Lydnaden bakom folkmordet. LO-tidningen oktober -09

 

Det är femton år sedan folkmordet i Rwanda genomfördes och två på svenska nyutkomna böcker berättar med ganska olika perspektiv om det som skedde. I Vi vill upplysa er om att vi kommer dödas i morgon tillsammans med våra familjer försöker den amerikanske journalisten Philip Gourevitch göra skeendena både före, under och efter folkmordet begripliga. Han intervjuar inblandade i alla läger: hutuer och tutsier, offer och förövare, bönder, politiker, militärer, hjälparbetare och FN-stationerade. Med avstamp i Rwandas koloniala historia och långa motsättning mellan de två folkslagen hutu och tutsi ger han inblickar både på gräsrots- och storpolitiksnivå. Men det som intresserar mig mest snuddar han bara vid.

Vad kan få helt normala människor att plötsligt greppa sin machete för att gå ut och hugga ihjäl grannar och före detta vänner: kvinnor som män, spädbarn som åldringar? Hur står man ut med att dag efter dag förfölja förtvivlade människor för att hacka sönder dem kroppsdel för kroppsdel och låta dem förblöda till döds? En person Gourevitch intervjuar, den gamle mannen Girumuhatse, deltog i mördandet i sin by och Gourewitch konstaterar att Girumuhatse aspirerar på att vara en mönstermedborgare. När myndigheterna säger åt honom att döda så dödar han, där de säger åt honom att erkänna så erkänner han. Han är helt enkelt lydig.

En som gått djupare in i förövarnas psykologi är den franske journalisten Jean Hatzfeld. Han började med att skriva en bok om dem som överlevt folkmordet men återvände i en andra bok till Rwanda och intervjuade en grupp av män som alla deltagit i folkmordet och satt fängslade för det. I sin senaste bok, Antilopernas list, som nu kommit ut i Sverige, återvänder han en tredje gång för att träffa både överlevare och mördare från de två första böckerna och för att försöka förstå hur det är möjligt för dem att leva sida vid sida i de rwandiska byarna sedan mördarna släppts ur fängelserna. Att läsa om offrens upplevelser, om deras skräck och sorgen över alla och allt de förlorat är hjärtskärande men det som gör hans verk så fascinerande är hur han lyckas avlocka mördarna sina berättelser. Hatzfeld motsäger föreställningen om att det inte finns ord som kan beskriva extrema grymheter genom att göra just det: sätta ord på extrema grymheter. Det är inte ord vi saknar för att beskriva utan verktyg för att ta in skeendena och göra dem begripliga.

Männen berättar att dödandet blev en arbetsuppgift som skulle utföras. De beskriver hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt de offer som bad om nåd. Världen och tiden krympte ihop till ett intensivt här och nu och all förmåga till eget tänkande eller till moraliska ställningstaganden rann av dem. Efteråt har flera av dem svårt att se att de ens var samma människor när de utförde mördandet som de är nu. De tycks se på sig själva i dåtid nästan som underliga främlingar.

De förklaringar som dessa män själva ger till sitt beteende handlar mycket om blind lydnad: ”vi lydde, och fann tillfredsställelse i det.” och ”Vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order.” Girighet spelade också in, liksom trycket från vänner och andra de kände. De deltog helt enkelt hellre i mördandet än blev hånade för att avstå. Den unge Pio förklarar att han aldrig hatat tutsier före folkmordets början: ”Hatet dök upp när vi började döda; jag anslöt mig till det genom att härma andra, för att passa in.” Handlingen kom alltså först, ideologin sedan.

Så vad, om något, finns att lära av något så extremt som ett folkmord? Kanske vikten av att träna människor i att ifrågasätta överheten och att klara att även under extremt grupptryck och starka auktoriteter hålla fast vid sin egen moral och sin egen tankeförmåga, vid sin mänsklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s