedagogisk forskning, förklarar han närmast i en bisats, håller för övrigt inte måttet.

I antologin I kunskapens namn menar Roger Säljö, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi, att ett ekonomistiskt synsätt tillåtits leta sig in i skolans värld: ”skolan ska redovisa sin produktivitet på samma sätt som vilket företag som helst. Kunskaper hos elever blir alltmer en vara.” Därav vikten av mätningar för att se om skolorna ”levererar”. Vi får prydlig statistik men diskussionen om hur skolan bör arbeta för att fungera i dagens samhälle kommer i kläm.

Forskarvärlden och ledande företrädare för den politiska sfären befinner sig just nu i varsitt läger – det progressivistiska respektive det traditionalistiska – och båda grupper hävdar intressant nog att de har lärarkåren på sin sida. Tycker man att stora förändringar av skolan bör grunda sig i något mer än föreställningen att det var bättre förr och att kunskapsmätningar i sig är nyttiga är det hög tid att göra sin röst hörd. I höst drar arbetet med en ny läroplan igång eftersom den nuvarande enligt Björklund är ”för flummig”. Bäva månde alla vänner av modern pedagogik.

Faktaruta

§ 2 i skollagen: ”Utbildningen ska ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar.”

Elevernas framsteg och utveckling dokumenteras sedan 1 januari 2006 skriftligen i så kallade individuella utvecklingsplaner. De ska utgöra ett aktivt verktyg i elevens lärandeprocess och utgå från elevens förmågor, intressen och starka sidor och beskriva vad skolan ska göra för eleven. Syftet är en uppföljning av varje elev för att nå de nationella målen.

Citat: ”Först var det roligt, sedan blev det tråkigt och sedan vande man sig.”

7-årig flicka svarar på frågan hur det var att börja i skolan, i skolstudie av Ingrid Pramling Samuelsson

• Citat: ”Flum är det som man inte förstår. Sätter man sig in i något så är det inte flummigt längre.” Christer Westlund, författare till boken Så tänds eldsjälar

Citat: ”Om man alltför tidigt lägger för stor vikt vid hur eleverna formulerar sig och vad de säger, kan grunden för att vilja och våga uttrycka sig ödeläggas.” Ingrid Carlgren i boken Bildning och kunskap