Svensklärare ser inte ämnets koppling till demokrati. GP augusti -13

Hur är det möjligt att vara lärare i modersmål utan att se ämnets koppling till demokrati och värderingar? Eva-Lotta Hultén läser en viktig avhandling om gymnasie­skolans undervisning och blir deprimerad.

Att medborgarna kan reflektera, ifrågasätta, dra slutsatser och kan och vågar uttrycka egna ståndpunkter är grundläggande för en demokrati. Därför blir jag lätt deprimerad när jag läser Anna-Karin Wyndhamns avhandling Tänka fritt, tänka rätt. En studie i värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans undervisning. Hon har följt åtta gymnasielärares undervisning i svenska, och intervjuat dem, med avsikt att studera och analysera hur de agerar i mötet med eleverna.

Flertalet av lärarna var skeptiska när de fick frågan om att medverka. De hade svårt att se att frågeställningarna var relevanta för deras ämne.

Redan här börjar min depression att sätta in. Hur är det möjligt att inte förstå att värdegrunden har relevans i alla ämnen, i alla klassrum och hela tiden? Hur är det möjligt att undervisa i modersmål utan att se ämnets koppling till demokrati och värderingar? Wyndhamn menar att lärarnas reaktion är en produkt av den historiska separeringen mellan kunskapsuppdrag och fostransuppdrag. Som om det på något magiskt vis gick att förmedla kunskap utan att samtidigt fostra.

Det går naturligtvis inte, vilket Wyndhamns studie visar. Lärarna fostrar hela tiden. Elever disciplineras och makthierarkier och ordning upprätthålls. Anna-Karin Wyndhamn kallar detta för ordningsdiskursen. Värdegrunden – de demokratiska värderingar som ska genomsyra skolan – förvandlas till en uppsättning regler som eleverna ska följa. När eleverna bryter mot dem sätts punktinsatser in. Särskilda temadagar ska leda eleverna till rätt värderingar och uppförande. En av dessa temadagar initieras efter att en lärare har utsatts för kränkningar av elever på nätet. Det är självklart illa att så skett, men är det verkligen lärare som är mest utsatta för sådant? Eller blev problemen inte synliga förrän det var vuxna som drabbades?

Enligt läroplanen ska eleverna ha inflytande över hela sin situation i skolan och flera av de lärare Wyndhamn följer reflekterar kritiskt och klokt kring sitt eget förhållningssätt. Några tar också upp att det är viktigt att eleverna får göra sina åsikter och röster hörda – men det ger litet utslag. Undervisningens form och innehåll blir för flertalet elever aldrig föremål för reflektion eller diskussion i Wyndhamns studie. Några av lärarna inleder visserligen nya kurser med att läsa upp kursmålen men öppnar inte för samtal och deras tolkning blir till sanningen om vad kursen går ut på och ska innehålla. Anpasslighet tas för en självklarhet – och blir också resultatet. Som ett exempel på elevernas osjälvständighet återger Wyndhamn en episod då läraren stavat fel på ett overheadblad. Flera av eleverna undrar då om även de ska stava fel i sin avskrift.

När några elever under en lektion uttrycker att de vill redovisa på ett annat sätt än vad läraren föreslagit blir det blankt nej. Eleverna hotas dessutom med lägre betyg om de framhärdar i sina önskemål. Efter lektionen menar läraren att denna typ av diskussion är ”baksidan av elevinflytande och elev­demokrati” och bara stjäl tid. Elevernas åsikter lämnas utan värde, om de inte överensstämmer med lärarens. Det är rentav så illa att ifrågasättande kan ses som tecken på personliga problem hos eleverna.

För att rättfärdiga sitt kväsande hänvisar lärarna till att eleverna måste lära sig fakta innan de kan resonera kring innehåll. Men nivån då det är dags att reflektera och diskutera tycks aldrig uppnås. Wyndhamn konstaterar: ”Under fältarbetet följde aldrig en sådan fas på något av de moment som normaliserar kunskapsreproduktion som huvudsaklig aktivitet.”

Som väl är berättar Wyndhamn också om undantagen som visar att en annan undervisning är möjlig. Vid ett tillfälle uppmanar en lärare sina elever att använda sig av kursplanen för att reflektera över om undervisningen håller måttet, och gärna diskutera med kompisar på andra skolor hur samma kurs ser ut där. Det öppnar för möjligheten att samma sak går att tolka på många sätt och att ifrågasättande och motstånd är möjligt. Också det är viktiga kunskaper och förmågor att få med sig från skolan.

När avhandlingen börjar närma sig sitt slut och min desillusion är i botten introduceras också läraren Birgitta. Hon företräder ett demokratiskt och sokratiskt förhållningssätt. Hennes drivkraft är att fostra eleverna till att tänka kritiskt och vilja ställa frågan ”varför”. Kunskapsstoffet hon förmedlar är hela tiden föremål för reflektion och granskning. Elevernas perspektiv uppmuntras.

Birgitta visar på de självklara möjligheter som finns att lyfta in värdegrunden som en naturlig del av undervisningen (så som läroplanen av allt att döma också avser). Kunskapsförmedling och fostran till reflektion, kritiskt tänkande och åsiktsbildning går alldeles utmärkt att smälta ihop i en och samma lektion.

Det är en viktig avhandling Anna-Karin Wyndhamn skrivit och jag hoppas att många gymnasieskolor läser eller bjuder in henne (eller varför inte lärare som Birgitta) för samtal och reflektion kring den egna praktiken och hur man vill och kan förändra den. Eleverna förtjänar en undervisning som tar dem som individer på allvar – och vårt samhälle behöver medborgare som kan tänka fritt och självständigt och vågar och vill uttrycka sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s