När någon avfärdar förslag till förändringar med att de är ”utopiska” finns anledning att reagera. Vad händer med världen om vi inte vågar drömma om stora förändringar?

När högerkonservativa politiker använder sig av uttryck som ”den enda vägens politik” tror de antagligen inte att de verkligen kan lura i oss att deras politik är den enda möjliga; men de är gissningsvis väl medvetna om att de snävar in våra föreställningar om vad som är möjligt. Det som ligger alltför långt ifrån ”den enda vägen” ter sig plötsligt liksom utan förankring i ”verkligheten”, så som de definierat den. Debatten förminskas till att handla om detaljer i den stora helhet som skissats upp i stället för om alternativ till den. Ett högaktuellt exempel är Jan Björklunds skolpolitik. I stället för att ta chansen att driva djärv skolpolitik stödd på modern pedagogisk forskning tycks ledande socialdemokrater, med Sahlin i spetsen, ha slutat visionera kring skolan och nöjer sig med att föreslå finjusteringar i Björklunds förslag. Den viktiga och nödvändiga debatt som borde rymma stora visioner och fritt tänkande dör och alla som avfaller för långt från den rätta tron stämplas med ordet ”drömmare” i pannan.

Ruth Levitas är professor i sociologi vid universitetet i Bristol och har i sin forskning specialiserat sig på utopier. Hon menar i en artikel för Journal of Political Ideologies (Looking for the blue: The necessity of utopia) att det är en återkommande metod från makthavare att stämpla nytänkande som utopiskt – och därmed ogenomförbart, medan deras egna idéer som också de egentligen är utopiska, ställs över allt ifrågasättande. Hon exemplifierar med idén om evig tillväxt och det globala kriget mot terrorn; ett projekt som med dagens mått mätt nog får anses ha ett mål som är omöjligt att uppnå (en värld utan terrorism).

Genom att karaktärisera förslag till samhällsförändringar som utopiska ger makthavarna utopismen dåligt rykte och dödar debatten om vår framtid. Det gör det politiska tänkandet mindre utopiskt än det borde vara, menar Ruth Levitas. Hon anser att utopiskt tänkande bör ses som en metod att göra politiken mer långsiktig och mer holistisk (mer inriktad på att se helheter) och pekar på klimatförändringarna och miljöförstöringen som viktiga motorer för att föreställa oss en genomgripande annorlunda värld.

När Thomas More skrev boken Utopia år 1516 berättade han om ett land där all privategendom är avskaffad – liksom pengasystemet – arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Utopia betyder ingenstans och dess författare trodde antagligen att potentialen att förverkliga det samhälle han hittat på var liten. Men mycket av det som var så otänkbart på femtonhundratalet att More valde att föra fram det i en form som kunde tolkas som att alltihop bara var ett skämt har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt bland annat. Det var ingen utopi, i den betydelse ordet har fått – att vara något ouppnåeligt – utan faktiskt fullt genomförbart. Och det som ter sig omöjligt idag är kanske morgondagens verklighet, om vi bara vågar formulera idéerna.

Huvudpersonen i Thomas Mores bok får efter sin vistelse i landet Utopia också förmågan att se på sitt eget land, England, med nya ögon och det som han tidigare tyckt varit självklart är det inte längre. Kanske är också det en viktig funktion hos det utopiska – att inte bara presentera alternativa framtider utan även att lära oss skärskåda det rådande. Vad i vårt samhälle är så självklart att vi mycket sällan ifrågasätter dess existens och gärna avfärdar dem som gör det som galningar? Uppdelningen av världen i nationer? Bilsamhället? Pengasystemet?

Just pengasystemet är ett återkommande tema för ifrågasättande inom den utopiska traditionen och alternativt tänkande kring pengar finns det ganska gott om även idag men mycket lite får genomslag i samhällsdebatten. Varför pratas det inte mycket mer om alternativa betalsystem som LETS, räntefria banker som JAK, globala skattesystem som CTT (tobinskatt), bytesringar och medborgarlön? Kanske för att de möjliga förändringar de visar på får så stora återverkningar på vårt samhälle att vi inte riktigt klarar av att befatta oss med dem. Ibland utmålas de som farliga och ibland som löjliga eller lustiga. CTT var visserligen mycket nära att verkligen nå den allmänna debatten för några år sedan, då frågan diskuterades på både EU- och FN-nivå, men så rann idén ut i sanden. Kanske kan nästa rejäla globala ekonomiska kris göra behovet av ekonomiskt nytänkande uppenbart och lyfta frågan igen – göra det omöjliga möjligt.

En annan återkommande utopisk tanke är ett liv i samklang med naturen, och här blir det tydligt hur utopiskt tänkande kan förvandlas till verkliga politiska mål. För bara några år sedan ansågs mycket av miljörörelsernas och progressiva miljöforskares förslag till förändringar vara ogenomförbara drömmar. Idag är nödvändigheten av dem ganska allmänt accepterade – även om det fortfarande är extremt lång kvar till att uppnå en ekologisk och klimatmässig balans i verkligheten och starkt mostånd finns. Det som blivit uppenbart är att miljöförstöringen och klimatförändringarna gör det utopiska tänkandet till en livsnödvändighet. Klarar vi inte att föreställa oss tillräckligt omvälvande förändringar – och sedan arbeta för att genomföra dem – kommer katastrofen bli monumental.

