Systemet bäddar för feghet. GP juli -09

Tredje uppgiften del 2

Forskning blir allt viktigare som underlag för politiska beslut, men vem bestämmer vilken sanning som ska gälla? Vad händer med samhällsdebatten om de med mest kunskaper inte vill eller vågar delta? Och vad gör det på sikt med forskningen i sig?

Pedagogikprofessorn Ingrid Pramling Sameulsson är upprörd. Ledande politiker vill inte ta till sig skolforskarnas resultat och följden blir en politik som inte bygger på forskning utan på lösa antaganden om hur lärande fungerar. Det borde göra vilken skolforskare som helst stridslysten men när hon förra våren försökte dra med sig kollegorna på ett upprop eller en debattartikel så var ingen villig att vara med.

– Det är ju horribelt att det skulle behövas en lektor från Karlstad och inte någon professor på ett stort lärosäte för att våga det!, säger hon med med uppbragd ilska i rösten.

Uppropet hon syftar på startades i höstas av Hans-Åke Scherp och är en skarp önskan om en mer human barnsyn i politiken. Ingrid Pramling Samuelsson har skrivit på som första namn och under hennes namn finns en lång rad av andra professorer, doktorer och andra personer verksamma på hög nivå inom den pedagogiska forskningen. Det finns alltså en bred samsyn kring att dagens skolpolitik leder fel och är kontraproduktiv, ändå är det få som vågat göra något mer aktivt än att skriva under uppropet.

Ingrid Pramling Samuelsson beskriver en värld där man gärna pratar om samarbete och nätverkande men där klimatet är tufft och konkurrensen stenhård. Det leder till att var och en i första hand ser till sina egna, eller den egna gruppens intressen. Få vill lägga tid på att gå in i skoldebatten eftersom det inte ger några meriter och dessutom medför en risk att mista anslag om anslagsgivarna tycker man uttrycker fel åsikter.

Det är lätt att se att en sådan rädsla utöver en stympad verklighetsbeskrivning också leder till ett klimat där forskare redan från början snävar in sina frågeställningar och inskränker sina forskningsområden för att slippa komma fram till ”fel” resultat. Var det så vi ville ha det?

Högskoleverket har definierat tre mål för samverkansuppgiften: demokratiutveckling, bättre utbildning samt kunskapsutveckling och tillväxt. Det låter som tre högst rimliga och samhällsnyttiga mål men man får nog vara bra naiv för att tro att det icke kommersialiserbara målet demokrati i praktiken kan få samma tyngd som tillväxtmålet. För det är demokrati alltför svårmätt (och genererar alltför lite pengar). I den bästa av världar samspelade målen med varandra och i teorin borde det i alla fall inte behöva finnas någon konflikt mellan dem. Men Dick Kasperowski, vetenskapsteoretiker med fokus på samverkansuppgiften, menar att målen i praktiken delvis står i motsättning till varandra. Vilket mål som får mest tyngd hänger ihop med konjunktursvängningarna:

– Nu befinner vi oss i recession och då blir kunskaps- och tillväxtmålet viktigare. Högskolorna blir nästan som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ska utbilda de arbetslösa och producera innovationer som kan leda till nya jobb. Lärosätena öppnar sig mot näringslivet mer än någonsin och samtidigt får demokratiaspekten stå tillbaka. Men pendeln kan komma att svänga åt andra hållet igen, säger Dick Kasperowski.

Ett alltför nära samarbete mellan högskolor och näringsliv kan minska lärosätenas självständighet och få människor att ifrågasätta deras trovärdighet i samhällsdebatten menar Kasperowski. Han kallar samhället för ”förvetenskapligat” – vetenskapen får en allt viktigare roll i egenskap av beslutsunderlag för politiska beslut. Något som kan tyckas bra men som för med sig problem: Sociala överenskommelser om vad som är vetenskaplig sanning skapas i politiska snarare än i vetenskapliga sammanhang:

– Det borde vara en jätteuppgift för medierna att kritiskt granska hur det sker och hur vetenskaplig kunskap används för att legitimera politik, menar Dick Kasperowski som önskar sig en grävande vetenskapsjournalistik.

