Jag är knappast den enda feminist som kommit på sig själv med att ibland bete sig högst ofeministiskt. Det är ju så mycket enklare med teori än med praktik. Att tycka att lagar och regler i samhället ska vara konsturerade för jämställdhet är lätt. Att jobba för att ändra normer och debattera problemet på det samhälleliga planet är lite svårare men går fortfarande att förhålla sig ganska opersonligt till. Riktigt svårt blir det först när man går ner på personnivån, där det handlar om att skapa jämställda relationer till dem man har nära sig, i familjen, bland vännerna och på arbetsplatsen. Och det är där jag, och många med mig, snubblar ibland. Rätt som det är står man där inför chefen och knixar och lägger till små självförminskande skratt efter var och varannan mening eller kommer på sig med att att ta ansvar för sin partner som om han vore ett barn som inte klarar sig själv.

I antologin Jämställdhetens pris skriver ett antal forskare om de konflikter som ofta följer med vår strävan efter jämställdhet och en viktig orsak är just att teori och praktik fortfarande inte har mötts. I teorin tycker vi att jämställdhet är bra men i praktiken lyckas, eller ens vill, vi inte ändra våra invanda mönster. Antingen tycker vi, fullt medvetet, att mer jämställdhet inte passar just oss, även om det är bra i stort, eller så hemfaller vi mer undermedvetet åt att leva upp till allmänna föreställningar om manligt och kvinnligt.

Vi är inte så rationella som vi gärna vill tro utan styrs av traditioner, fördomar och könsrollsförväntningar som ofta upplevs som en del av vår personlighet. Men, som bokens redaktörer konstaterar i bokens första kapitel, även om jämställdheten har ett pris så är ojämställdhetens pris större. De par som grälar om jämställdhet skiljer sig i mindre utsträckning än dem som inte gör det.

Inte så konstigt kanske. Att hålla tyst om det som man upplever som fel eller orättvist kan inte leda till annat än mentala skavsår och byter man inte skor så blir det bara värre. Så hur gör man då i praktiken när man vill skapa jämställda relationer till dem man har omkring sig? En del tips kan man få i boken Härskarteknik. Författaren Elaine Bergqvist är retorikkonsult med specialinriktning på härskartekniker och interkulturell kommunikation och i sin bok ger hon exempel på sju olika sorters härskartekniker och hur vi kan bemöta och motarbeta dem. Härskartekniker är olika metoder som vi använder oss av eller blir utsatta för i relationer där kamp om makt och tolkningsföreträde uppstår. Dessvärre gör Bergqvist sig själv sig skyldig till härskartekniken osynliggörande (eller uteslutningsmetoden som hon valt att kalla den) genom att inte nämna den norska politikern Berit Åhs, som myntade begreppet.

Ännu en invändning har jag mot denna bok och det är att man ibland inte får veta om Bergqvist stödjer sig på egna observationer eller på etablerad forskning, vilket skapar osäkerhet om korrektheten i vissa påståenden. Men bortser man från det finns mycket matnyttigt i Härskarteknik. Här handlar det inte om att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor utan om att uppnå jämställdhet i varje enskild relation, oavsett kön på de inblandade. Bergqvists främsta råd är att inte vare sig gå till attack eller försvar när man blir utsatt utan lugnt spegla situationen: tala om vad man upplevt att motparten just sagt eller gjort och ställa frågor om vad som menades. Om man någon gång känt obehag i möte med en annan människa, utan att riktigt förstå varför, eller börjat bete sig underdånigt utan att vilja det kan denna bok bli en vägledning. Många minnen av frustrerande situationer dyker upp i huvudet och det grämer mig att jag så ofta låtit mig plattas till av fula knep. För att inte tala om alla gånger jag låtsats som ingenting för att ta bort den obehagliga stämningen i stället för att säga ifrån … Så mycket lättare det är att ta steget upp ovanför personnivån och diskutera och motarbeta samhällsmönstren i stort i stället. I alla fall om man är flera.

I Äga rum skriver unga feminister om sin kamp för jämställdhet och ger konkreta tips på hur man kan arbeta för förändring. Många av skribenterna har läst genusvetenskap och stödjer sig på feministiska teorier men det är vad de gör, inte vad de tänker, som är fokus för bokens texter. Även om frustration och ilska går som en röd tråd igenom boken är det alla goda exempel, bra idéer och konstruktiv vilja till förändring som är styrkan. Skribenterna sysslar med feministisk teater, självförsvarskurser för tjejer, fritidsgårdar bara för flickor, politisk aktivism, föreläsande, feministiskt serietecknande, tjejjoursverksamhet och mycket annat – teori och praktik i skön förening. Precis som de böcker Moa Elf Karlén och Johanna Palmström tidigare gjort är detta en bok att hämta styrka ur både när man vill förändra samhället och sina egna nära relationer. Det ena hänger ju trots allt ihop med det andra.

Anne Grönlund, Björn Halleröd (red)

Jämställdhetens pris

Boréa

Moa Elf Karlén, Johanna Palmström

Äga rum

Tiden

Elaine Bergqvist

Härskarteknik

Frank