Vårt statsskick tycks locka fram den allra sämsta argumentationsförmågan hos många. Det är svårt att föreställa sig en annan fråga där en riksdagspolitiker tillåter sig inlägg som ”jag vill ha det så”, men när det gäller monarkin går det tydligen alldeles utmärkt att lägga fram ”Jag vill ha en kung” som argument, utan att bli idiotförklarad.

I Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati skriver statsvetaren Cecilia Åse statsskicksdebattens historia och problematiserar vad det är som gör det så svårt att diskutera vårt statsskick. Hon visar hur den principiella debatten gång på gång tillåtits drunkna i känsloargument eller har hållits tillbaka för att de kungliga inte ska bli sårade. Hon kallar monarkin som statskick för ”intellektuellt försåtlig” och visar hur det framställts som rationellt att tillfredsställa människors emotionella behov med en kungafamilj.

Intressanta är också hennes resonemang kring hur de kungliga bidrar till att upprätthålla föreställningar om nationell gemenskap. Där har medierna en framträdande roll, när de hela tiden objektifierar de kungliga och på så vis fortgående bidrar till att göra dem till symboler, snarare än verkliga människor. Just det faktum att de är helt vanliga framhålls ofta på ett sätt som visar att det är något mycket speciellt med att de är vanliga. Deras vanlighet mystifieras och blir i stället ett tecken på deras upphöjdhet. Åse konstaterar: ”Det är fascinerande att en så fundamental och viktig grundförutsättning för vår politiska ordning som nationen, ständigt kan återskapas på de mest banala och ytliga sätt.”Det är bara att hålla med.

Cecilia Åse är ingen medryckande skribent men har gjort grundlig research och ger nya infallsvinklar. Monarkins makt är väl värd att läsa för alla som vill förstå varför statsskicksdebatten så ofta förs på väldigt låg nivå.

Eva-Lotta Hultén

Cecilia Åse

Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati

Ordfront