Alltfler barn och unga söker hjälp för könsdysfori. Ökade kunskaper om att det går att få hjälp tros vara orsaken. Ett av de barn som står i kö för utredning är tolvåriga Ella.

 

Ella visa ivrigt sina nya kläder: en ljuv svart klänning och t-shirtar i grått och rosa. På sänggaveln hänger hennes rosaprickiga morgonrock och i en låda med ett hjärta på förvarar hon sitt smink. Ella är på sitt trettonde år men flickkläder är ganska nytt för henne. Hon föddes som Gustav och det är också som Gustav stora delar av hennes omgivning ser henne.

Det var för ett år sedan som Ellas föräldrar kallades till skolans kurator för ett samtal. Ella hade mått dåligt länge och i samtal med kuratorn vågade hon till sist berätta vad det var som tryckte henne: hon kände sig som flicka. Ellas mamma Sofia berättar att hon blev förvånad men att den starkaste känslan snabbt blev lättnad.

– Jag hade ju vetat länge att Ella inte mådde bra och nu fick jag en förklaring. Det fanns ett konkret problem att ta itu med och det fanns sätt att lösa det.

Ella tycker att det är jobbigt att prata om sina känslor och omgivningens reaktioner. Mest är det mamma Sofia som återberättar och Ella nickar instämmande, med korta inpass då och då. Ella är uppenbart mer road av att berätta om sina intressen – kampsport, fantasyböcker och dataspel, men hon säger att känslan av att egentligen vara flicka kom tidigt.

– Jag började tänka på det i ettan kanske, men bara ibland.

Den första som fick veta var kompisen Gerda. De bor inte i samma stad men har mycket kontakt via Skype. När de träffas brukar de spela spel som Minecraft och Terraria ihop.

– Vi funderar på att starta en Youtubekanal där vi visar hur vi spelar olika spel, berättar Ella.

Sofia återger vad Gerda sa till Ella när hon berättade:

– Hon tyckte att Ella var modig och sa att alla får vara som de vill.

 

Ungefär vid samma tid som Ella vågade berätta för Gerda så började Sofia märka av Ellas oro och den förstärktes efter en flytt till en ny stad. Ella mådde allt sämre. Hon hade svårt att koncentrera sig i skolan, fick kraftiga humörutbrott och började få ångestattacker. Sofia tycker att Ella har fått bra stöd av kuratorn i skolan men önskar att stödet till henne själv hade varit bättre:

– De trodde först att Ellas problem berodde på hemmiljön och det var jobbigt att känna sig misstänkliggjord.

De fick en remiss till ortens barnpsykiatriska klinik och Sofia försökte muntra upp Ella genom att berätta att hon nu skulle få träffa människor som var riktiga proffs och skulle kunna förstå och hjälpa henne. Så blev det inte. Inför Ella berättade barnpsykologen att han aldrig tidigare träffat ett barn med hennes problematik:

– Det var kanske inte riktigt vad hon behövde höra. Om man går runt och känner sig onormal vill man ju få veta att det inte är så och att det finns hjälp att få.

Sofia har varit besviken på BUP. De medgav direkt att de saknar kompetens men Sofia har själv fått kontakta både Lundströmska mottagningen i Alingsås, som arbetar med vuxna transsexuella, och barnutredningsteamet på Karolinska sjukhuset.

 

På Karolinska finns barnpsykiatern Per-Anders Rydelius. Han ingår i ett team med representanter också från psykologi, barnendokrinologi, logopedi och plastikkirurgi som arbetar med att utreda och hjälpa barn med känslan av att vara födda i fel kön.

Per-Anders Rydelius konstaterar att forskarna idag inte vet exakt varför vissa människor vill korrigera sitt kön men att det med all sannolikhet grundar sig i utvecklingen redan under tidigt fosterstadium.

– Det vi vet idag är att vårt biologiska kön, vår könsupplevelse och vår sexualitet inte är kopplade och därför kan utvecklas oberoende av varandra. Därför kan vi bli homosexuella, men också transsexuella.

Den yngsta som utretts av teamet var bara i fyraårsåldern och så tidigt är det enda man erbjuder stöd till föräldrarna:

– Vi råder dem att låta barnet följa sin egen väg och inte driva på åt något håll.

Först när puberteten påbörjas och individen börjat få duschar av sina egna könshormoner kan man avgöra om barnet verkligen är transseuxellt. En del kommer då i stället fram till att de trivs i sin kropp men är homosexuella. Bara en mindre del av dem som kommer för utredning fortsätter uppleva sig ha fel biologiskt kön.

När puberteten startat och det är rimligt att anta att det verkligen handlar om transsexualism och inte homosexualitet eller något medicinskt tillstånd så stängs den oönskade puberteten av på hormonell väg. Barnet slipper utveckla bröst och få mens, eller få skägg och komma i målbrottet. I sextonårsåldern sätts sedan rätt könshormon in. Om barnet kommit så sent att det redan utvecklat könskarakteristiska drag kan det få hjälp att se mer ut som det kön de känner sig som: bröstoperationer och logopedi för att lära sig tala på ett sätt som upplevs mer i enlighet med ens psykologiska kön är några exempel. Könskorrigerande operationer är än så länge tillåtna först från 18 år.

– Vi har patienter som åkt utomlands och opererat sig tidigare och de har varit mycket nöjda. Jag hade hellre sett att det var möjligt att göra det i Sverige. Det medför mindre medicinska risker och tonåren är så viktiga för hur man mår som vuxen att det vore rimligt att få opereras tidigare än vid 18 år, säger Per-Anders Rydelius.

