Motståndets nya ansikten. Recension GP dec -10

Pierre Rosanvallon | Motdemokratin

Vår vilja att protestera mot allt vi uppfattar som fel leder oss tyvärr inte alltid framåt, konstaterar Eva-Lotta Hultén efter att ha läst Pierre Rosanvallons bok om demokratins vakthundar.

I en enkät inför valet svarade en ung förstagångsväljare att han skulle rösta ”på det parti som bäst gynnar mina intressen”. Hans ohöljda egoism har bitit sig fast i mitt medvetande och fortsatt att irritera. Synen på politik som ett smörgåsbord för den enskilda individen att förse sig ifrån känns helt enkelt inte särskilt tilltalande och det som oroar är att den tycks breda ut sig. Viljan att vara med och bygga ett samhälle utifrån en bred ideologisk bas kommer i bakvattnet för en oreflekterad önskan om att få allt, så snabbt som möjligt och till så låg personlig kostnad som möjligt. Genom sin plånboksjournalistik spär medierna på och legitimerar denna politik för egoister.

I boken Motdemokratin skriver den franske professorn i politisk historia, Pierre Rosanvallon, om hur olika grupper och organisationer inte längre samlar medlemmar utan i stället ”anhängare” och han skriver om hur det får till följd att ”politiken handlar om att hantera situationer snarare än om att organisera stabila grupperingar eller förvalta strukturer”. Politikerna får en lång räcka sakfrågor som heta potatisar i knät och är aldrig starkare än sitt senaste gensvar. Alltför få medborgare upplevs fråga efter övergripande ideologiska mål för att de politiska partierna ska våga satsa på sådant.

Mycket har redan skrivits och sagts om hur det politiska engagemanget har ändrat form. Människor i allmänhet är inte mindre politiskt intresserade eller engagerade än tidigare men i stället för att gå med i ett parti skriver man på upprop, går med i demonstrationer, deltar i köpbojkotter, går med i Facebook-grupper eller skapar samhällskritiska bloggar. Man nätverkar eller stöttar enfråge-organisationer. Dessa påtryckargrupper är en del av det som Rosanvallon kallar för ”motdemokratin” – som utgör en viktig faktor för att den institutionaliserade demokratin ska förbli just demokratisk. De fungerar som demokratins vakthundar och Rosanvallon gör historiska tillbakablickar för att visa hur denna ”motdemokrati” – både den institutionaliserade i form av exempelvis domstolar och den mer spontant folkliga – hela tiden spelat mycket stor roll för utvecklingen av samhällen och den representativa demokratin.

Det vore mycket olämpligt att blanda ihop den egoism den unge mannen i enkäten gav uttryck för och alla de engagerade människor som driver på i enskilda frågor. Det är i allra högsta grad lovvärt – och för samhället helt nödvändigt – med starkt engagemang i sakfrågor men det kan vara bra att öppna ögonen för de effekter en snäv inställning till politik också kan ge upphov till. Det finns en risk att politiken går från att handla om vägval för framtiden till att hantera en lång räcka av frågor som är stora i stunden men ganska obetydliga i det långa loppet. Se bara på politikens oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt är det kanske just miljöns påtryckargrupper som kan få politiken att ändra kurs.

De motdemokratiska krafterna av i dag pendlar enligt Rosanvallon mellan ”ett positivt och aktivt medborgarskap och en cynisk inställning till politiken som ibland gränsar till ren nihilism”. Och när vi höjer vår röst gör vi det framför allt i form av protester. Somliga medborgare riskerar att förvandlas till politiska konsumenter som vägrar ta sin del av ansvaret för formandet av vårt framtida samhälle. Mediernas roll blir här ofta att förytliga och ytterligare rycka lös sakfrågorna i stället för att hjälpa till att placera in dem i ett större ideologiskt sammanhang och är det något jag saknar i Rosanvallons bok så är det ett djupare resonemang kring mediernas roll för politikens förytligande.

Själv tycker jag att ett närmast övertydligt uttryck för den förändrade politiksyn som Rosanvallon beskriver var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Facebook exploderade av upprop och grupper, tidningarna av upprörda insändare, internet av kamplystna bloggare och det hölls demonstrationer och debatter men det mesta handlade om hur man skulle motarbeta Sverigedemokraterna, inte om hur vi ska forma ett samhälle som gör Sverigedemokraterna överflödiga. Vår vilja att protestera mot allt vi uppfattar som fel kan vara nog så lovvärd men leder oss tyvärr inte alltid framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s