Styrning och mening. GP februari 2010.

 

Alla människor har gått i skolan och de flesta har förr eller senare också barn och barnbarn i skolan. Det gör skolan som politiskt fält extremt utsatt för opportunism och populism; att göra utspel i skolfrågan blir ett säkert sätt att visa på handlingskraft och väcka uppmärksamhet. Men hur påverkar det lärarutbildningen, vardagen i skolan och själva yrket som lärare? Det har Joakim Krantz studerat i avhandlingen Styrning och mening – anspråk på professionellt handlande i lärarutbildning och skola. Han har bland annat tittat på hur lärarutbildningen hanterat ändrade förväntningar på professionsdelen i utbildningen (alltså den del som inte handlar om ämneskunskaper), och hur en enskild skola resonerat kring kraven på mätbarhet och jämförbarhet. Det är ingen rolig läsning.

Krantz visar hur lärarnas frihet att utifrån sina kunskaper bedöma var eleven står och vilken väg som är bäst framåt, har minskat alltmer. Vad som är riktig och viktig kunskap kungörs av politiker och hur man ska bedöma elevens utveckling likaså. Lärarna avprofessionaliseras och förvandlas till administratörer snarare än självständigt tänkande pedagoger. Direktiv och regler blir rättesnören i stället för professionella pedagogiska bedömningar och lärarnas yrkesvardag blir ett ”management by documents.”

Apropå lärarutbildningen konstaterar Joakim Krantz att autonomin för just den är svagare än för annan högskoleutbildning och han visar att Högskoleverket skrämmande nog tycks anse att det är lärarutbildningens plikt att anpassa sig efter för tillfället rådande samhällsdebatt om skolan: Krantz citerar deras utvärdering från 2005: ”Antalet prov i skolan ökar, och den politiska debatten kring skolans kvalitet fokuserar mycket på provresultat. Undervisning i prov och kunskapsbedömning torde vara ett centralt moment i lärarutbildningen.” Lärarutbildningarna ska alltså fokusera på prov och kunskapsbedömning inte för att någon forskning visat att det behövs, eller ens för att det fattats reella beslut om det utan för att debattvindarna blåser åt det hållet!

Mediedebatten, som i stor utsträckning drivits fram av politiker, läggs på så vis till grund för själva politiken, liksom för praktiken, utan att någonsin behöva ta vägen om empiri och forskning. Krantz konstaterar: ”De politiska anspråken på lärosätena blir att i större omfattning tillhandahålla information och prestationer. Min tolkning är att de pedagogiska implikationerna av dessa anspråk är bristfälligt belysta (…). De professionella riskerna med en förstärkt dokumentstyrning i kölvattnet av utvärderingsverksamheten är en byråkratisering och deprofessionalisering. Detta är också vad lärosätena anger i sina remissvar.”

Krantz menar att det sker ett politiskt urval av hur lärarutbildningarnas problem ska framställas. Meningsfullhet trängs undan och gör reformerna kontraproduktiva och lärarutbildarna får litet utrymme att handla professionellt, utifrån sina kunskaper. De förväntas företräda en utbildning som de själva har mycket litet inflytande över.

Joakim Krantz följer i sin avhandling också de diskussioner och förändringar som äger rum på en grundskola som fått kritik av Skolverket för brister i sin bedömningspraktik. Skolan skaffar sig tydligare normer för hur bedömningar ska göras och betyg sättas och Krantz visar hur undervisningen som följd av det snävas in och görs ytligare. Som en lärare formulerar det: ”Ibland kan jag tänka varför gjorde jag detta när det är så svårt att bedöma”. Det vill säga: det som inte går att bedöma städas bort ur undervisningen. Rektorn hänvisar i sin tur till föräldrarnas syn på kunskap som ”ren faktakunskap” och menar att om skolan då inte arbetar med just det så kommer föräldrarna att tycka att skolan håller låg kvalitet. Att skolan i stället skulle kunna ta som sin uppgift att informera föräldrarna om bredden i skolans uppdrag och vidga deras kunskapssyn tycks inte försväva rektorn i fråga.

Sammanfattningsvis ser Joakim Krantz hur skolreformerna under 2000-talet skapar förskjutningar från det komplexa till det förenklade, från det ömsesidiga till det individuella, från långsiktighet till kortsiktighet, från att det subjektiva tillmäts värde till objektivitet. Han ser också hur man rör sig bort från sammanhang och ämnesövergripande undervisning mot ett mer ämnesinriktat lärande, i en rädsla för att stämplas som otydlig och svårmätbar.

Det är mycket synd att Joakim Krantz hyser sådan extrem förkärlek för långa, krångliga ord och snåriga meningar – det gör att hans viktiga avhandling kommer bli långt mindre läst än den förtjänar.

Eva-Lotta Hultén

Joakim Krantz

Styrning och mening – anspråk på professionellt handlande i lärarutbildning och skola

Växjö university press

2 reaktioner på ”Styrning och mening. GP februari 2010.

  1. Riktigt roligt att du läst min avhandling så noggrant och gav den publicitet. Många hörde av sig till mig efter att du skrivit om studien i GP och jag fick också upp ögonen för vad du skrivit och engagerar dig i. Ditt grepp att tala om utbildningspolitiken utifrån evidens är genialt! Det sätter sakfrågan i sitt speciella sammanhang, dvs. det ifrågasätter utgångspunkterna på samma planhalva som politiker (och dessvärre även i allt större omfattning även forskningen) vill spela.

    Mvh
    Joakim Krantz

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s