Uppfostran i underkastelse. Recension GP juli -09

I ett kapitel i Konsten att lyckas som par beskriver sociologen Sara Eldén de reaktioner hon får när hon berättar om ämnet för sin avhandling. Vänner och bekanta säger artigt att jo, det där är väl intressant men markerar också tydligt sitt avstånd. Böcker och TV-program om relationer är inget de ägnar tid åt. Men kanske är det just vad fler borde göra, om de bara hade analysglasögonen på. Sara Eldén lyckas genom sitt ämne säga en hel del om samtid och jämställdhet.

För sin avhandling har Sara Eldén valt ut tre självhjälpsböcker om relationer och två TV-program med samma inriktning (TV-programmen går i stort ut på att enskilda par filmas i sin vardag, deras relationer analyseras och de får råd av experter). Hon har också studerat diskussionerna på de webbforum som hör till TV-programmet. Fram träder en ganska skrämmande bild. Genom att utgå från att paren redan är jämställda osynliggörs att relationsproblem väldigt ofta handlar om just ojämställdhet. Författarna och programledarna envisas med att resonera som om problemen bara beror på att de två parterna är olika till sina personliga läggningar, inte på att den ena parten har mer makt än den andra, eller på att männen vägrar ta sin del av ansvaret för relationen eller hemarbetet. På så vis kan det faktum att Åsa stressar livet ur sig för att hinna arbeta, handla, laga mat, ta hand om barn och städa medan Åke sitter i ett hörn och läser tidningen framställas som att Åsa ”är för snabb” och Åke ”för långsam”. Stackars Åke hinner helt enkelt inte med i Åsas tempo. Att han har allt att vinna på att fortsätta vara ”långsam” (läs ”lat”) och på så vis utnyttjar Åsa synliggörs inte. Skulden för den ojämställda relationen läggs lika mycket på Åsa som på Åke. Som Eldén formulerar det: ”den jämlika ramen [innebär] att det framställs som lika problematiskt att utföra arbetet som att inte utföra det.”

Rent parodiskt blir det när paret Tomas och Therese får hjälp. Båda arbetar som racerförare och samtalet med mannen förläggs till racingbanan där relationen jämförs med ett racerlopp medan samtalet med kvinnan sker i naturen där hon förväntas måla ett porträtt av sig själv. I ett annat fall tas mannen till en ishockeyrink och kvinnan placeras på golvet i barnkammaren. Ett tredje par ges det explicita rådet att mannen bör gå ut och ”slamsa med polarna” lite mer medan hon bör jobba på att finna sig till ro i hemmet och inse att när man har små barn kan man inte förvänta sig egen tid. Många av de exempel Eldén använder sig av visar fram TV-programmen som ren uppfostran i kvinnlig underkastelse. I webbforumen ifrågasätts emellertid ofta de slutsatser som dras i programmen och där förekommer också diskussioner om makt och jämställdhet. Kvinnor (och några få män) analyserar programmen och egna och andras relationer och sätter ord på det som osynliggjorts: att männen alltsomoftast vägrar att både dela ansvaret för hem och relation och att släppa sina privilegier.

En absurd konsekvens av att se relationer som jämlika trots att de inte är det är att relationsexperterna ofta betonar att man inte kan ändra på den andre utan bara på sig själv. Eftersom det oftast är kvinnorna som självmant lägger tid och kraft på relationsarbetet medan männen vägrar delta eller strävar emot riskerar resultatet att bli att det bara är kvinnorna som ändrar på sig medan männen kan trava på i gamla hjulspår.

Konsten att lyckas som par påminner i delar om den numera klassiska Det kallas kärlek, Carin Holmbergs avhandling från 1995, och det kapitel där Sara Eldén analyserar de enskilda TV-showsavsnitten hade gärna fått byggas ut ytterligare. Eldén kretsar framför allt kring problematiken kring att självhjälp för par är så individualiserad att normer och strukturer i samhället osynliggörs. Men hon visar också hur den här typen av program och böcker trots det kan fungera emanciperande. Bara genom att de existerar ger de legitimitet åt att relationer diskuteras och ger kvinnor stöd i att ifrågasätta sina situationer. De relationer som avhandlas i TV-programmen tycks också ofta bli bättre. Men det beror alltså inte på att man har talat klarspråk om problemen med ojämlik maktfördelning och ojämställdhet utan snarare på att männen har lirkats och manipulerats till att ta mer ansvar och visa större hänsyn. Det sker till priset av att kvinnan skuldbeläggs för sådant som rätteligen bara borde lastas mannen i relationen.

Konsten att lyckas som par är rolig och avslöjande läsning: forskning som tar sitt avstamp bland gräsrötterna och lyckas säga en hel del om det dubbelspel som försiggår kring jämställdhet i vårt samhälle. Sara Eldén åstadkommer det självhjälpsböckerna och TV-showerna misslyckas med: att göra det privata politiskt.