Tidigare var jag en ganska stark motståndare till att leta efter vår personlighet i generna – kanske för att de så ofta missbrukats för att hävda könsskillnader (se fotnot nedan!) – men jag har blivit mer nyanserad. Efter att ha haft återkommande skuldkänslor över att jag aldrig kan hålla mun och ganska ofta avbryter andra när de pratar har jag de senaste åren börjat acceptera att det är sådan jag är. Jag har tänkt att denna acceptans har med ålder att göra men inser nu att det kan ha ett samband med att jag för ett antal år sedan läste att vår grad av impulsivitet är starkt genetiskt styrd. Har jag då hittat en ursäkt för att slippa skärpa mig? Nej, det vill jag inte påstå. Jag lärde mig samtidigt att forskningen visar att vi inte på något sätt är låsta vid ett visst beteende. Generna ger oss en viss uppsättning kort på hand men vilket utslag de får beror på miljö och på våra egna val. Vi kan alltid påverka, om än till en viss gräns. Jag har inte alls slutat försöka förändra mig men däremot blivit bättre på att förlåta mig själv.

I sin bok Mina vackra gener använder den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank sig själv för en djupgrävande undersökning av var den mänskliga genforskningen står idag, både vad gäller hälsa och personlighet. Boken är fullsmockad med forskningsreferenser men ändå allt annat än tungläst. Hon tar sin utgångspunkt i de egna återkommande depressionerna och sin otrevlighet – hon beskriver sig själv i allt annat än smickrande dager – och hennes försök att förstå både genforskningen och sig själv tar henne till forskningslabb, universitet och konferenser runt om i världen. Hon läser alla vetenskapliga artiklar hon kan komma över om aktuell genforskning och hon tar det ena gen- och personlighetstestet efter det andra.

Lone Frank är rapp och rolig och har en förmåga att beskriva dem hon intervjuar så att det blir små miniporträtt och inte bara ett torrt återgivande av vad de berättar om sin forskning. Hon berättar om dem som driver mynt av utvecklingen genom att skapa nätdejting där par matchas ihop utifrån vad deras gentester visar, om människor som är helt fixerade vid att leta upp sitt genetiska ursprung och om forskning om den genetiska kopplingen mellan kvinnors kaffeintag och storleken på deras bröst. Men hon kommer även in på tunga etiska frågor. Både Lone Franks mor och hennes mormor dog i bröstcancer och att få följa hur hon närmar sig sin egen genetiska disposition för sjukdomen är spännande (och lite ångestskapande) men det visar sig att hon klarat sig från de dåliga generna. Men om man fått veta att man själv bär på genen som medför 80 procents risk för bröstcancer – bör man då underrätta sina släktingar? Har man rätt att undanhålla sådan information? Alternativt: har man rätt att pådyvla någon annan sådan information? Lone Frank visar på forskning som tyder på att vi människor är betydligt bättre än man tidigare trott på att hantera även väldigt svåra besked, så kanske bör vi inte vara så rädda för att berätta?

Frågorna kring genforskningen är många och går hela tiden djupt in i vårt privatliv. Hur ska vi förhålla oss till företag som erbjuder gentester av våra barn? Riskerar vi att låsa in barnen i ett visst beteende om vi börjar ha specifika förväntningar eller innebär det bara ökade förutsättningar att möta dem på bästa sätt? Och om jag som vuxen lägger ut allt om mina gener på nätet (som det finns de som gör på särskilda chatforum) – vad innebär det då för mina barn, som automatiskt får hälften av sina gener offentliggjorda? Vad händer om vi börjar använda andra människors genetiska förutsättningar emot dem? Lone Frank ger det inte alls otroliga exemplet att en kändis eller politiker lämnar genspår efter sig (på en servett till exempel) och en journalist eller konkurrent skickar in det på analys och låter offentliggöra resultatet.

Viktigast är Mina vackra gener när författaren nyanserar och förklarar samspelet mellan gener och miljö. Hon tar upp att samma gener som ger större anlag för depression också ger ökade förutsättningar att blomstra som individ om miljön är den rätta. En genetisk disposition som gör oss särskilt psykiskt känsliga medför både risk för aggressivitet och att vi är öppna för vår omvärld och för nya tankar. Hur det faller ut i verkligheten beror på vår barndom och på vår miljö. Som en av forskarna Frank intervjuar formulerar det: ”Ödet ligger naturligtvis delvis i våra gener, eftersom de lägger grunden för det som kan ske. Men det finns minst lika mycket öde i hur vi behandlar varandra. Vi har ett mycket stort inflytande på hur de gener som vi har ärvt faktiskt fungerar, genom att interagera med världen omkring oss.”

Kort sagt: vi är både sociala och biologiska varelser och det innebär både ett ok och en möjlighet.

Eva-Lotta Hultén

Mina vackra gener

Lone Frank

översättning: Jan Wibom

Fri tanke förlag

Fotnot. Psykologiprofessorn Janet Shibley Hyde har gjort en stor sammanställning av alla tillgängliga engelskspråkiga metanalyser av könsbundna skillnader. Hon kunde konstatera att den sammanvägda forskningen visar på mycket små skillnader. De genetiska olikheter som finns ger alltså väldigt litet utslag på vårt beteende och i vår personlighet.