Moder Teresa gav inte de intagna på hennes hem vare sig smärtstillande medel, sjukvård eller kirurgi eftersom hon ansåg att lidande var en gåva från Gud. Om det kan man läsa i Johan Norbergs Den eviga matchen om lyckan. Ett idéhistoriskt referat. I en resa från antiken till nutid visar han hur en kamp mellan lyckans och lidandets förespråkare böljat genom århundradena. Aristoteles menade att lycka var eftersträvansvärt och låg inom räckhåll för oss, Augustinus att vi i stället borde sträva efter lidande, som ansågs förädlande; lyckliga fick vi nöja oss med att bli i nästa liv. Och så har bollen kastats vidare mellan filosofer och religionsteoretiker. Johan Norberg varvar denna redogörelse för lyckans idéhistorik med kunskaper hämtade från modern lyckoforskning, personliga anekdoter och egna reflektioner och det är oavbrutet roligt att läsa . Mindre kul är Status – vägen till lycka av Marie Söderqvist Tralau.

Människor som har hög status är lyckliga, alltså blir man lycklig av hög status, resonerar Söderqvist Tralau. Och utifrån det felslutet bygger hon sedan hela sin bok, som går ut på att lära oss läsare hur man skaffar sig hög status. Sammanblandningen mellan status och lycka blir möjlig eftersom vissa saker både ger hög status och gör oss lyckliga; exempelvis frihet att själv forma våra liv och att vara hjälpsam. Att lyckliga människor enligt lyckorforskarna jämför sig mycket lite med andra är inget hon tar upp. Då skulle ju hela hennes resonemang falla eftersom att göra sig medveten om sin status innebär ett evigt jämförande.

Marie Söderqvist Tralau staplar plattityder av typen ”Mest status får den som är bättre än alla andra och orkar lite mer” på varandra. Resten är lösryckta, tvärsäkra och ofta helt ounderbyggda påståenden om ditt och datt samt fullkomligt befängda tips på hur man höjer sin status. Vad ska man till exempel säga om följande: ”Lyft i stället fram ditt genomtänkta och tidsmässigt generösa umgänge med barnen. Att prioritera bort barnen är alltid fel. De och umgänget med dem ska lyftas fram.” Vi ska alltså skylta med vårt umgänge med barnen för att skaffa oss högre status! I Söderqvist Tralaus värld tycks ytan vara allt. Intressant nog konstaterar hon att det är statusänkande att verka alltför intresserad av status. Rimligen borde det innebära att hennes egen status sjunker rejält efter denna bok. Det vore i så fall mycket välförtjänt.

Ett problem med båda dessa böcker är att jag i bägge hittar rena förvrängningar av fakta, på områden som jag råkar känna väl till. Exempelvis raljerar Johan Norberg över att den brittiska tankesmedjan NEF i sitt lyckomätningsindex menar att konsumtion sänker lyckan (något det inte finns stöd för i forskning). Men det menar de inte alls. De av NEF:s lyckomätningar Johan Norberg hänvisar till jämför olika nationers lyckonivåer i relation till deras ekologiska fotavtryck, vilket naturligtvis ger ett annat utfall än om man bara mätt nationernas lyckonivå, som Norberg menar att man ska göra. Inte heller ser sig Norberg föranledd – när han lyfter fram individualism som ett recept på lycka – att förklara att den typ av individualism som forskningen kommit fram till gör oss lyckliga handlar om sådant som rätten och möjligheten att välja yrke, partner och livsstil. Däremot är den nyliberala individualism som Norberg brukar förespråka, och som handlar om frånvaro av samhälleliga trygghetssystem och ekonomisk omfördelning, negativ. Söderqvist Tralau i sin tur trasslar in sig i ett resonemang där hon framställer ett hierarkiskt samhälle som positivt för lyckan. Hon anger Japan som exempel, eftersom det trots sina starka hierarkier har mycket hög genomsnittlig livslängd. Men det var väl ändå status i relation till lycka hennes bok skulle handla om, inte status i relation till livslängd? Söderqvist Tralau försöker trolla bort att Japan i alla lyckomätningar i själva verket är mycket olyckligare än de ”borde” vara i relation till utvecklingsmässigt jämförbara länder.

Båda dessa böcker är skrivna av personer som befinner sig långt ut på högerkanten och som arbetar med opinionsbildning. Lyckoforskning och lyckopolitik håller på att få ett genombrott och är redan stort i exempelvis England och Frankrike. Alltfler politiker, forskare och organisationer även i Sverige börjar nu att prata om hur vi kan höja lyckonivåerna i samhället. Och kanske skulle mätningar av vår bruttonationallycka (i stället för bruttonationalprodukt) kunna leda till en hel del förändringar av politiken. Men som alltid när nya tankar gör entré uppstår en kamp om var de hör hemma. Man gör nog alltså klokt i att se dessa båda böcker som kuppförsök för att sno åt sig lyckan och göra den till ett högerprojekt. Något som bara tycks vara möjligt med ett ganska selektivt urval av vilken forskning man hänvisar till och sedan en i vissa avseenden mycket snäv, och i andra alltför vidlyftig, tolkning av detta material. Jag skulle snarare vilja hävda att åtminstone den lyckoforskning jag tagit del av vare sig ger fullt stöd åt klassisk höger- eller klassisk vänsterpolitik, eller för den delen åt nyliberal politik, utan kräver visst nytänkande i alla läger. Men med det i åminne kan man sedan med stor behållning läsa Johan Norbergs välskrivna och spännande bok och lugnt låta Marie Söderqvist Tralaus infama babbeldito gå till makulatur efter att ha förblivit oköpt. Den gör ingen människa lycklig.

Eva-Lotta Hultén

Johan Norberg

Den eviga matchen om lyckan. Ett idéhistoriskt referat

Natur och Kultur

Marie Söderqvist Tralau

Status – vägen till lycka

Norstedts