Går det att tänka sig forskaren som aktivist? Det finns många personer som agerar både som forskare och som aktivister. De brinner för sitt ämne, vill förändra världen med sin forskning och söker många olika vägar för att nå ut och för att påverka. Alldeles säkert kan en sådan hållning föra med sig problem, men den motsatta hållningen – att förhålla sig neutralt till sina egna vetenskapliga resultat, tycks ännu mer problematisk. I en värld där forskning blir politik borde långt fler forskare än idag vara beredda att agera aktivister och våga ta strid, och det borde finnas en organisation omkring dem som ger stöd för och uppmuntrar det.

I Göteborgs universitets strategiplan slås fast att universitetet ska ”Utbilda forskare i aktivt deltagande i den allmänna debatten” men idag bygger sådant deltagande helt på forskarens egen vilja och egna initiativ. Att kräva att människor ska uttrycka åsikter är naturligtvis svårt – samhällsengagemang är trots allt inget man kan avtvinga människor – men en livligare diskussion om vilken högskolornas roll i samhället ska vara borde lärosätena själva kunna vara drivande i och få med sig många av sina forskare i. Och en diskussion om hur forskningsanslagen fördelas skulle med all sannolikhet engagera många, om bara högskolorna centralt initierade debatten.

Idag måste forskarna själva söka en mycket stor del av sina anslag för varje enskilt forskningsprojekt. De som är satta att fördela anslagen har makt att påverka vad det forskas om och indirekt också över vilka resultat som kommer fram. Systemet bäddar för försiktighet när det kommer till att sticka ut eftersom det gäller att inte stöta sig med någon potentiell anslagsgivare. Universitetens tradition av oberoende är i högsta grad rubbad och feghet följer i spåren.

I ett reportage undersökte radions samhällsprogram Kaliber forskarnas oberoende och skickade ut en enkät som besvarades av 2125 professorer. Runt 60 procent uttryckte att jakten på pengar blivit överordnat den fria forskningen och hälften svarade att de kände sig mer eller mindre politiskt styrda i sin forskning. En professor uttryckte att: ”Systemet för anslagstilldelningen gör att jag måste vara politiskt korrekt och hålla mig till huvudfåran av forskare för att få finansiering. Systemet skapar anpasslighet och universiteten förlorar sin viktigaste roll, den som kritisk granskare av vår omvärld.” En annan skriver: ”Både företag och forskningsråd vill ha styrd forskning som bekräftar de egna, redan intagna positionerna. Reellt fri forskning kan bara göras för fakultetsmedel.”

Fakultetsmedel är de pengar som går direkt till högskolornas olika avdelningar och inte behöver ansökas om i projektform. Över 60 procent av professorerna i Kalibers enkät uppgav att de får mindre än en tredjedel av sina forskningspengar i form av fakultetspengar och många menar sig snarare fungera som konsulter än som fria forskare.

Följer man vägen mot roten till det onda så är den alltså som så ofta annars kantad av pengar. Pengar styr vilken forskning som utförs, pengar styr vilken forskning som sprids och pengar styr forskarna bort från att delta i samhällsdebatten. På frågan om den förda skolpolitiken sett annorlunda ut om fler forskare i pedagogik deltagit i debatten svarar Ingrid Pramling Sameulsson med emfas:

– JA det vill jag gärna tro. Det som genomförs i skolpolitiken nu hade inte kunnat ske om alla pedagogikprofessorer hade blandat sig i. Och vi kunde fått en mer balanserad bild än den som nu målats upp av hur eländigt allt är i skolan.

Man kan undra vad som på sikt kommer hända med exempelvis den pedagogiska forskningen om forskarna inte tar strid för den nu. Risken är att den förtvinar och dör och det lär inte gagna någon. Skolforskarna – liksom alla andra forskare med politiskt inopportuna resultat – måste sluta huka sig i lä i väntan på att stormen blåser över och samla sig till motstånd. Och ja, det innebär att ta personliga risker, men vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för?

Eva-Lotta Hultén

En reaktion på ”Systemet bäddar för feghet. GP juli -09

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s