Om konsten att leva jämställt. Recension. GP augusti -13

”Man föds inte till kvinna man blir det”, skrev Simone de Beauvoir i sin klassiska Det andra könet., från 1949. Sedan dess har många hunnit påpeka att det omvända är lika sant: man föds inte till man, man blir det. Ingen står fri från andra människors förväntningar och påverkan.

Kunskap om att samhällsstrukturer och normer formar oss och inskränker våra sätt att vara människa är en viktig befriande faktor för dem som inte känner sig bekväma i sina kroppar eller roller. Det är också en viktig insikt för att kunna analysera vad som händer i en heterosexuell relation. Mäns överordning är varken naturgiven eller ett utslag av manlig ondska – den är en konskekvens av hur vi låter våra gemensamma föreställningar om manligt och kvinnligt påverka oss.

Detta är en av grundteserna i avhandlingen On the ontology of love, sexuality and power. Towards av feminist-realist depth approach. I den samtalar och bråkar genusvetaren Lena Gunnarsson med några av den moderna feminismens förgrundsgestalter och nytänkare. Catherine MacKinnon och Judith Butler får rejäla och välgörande duvningar som främst handlar om deras teoriers bristande förankring i kvinnors verklighet och vardag  – men barnen slängs inte ut med badvattnet. Gunnarsson ser och erkänner deras betydelse för omvälvande och behövliga nya stigar vi vandrat in på.

Anna Jonasdottir, som myntat begreppet kärlekskraft får i sin tur bilda grund för Gunnarssons eget bidrag till nytänkande. Jónasdóttir ifrågasätter hur det kan komma sig att kvinnor i dagens jämställda västländer fortsätter att vara underställda män. Hon menar att det har sitt ursprung i våra biologiska behov av närhet, sex och bekräftelse. Vilken form det tar sig är beroende av den tid och miljö vi lever i. Vi både bidrar till och påverkas av samhälleliga normer och förväntningar. I det spelet underordnas kvinnor, och män drar nytta av kvinnors vilja att visa sin kärlek genom service och omsorg. När kvinnor begär att få samma tillbaka som de ger, uppfattas de som känslomässigt krävande.  Valet, för många kvinnor, står alltså mellan att få sina ”sociosexuella” behov bara delvis tillfredsställda, under exploaterande förhållanden, eller att inte få dem tillfredsställda alls, om de väljer att leva ensamma.

Lena Gunnarsson är tydlig med sin beundran för Jónasdóttir, som också är hennes handledare, men uttrycker också kritik och söker sig vidare i sina egna ståndpunkter. Hon vilar sig tungt mot den brittiske filosofen Roy Bhaskar och hans tankar om verkligheten som något vi kan leva i fullt ut, eller begränsa oss i förhållande till. Hon menar att exploateringen i en heterosexuell relation hindrar inte bara kvinnor utan också män från att leva ut sin fulla kärlekspotential. För att bli hela som människor behöver män få ge omsorg i lika hög grad som de tar emot: ”det öppnar för att män har ett frigörandeintresse i att få slut på exploateringen”.

Lena Gunnarsson gör också upp med vad hon menar vara en naturfobi inom feminismen. I rädsla för en deterministisk biologism, som säger att vi är helt styrda av våra gener och att vi därför bara har att underkasta oss ”naturliga” könsroller, så har feminismen fjärmat sig så till den grad att man inte vill prata biologi alls. Det leder fel, menar Gunnarsson. Biologin har betydelse, men bara till en viss grad. För att kunna frigöra oss från normer måste vi erkänna och definiera biologins roll: ”För hur kan vi förstå en social ordning som problematisk eller förtryckande, om vi inte utgår ifrån att det finns något i den mänskliga naturen som får oss att frodas under vissa omständigheter och lida under andra?”

I de sista kapitlen ger författaren förslag på vad hon menar vara ett djupare sätt att se på, och utöva kärlek. Här får jag efterhand allt svårare att följa och hålla med henne. Hennes definition av kärlek – en vilja till sammansmältning, liknar mer vad jag, och många andra, skulle kalla förälskelse, och jag har till skillnad från Gunnarsson svårt att föreställa mig – eller se det odelat positiva i – en kärlek mellan vuxna som är villkorslös. För mig blir hennes resonemang efterhand alltför andliga, och alltför långt ifrån den verklighet hon själv efterlyser mer av inom feministisk idébildning. Tankarna om kvinnlig kärleksstrejk som medel för kvinnor att stärka sig själva och sin position relativt männen känns inte heller särskilt verklighetsförankrad utan blir en teoretisk lek. Och även om jag, precis som Gunnarsson, önskar att kvinnor i högre utsträckning sökte känslomässigt stöd hos varandra och i sig själva tror jag knappast att mindfulness har någon särskilt stor potential att åstadkomma mer jämlika relationer mellan kvinnor och män. Vill kvinnor förändra sina privata relationer är troligtvis uttryckt missnöje i kombination med resonemang betydligt bättre instrument att använda sig av än att söka harmoni i sitt inre och hoppas på att det ska förändra också mannen.  Som utopisk vision är Lena Gunnarssons idéer bitvis vackra men inte mycket att hålla sig i om man försöker få styr på en verklig relation.

 

Eva-Lotta Hultén

 

On the ontology of love, sexuality and power. Towards a fminist-realist depth approach

Lena Gunnarsson

Örebro Studies in Gender Research (boken utkommer under nästa år också på engelska förlaget Routledge)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s