Det enda realistiska är att vägra lyssna på ”realisterna”. Som den brittiska journalisten och politiska och filosofiska tänkaren George Monbiot skriver i sin Manifesto for a new world order: ”Det som händer är realistiskt. I det ögonblick vi får det att hända så blir det realistiskt.” I boken skissar han på ett globalt världsstyre som kan ersätta FN och som inte bygger på nationer utan på individer – varje vuxen människa i världen får en röst till ett världsparlament. Han föreslår också en ny världsbank vars lånesystem automatiskt gör världens resurser mer rättvist fördelade och en världsorganisation för rättvis handel och han avslutar med en plan för hur kapitalismen kan avvecklas. I sin senaste bok Heat. How to stop the planet from burning kommer han med förslag på hur vi i västvärlden med radikal politik kan minska våra koldioxidsutsläpp med 90 procent.

På en föreläsning om genteknik som jag bevistade för några år sedan berättade en av de deltagande forskarna om idén att låta suggor fungera som surrogatmödrar till mänskliga foster. Han sa: ”har någon en gång tänkt tanken så kommer det att bli verklighet”. Tankens kraft är stor, vilket är en både hoppfull och skrämmande föreställning. Idén med surrogatsuggorna var kanske god (även kvinnor som är oförmögna att själva bära ett foster ska kunna få biologiska barn) men det är värt att hålla i minnet att det utopiska inte alltid innebär något gott, hur goda intentionerna än är. Som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver i boken Fantasin till makten: ”Utopisten vid makten är en olycka” och han exemplifierar med Lenin, Mao och Pol Pot.

Mer utopiskt tänkande vidgar vi vår föreställningsförmåga och mottaglighet för nya idéer och det gör oss förhoppningsvis också mer kritiska och ifrågasättande inför vilka mål vi väljer och vilka vägar för att nå dit vi bör slå in på. Utopin är drömmen utan vilken politiken fastnar i detaljjusteringar av det rådande. Politiken är vägen mot utopin – och den innefattar förmågan att stanna upp och revidera drömmarna längs med vägen.

Några utopier genom tiderna

Platons Staten

Intelligensaristorkratin styr i detta samhälle baserat på kommunistisk gemenskap, där barn tas från sina föräldrar för att uppfostras av staten och fostran för krig är ett viktigt inslag.

Thomas Mores Utopia

Egendomsgemenskap, jämlikhet, arbetsrotation och fördomsfrihet råder i landet Utopia, beläget på den nyupptäckta kontinenten Amerika. Det är förbjudet att röra sig fritt i landet och senaten har sista ordet rörande det mesta.

Charles Fouriers falangstärer

Lön efter arbetets samhällsnytta, medborgarlön och ett uppmuntrande av människors olikheter var några av tankarna med Fouriers aktiebolagsliknande idealsamhällen, falangstärerna. Kvinnans frigörelse var en av förutsättningarna för det lustfyllda leverne som eftersträvades. Krig har ersatts med tävlingar i pajbakning.

Edward Bellamys Looking backward

Kooperativa ideal har ersatt de kapitalistiska och socialism råder, i det drömda 2000-tal som Bellamy presenterar i sin bok. Krig och brott existerar inte längre.

Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet

I en svåråtkomlig bergstrakt i Sydamerika lever en grupp kvinnor i samklang med naturen och helt utan män. Förökning sker genom jungfrufödsel och man försöker avla bort dåliga egenskaper som egoism. Kretsloppstänkandet är framträdande och att ta hand om barn den finaste sysselsättningen.

Ayn Rands Och världen skälvde och Urkällan

Industrialisterna räddar samhället från kollaps och i den ideala värld som målas upp har ingen något moraliskt ansvar för någon annan; var och en är sin egen lyckas smed. Rationalitet och förnuft är ledorden och egoism en dygd.

Ernest Callenbachs Ecotopia

Några stater i nordvästra USA har brutit sig loss och bildat landet Ecotopia, där människan lever i harmoni med naturen och ny teknologi tagits i bruk för att spara energi. Medborgarna är fritänkande kreativa och socialt ansvarstagande.

Återkommande utopiska tankar är egendomsgemenskap, pengasystemets avskaffande, ett liv i samklang med naturen, jämlikhet och jämställdhet mellan könen och kollektivt boende. Ett par nutida författare med starka utopistiska inslag i några av sina böcker är Ursula K LeGuin och Philip Pullman. Tidigare i våras kom Michael Hardts och Antonio Negris bok Multituden, som beskrivit som ett socialfilosofiskt manifest för en kommande världsdemokrati. Den tyske filosofen Ernst Blochs utopistiska Hoppets princip går att hitta i sin helhet på nätet: http://home.swipnet.se/bloch/Bloch/