Vad ska man äta? Det är en fråga med många svar: nyttigt, med så lite klimatbelastning som möjligt, närodlat och giftfritt, vegetariskt, det människan genetiskt är avpassad för, fettsnålt, och så vidare. Många väljer några av svaren som sina ledstjärnor och håller sig till dem, andra ställer sig över huvud taget aldrig frågan utan äter vad de alltid gjort. Kanske ett begripligt sätt att hantera det faktum att vi översköljs av anvisningar och råd i tidningar och böcker och även från myndighetshåll. Vem och vad ska man tro på? Gommen och plånboken ligger för många närmast tillhands. Men allt emellanåt blossar debatter om vår mat upp och tar plats i det offentliga samtalet.

Ett ständigt återkommande trätoämne är köttet. På 70-talet var Astrid Lindgren drivande i kampen för en bättre djurhantering och i mitten av 90-talet gjorde en röststark veganrörelse oss uppmärksamma på den fortsatt vedervärdiga köttproduktionen i Sverige. Nog hade det varit önskvärt om lite mer hade hänt sedan dess än vad som nu tycks vara fallet. I Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött berättar Torbjörn och Ylva Esping i ett antal reportage om hur kalkoner föds upp i mörker för att inte hacka ihjäl varandra, grisar tvingas leva på några få kvadratmeter och får sår av att ligga direkt på hård betong och kossor står uppbundna tio månader av tolv och tvingas ligga i sin egen avföring. I slakterierna skvätter gödsel på köttet vi ska äta och djuren skriker i dödsångest när de slaktas i nedblodade rum där det redan ligger kadaver.

Vi har hört det förut men alltför få tycks bry sig för att det ska bli stopp på den sjuka djurhanteringen. På bara något decennium har vi fördubblat vår köttkonsumtion samtidigt som köttet blivit billigare. Det tyder på att de flesta ganska lätt borde kunna minska andelen kött på tallriken och hosta upp lite mer för det som vi ändå äter men vi tycks aldrig riktigt kunna äta oss mätta på smaklösa kycklingfiléer och skinka från plågad gris. Att få äta som vi vill och känner för, utan några hänsyn åt något håll, tycks av somliga närmast anses som en mänsklig rättighet.

I boken Den föraktade falukorven. Om ketchupkrig och fredagsmys slår journalisten Karin Ahlborg ett slag för halvfabrikat och stek med gräddsås och potatis. Hon gör några snygga byxneddragningar på matindustrin och på svenska myndigheter men jag finner det mycket störande att hon upphöjer bekvämlighet till något slags allmänt rättesnöre – och det med en klämkäckhet och en tvärsäkerhet som inte står Marit Paulsen långt efter. Jag slår ihop hennes bok med en stark känsla av att Ahlborg har utgått från att just hennes familjs sätt att äta är det bästa, och sedan sökt bevis för det. Om man bara låter bli att använda margarin, glutamat och konstgjorda sötningsmedel så är det i stort sett okej att stoppa i sig vad som helst, är summan av kardemumman. Ahlborg beskriver utförligt hur fisk fraktas kors och tvärs över jordklotet för att rensas och paneras men landar ändå i slutsatsen att fiskpinnar är lika bra mat som den som inte rest lika mycket. Och när hon (rättmätigt) angriper KRAV för brister i deras regler så föreslår hon inte att man ska påverka dessa regler utan tycks mena att man på grund av märkningens brister lika gärna kan handla från det konventionella utbudet och vänta på att saker ska bli bättre av sig själva.

För den som läst Mats-Eric Nilssons böcker och som har elementära kunskaper om matproduktion finns inte så mycket nytt att hämta hos Karin Ahlborg; då är det betydligt mer givande att läsa Lierre Ketihs Vegomyten. Maten, rättvisan och en hållbar framtid. Keith är före detta vegan och boken är starkt polemisk mot veganrörelsen, som i hennes tappning bitvis framstår som en världsfrånvänd sekt, men hon tar också helhetsgrepp på vårt behov av, och vårt förhållande till mat och på hur vi producerar den. När Lierre Ketih började odla sina egna grönsaker och läsa på om näringslära insåg hon att människan behöver kött, av flera skäl. Dels är våra kroppar gjord för att äta kött och behöver animaliskt protein för att må bra och dels är människan en del av ett ekosystem som behöver komma i balans. Hon underkänner vegetarianism som lösning på världssvält och klimatuppvärmning och menar att dagens vegetabila matproduktion är ohållbar på sikt: industrijordbruken utarmar marken och matjorden försvinner i en rasande takt. Parallellt med det gör konstbevattningen jorden så salt att den inom några decennier på många håll kommer bli obrukbar. Lierre Keith menar att vi för vår långsiktiga överlevnads skull inom en snar framtid måste bli mycket färre människor på jorden om vi ska kunna producera hälsosam mat till alla utan att förstöra jorden. Vi måste gå över till ett system där vi inte längre är helt beroende av olja, spannmålsprodukter och djurindustrier för att få i oss den näring och energi vi behöver. En viktig del i lösningen är, förutom att äta närproducerat, att betesmarker återskapas, till skydd för matjorden. Samtidigt tillåts kor och andra husdjur gå över till ett friare och friskare liv med den diet som de är skapade för – i huvudsak gräs. De slipper spannmålet och vi får till ett fungerande kretslopp med naturlig gödsling av jorden.

Mat hänger oupplösligt ihop med hälsa, miljö och klimat och är en angelägenhet både för storpolitiken och för vardagspolitiken – den vi utövar varje dag i vårt val av livsstil och mathållning. Lierre Keiths budskap kommer troligen bli älskat av få och av många ses som stollerier i marginalen men på sikt är det svårt att se annat än att hon måste få rätt. Människan håller på att omvandla bördiga marker till sterila öknar och lösningen på det är varken att bli vegan eller att sluta äta glutamat och glufsa i sig falukorv när andan faller på – det kräver lite mer än så.

Eva-Lotta Hultén

Torbjörn & Ylva Esping

Monsterbiff till middag. Fusket och snusket med vårt älskade kött.

Wahlström & Widstrand

Karin Ahlborg

Den föraktade falukorven. Om ketchupkrig och fredagsmys

Ordfront

Lierre Keith

Vegomyten. Maten, rättvisan och en hållbar framtid

Optimal