Krigets psykologi. Recension GP oktober -11

 

I femton månader var den amerikanske journalisten Sebastian Junger ”inbäddad” i en amerikansk pluton i Afghanistan. I boken Krig. Rädsla, död, kärlek berättar han om alla de strider som utkämpades och om de soldater som slogs, dödades, sårades och blev galna. Plutonen var stationerad i Korengaldalen som är en av de platser i Afghanistan där de hårdaste striderna utkämpades och flest förluster gjordes. Det är våld, blod, förvirring, broderskap, skräck, smärta, avslitna kroppsdelar och svart humor över varje sida.

Sebastian Junger är solidarisk med soldaterna och känner en uppenbart stor sympati för många av dem. Att han kommer gruppen så nära att han självklart blir en del av den är inget han försöker dölja. Hans ärende är inte att ge en objektiv bild av kriget utan att förstå och visa fram soldaterna som människor. Ibland granskar han mer kritiskt och ifrågasätter deras agerande – som när de dödar en ko och sedan vägrar att betala ägaren eller när de är pennalistiska mot varandra. Han känner avsky över deras jubel när talibaner dödas men anstränger sig för att förstå. Sebastian Junger berättar djupt personliga saker om de unga männens bakgrund och deras gärningar i Afghanistan, om deras mardrömmar, sexlängtan och hämndbegär. Och han registrerar hur de bryts ner, hur kriget förändrar dem och ger dem skador för livet – fysiskt såväl som psykiskt.

Boken Krig. Rädsla, död, kärlek försöker förmedla hur krig känns och Junger är oerhört skicklig i att ge de detaljer som får en att komma nära, som när han beskriver hur man ska göra för att hindra förblödning när någon fått en pulsåder avsliten eller när han berättar att soldaterna har lopphalsband runt vristerna men ändå kliar sig så det blöder. Uniformerna stinker av ammoniak och är så stela av svett att de kan ställas för sig själva.

Om soldaterna träder fram som komplexa människor så förblir talibanerna desto otydligare. De är bara fiender som prickskjuter från bergen eller spränger vägbomber. Civilbefolkningen får lite mer ljus kastat över sig men inte heller de blir någonsin till tydligt tecknade individer. Krig. Rädsla, död, kärlek är en bok om soldater och om vad som händer med en grupp män som utsätts för enorma påfrestningar och lever ett liv där skräck varvas med utdragen tristess. Skildringarna av strider som utkämpas är onödigt många och några gånger också väl utdragna men gör en samtidigt extra mottaglig för de passager där Junger beskriver och analyserar soldaternas känsloliv. Boken avslutas med meningen: ”Den värsta skadan av alla är kanske den som får dig att sakna kriget som gav dig den.” 15 månader av våld, död , dödande, total samhörighet och intensiva spänningsupplevelser gör inte det liv som väntar efteråt särskilt lätt för de unga männen. Också det beskriver Junger på ett utmärkt sätt.

Ingen har väl missat att även svenska soldater finns i Afghanistan. Om dem berättar Johanne Hildebrandt i sin reportagebok Krigare. Ämnet är alltså lika tungt som i Jungers bok men innehållet oerhört mycket tunnare. Johanne Hildebrandt har i många år arbetat som krigskorrespendent för Aftonbladet och som reportage i en kvällstidning hade många av kapitlen antagligen fungerat bra men hennes respekt för de soldater hon ska skildra är för stor för att det någonsin ska bli särskilt brännande. Hon registrerar vad de gör och vad som händer men missar i analys och djup. Det är som om soldaternas känslor och bevekelsegrunder inte riktigt intresserar henne, mer än på ett mycket ytligt plan. Som tydligast blir denna brist i en kort passage där Hildebrandt berättar att en av befälen en dag ser på henne och säger ”Alla här har någon att prata med utom jag.” Ett bättre tillfälle att försöka ta reda på hur det känns att vara förtvivlad över sitt tunga ansvar över liv och död kan knappast tänkas. Men Johanne Hildebrandt har bara sin egen oförmåga att erbjuda läsaren. Hon konstaterar att hon inte kan föreställa sig hur det måste vara att ansvara för andra människors liv och skriver att hon sedan känner sig ”lättad över att ögonblicket passerat.” Hur kan man tillåta sig att missa en sådan chans att komma nära och förstå vad som händer i denne mans huvud?

Hildebrandts bok har dock ett par företräden framför Jungers: hon rör sig bland den afghanska civilbefolkningen och ger bilder av hur livet gestaltar sig för den. I de styckena fylls berättandet av närvaro och glöd; som till exempel när hon besöker ett BB med brist på det mesta som behövs för att sköta hygien och komplikationer. Då skrider hon också till verket och blir en aktör, som själv ser till att göra en insats för att hjälpa. Och Johanne Hildebrandt skildrar kriget även med kvinnornas ögon. I Jungers bok blir de aldrig mer än staffagefigurer. För den som vill veta mer om just den svenska insatsen i Afghanistan har naturligtvis boken också ett värde. Men den som vill få hjälp att förstå och reflektera kring vad krig gör med det mänskliga psyket rekommenderar jag i stället Krig av Sebastian Junger.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Sebastian Junger

Krig. Rädsla, död, kärlek

Ica bokförlag

 

Johanne Hildebrandt

Krigare

Forum

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s