Tid till livet – om friår och kortare arbetstid. Arbetet oktober -13

Ibland kan man läsa eller se reportage om människor som ”tagit time-out”. Så gott som uteslutande handlar det om familjer som åkt på långsemester (ett tag hette det till och med thaim-out, då många valde att förlägga resan till Thailand), eller personer vars partner fått ett utlandsjobb och själva valt att följa med och vara lediga. Mycket sällan diskuteras förutsättningarna för time-outen: gott om pengar.

När möjligheterna under ett par år öppnades också för mindre bemedlade människor att vara långlediga blev det däremot mycket diskussioner, närmast ramaskri. LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson hävdade upprört i SVT:s Agenda att vi inte kan ”ha hundratusentals människor betalda för att inte arbeta”. Han syftade inte på de arbetslösa utan på de friårslediga (som, nota bene, aldrig var fler än 12000 samtidigt).

Friåret var en reform som infördes 2005. De som ville kunde ansöka om ledigt i upp till ett år, under förutsättning att det gick att hitta en ersättare. Undersökningar visade på mycket positiva resultat både för dem som varit lediga och för dem som fick chans till jobb – och vars genomsnittliga inskrivningstid på arbetsförmedlingen var 72 veckor. En ren framgångssaga tycks det, ändå avskaffades friåret 2007. Några ordentliga ekonomiska analyser gjordes aldrig. Orsaken var inte uteblivna goda effekter utan trossatsen att det är fult och farligt att låta människor vara lediga utan dåligt samvete.

Vi tycks hysa en föreställning om att människor inte vill arbeta och att man därför måste se till att de inte får smak på ledighet. Jag har inte lyckats hitta någon undersökning som bekräftar ett sådant synsätt (det är för övrigt talande att ingen någonsin tycks oroa sig för att de välbeställda time-outarna ska orsaka kris i samhällsekonomin, genom att inte vilja börja arbeta igen). Människor vill i allmänhet bidra, känna gemenskap med andra och utvecklas. Vi är sociala, empatiska och nyfikna av naturen. Arbetet fyller mänskliga behov av att umgås, vara behövd och göra nytta. Samtidigt har vi också behov av vila för att återhämta oss och kunna tänka nytt; och av fri tid för att pröva nya aktiviteter och engagera oss i saker vi tycker är viktiga. Det finns en nära på revolutionär potential i mer fri tid. Vem ska kämpa för en bättre värld om vi alla befinner oss på randen till utmattningsdepression eller är så uppvarvade att vi inte klarar att ta in ny kunskap, tänka nya tankar eller bry oss om andra?

 

Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Socialstyrelsens folkhälsorapport konstaterar att det har en stark koppling till stress. Stressen är säkert också en av orsakerna till att föreningsengagemanget i Sverige under många år har sjunkit.

Det finns ett tryck på oss som handlar om att sträva efter ständigt höjd materiell status. Vi hetsar varandra till konsumtion. Ändå tycks många som har arbete snarare längta efter – och behöva – mer fri tid och mer mening i sina liv. Lyckoforskning visar också att vi över en viss nivå inte mår bättre av materiellt välstånd, men däremot av engagemang och social gemenskap.

Vi har självklart alltid ett individuellt ansvar för hur vi använder vår tid, men vi påverkas alla av signaler från stat, arbetsgivare, vänner och reklam. Sociologen Jörgen Larsson har myntat begreppet ”tidsmässig välfärd”. Det är ytterst användbart om man vill diskutera samhällets ansvar för vårt välbefinnande. För att minska människors upplevda tidspress och konsumtionshets och öka vårt utrymme för upplevelser, engagemang och vila kan samhället underlätta för oss att få ledig tid. Genom att visa tillit till att människor väljer att göra kloka saker med sin tid, om de ges möjlighet, kan positiva processer för både samhälle och individ startas (Det är för övrigt delvis samma grupper som är mest stressdrabbade, som också var flitigast med att ta ut friår. Den enkla slutsats man kan dra av det är att många människor själva faktiskt kan känna när de behöver vila. Därmed inte sagt att det är i sin ordning att kompensera dåliga arbetsförhållanden med friår).

Till en början kan man ge alla, och inte bara småbarnsföräldrar, rätt till deltid, under perioder av livet. I Holland finns en lag som ger alla heltidsanställda rätt att gå ner 20 procent i arbetstid. Friåret, som det såg ut 2005-2007, kan återinföras, liksom varianter på det. Mina barns förskollärare kom nyligen med den lysande idén att de som vill kan arbeta till 70 års ålder, med rätt att ta ut ett antal friår från 50 års ålder, för att orka. I Finland lever för övrigt friåret i högönskelig välmåga, ifrågasatt av få.

Arbetstiden kan kortas förslagsvis med en timme i taget under ett antal år, för att tydligt kunna se effekterna: ekonomiska, sociala och hälsomässiga, på statlig såväl som individuell nivå. Kanske kan minskad ohälsa och minskad social utslagning kompensera skattebortfall? Och vad händer med människors engagemang? Hur utvecklas ett samhälle där människor får mer tid att tänka, läsa, förkovra sig, bry sig om andra, dra igång projekt? Kan vi genom att blåsa in mer luft i det privata systemet skapa förutsättningar för förändring av både det och samhällssystemet?

En förändrad syn på vad vi är och vill med våra liv kan påverka på så många plan. Friår och kortad arbetstid handlar om mycket mer än bara mer ledig tid och vila.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s