 

Än så länge ser Ella ut som ett barn och kan lätt styra människors intryck av henne med kläder och rörelsemönster men puberteten kan göra det svårare.

– När jag var i kontakt med utredningsteamet på Karolinska så sa de att hon måste få bromshormoner så fort som möjligt, helst igår. Det är oerhört frustrerande att det tagit sju månader för BUP att ordna remiss, säger Sofia.

Idag äter Ella ångestdämpande medicin samt sömnhormonet melatonin för att sova bättre.

Utöver ångesten och sömnsvårigheterna har Ella magproblem och är inne i en djup depression med självdestruktivt tänkande. Men det finns också ljuspunkter i Ellas liv. Sedan hon för ett år sedan berättade för sina föräldrar så upplever mamma Sofia att hon i vissa sammanhang mår bättre än innan. Det handlar om de situationer där hon kan vara Ella fullt ut. Idag är hon Gustav i skolan och på kampsportsträningen men i nästan alla andra sammanhang är hon Ella.

Ella och Sofia har berättat för Sofias del av släkten och fått blandade reaktioner.

– Jag har stor släkt så det var många att berätta för. Flera tyckte att det kändes väldigt stort och konstigt och några frågar om det inte kan vara en fas som går över. Jag svarar att det kanske det är, men som det är nu så känner hon sig som flicka och då är det så vi måste bemöta henne. De flesta har accepterat det och kallar henne också för Ella, berättar Sofia.

Det är skolan som är det stora problemet. Ella har på grund av sin psykiska ohälsa svårt för buller och oljud och svårt att koncentrera sig när det blir stökigt i klassrummet. På utvecklingssamtalen beskriver lärarna en socialt begåvad elev som har lätt att få kompisar men som ibland har dåligt med tålamod och upplever att hon inte har så mycket gemensamt med de andra i klassen. Sofia beskriver det också som att Ella saknar filter – allt jobbigt som händer runtomkring går rakt in.

Trots de ökade kunskaperna och acceptansen är många av de barn och unga som kommer för utredning djupt olyckliga. De har en negativ självbild och de flesta har plågats av ångest och haft skolproblem. En del har blivit tysta och nedstämda, andra bråkiga och rastlösa. Somliga dövar sin ångest med alkohol eller hasch. Många har utretts och fått diagnoser som depression och ADHD. Det finns också en överrepresentation av autistiska barn bland dem som kommer till teamet på Karolinska. Per-Anders Rydelius menar att det ibland kan vara en feldiagnosticering utifrån att de som inte känner sig hemma i sin kropp kan ogilla att andra rör vid dem och få svårt med sociala relationer.

– De är inte autistiska utan olyckliga över vilka de är, säger han.

En viktig del i den utredning som görs av teamet på Karolinska är ett så kallat real life-test, där den unga under minst ett år lever fullt ut i det kön hen vill tillhöra. Då klargör tonåringen för alla att hen byter kön, antar ett nytt förnamn och får stöd att på olika sätt underlätta övergången. Per- Anders Rydelius berättar att ungefär var tionde person ångrar sig under real life-testet och att prövoåret därför är oerhört viktigt för att bekräfta att det verkligen rör sig om transsexualism. Reaktionerna från omgivningen brukar i allmänhet vara ganska små, säger Per-Anders Rydelius:

– Unga idag är mycket pålästa. Visst finns det de som är reaktionära men majoriteten brukar visa stor förståelse.

Ibland kan det ändå bli aktuellt att byta skola, eller om man bor i ett litet samhälle att börja på en skola i en större ort. Många av dem som tidigare mått dåligt börjar under real life-testet snabbt att må mycket bättre och om de medicinerat mot depression kan de ofta sluta med tabletterna under året, berättar Per-Anders Rydelius.

Sammanlagt har teamet på Karolinska sedan 90-talet utrett runt 150 barn men ungefär 90 av dem har kommit sedan 2010.

– Det som hänt är att synen på sexualitet gradvis har förändrats, konstaterar Per-Anders Rydelius.

När Sverige som första land 1972 införde rätten att byta kön så var transsexualism inte accepterat. Många försökte följa normen, blev olyckliga och sökte hjälp först i 25-30-årsåldern, trots att de varit medvetna om sina känslor sedan de var barn.

– Med internet och sociala medier så kan många fler söka kunskap och vet att det går att få hjälp. HBTQ-rörelsens arbete har också varit väldigt viktigt för allmänhetens kunskap om och acceptans av transsexualism, säger Per-Anders Rydelius.

 

Till hösten ska Ella börja i en ny skola, på en annan ort. Då kommer hon att börja som Ella, och vara flicka fullt ut i alla sammanhang och det är något hon ser fram emot. På frågan vad hon drömmer om svarar hon med ett försiktigt leende:

– Att det kom en drake som sa att jag fick önska mig vad jag ville. Då skulle jag önska att jag vaknade som flicka i morgon.

 

 

Faktaruta:

En vanlig sammanlagd tid för observation och behandling är två till fyra år. Forskning visar att bland dem som fått hjälp tidigt och sedan också genomgått den könskorrigerande operationen så är prognosen att man lever ett bra liv god och risken att ändra sig att betrakta som obefintlig.

Idag får man inte ändra sitt juridiska kön före 18 års ålder men en regeringstillsatt utredning pågår för att undersöka möjligheten att sänka åldern till 16 år. Teamet på Karolinska har först i år blivit en fast verksamhet och har idag väntetider på upp till ett år.

 

Läs mer om Ella och Sofia och om trans här.