Politiken och den mänskliga naturen

Skriver i DN idag om hur vi bättre kan anpassa politik och samhälle efter vår mänskliga natur: vi är samarbetande altruister!

Ett utdrag:

Så hur skulle ett samhälle som bygger på uppdaterade kunskaper om människans natur kunna se ut? Ett samhälle som både utgår från och främjar det goda i oss (utan att blunda för att vi också kan uppvisa destruktiva drag som främlingsfientlighet eller grupptänkande)? Om det har den brittiska författaren och samhällsdebattören George Monbiot skrivit en bok: ”Out of the wreckage” (Verso).

George Monbiot menar att de övertygelser vi hyser och som formar hur vi ser på världen och på framtiden inte bygger så mycket på information som på berättelser. Den historia Monbiot vill se talar om för oss att vi är samarbetande altruistiska varelser i samklang med människorna runtomkring oss men att en epidemi av ensamhet och alienation nu sveper över världen, med förödande följder.

Orsaken är en galopperande materialism och uppmuntran till egoism som lagt sig som en dimma runt vår förmåga att knyta an till andra och göra varandra väl. Det ekonomiska system vi byggt sätter tillväxt framför allt, vilket slagit sönder arbetslivets sammanhållande kitt och låtit makt outsourcas till globala institutioner som inte nås av demokratin. Konkurrens och individualism har blivit vår religion och vi har hört upprepas så ofta att vi är tävlingsinriktade egoister att vi börjat hålla det för sant och låta det styra oss. Nu behöver vi återupprätta oss själva: vi är bättre än vårt rykte. Genom att återanknyta till oss själva och varandra kan vi bli mindre ensamma, må bättre, bli gladare och återfå en känsla av att våra liv har mening och att vi hör ihop med andra människor, naturen, vårt lokalsamhälle och världen.

Det låter lite halleluja, men ställd bredvid berättelsen om den rovgiriga, egoistiska människan som så länge varit förhärskande, tror jag att vi är väldigt många som ser det som en betydligt mer tilltalande historia. Det finns ju inga vettiga skäl till att nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre. ”

Jag, en aktiv partypajare

Res till solen! Glöm regn och rusk och stress och vandra hand i hand på kritvit sandstrand! Stanna på vägen och shoppa i New York (eller åk bara till New York över helgen, om du inte hinner med sandstranden)!

Bilden av lyckan är tydlig: den finns i solen, i något fjärran land eller möjligen på något shoppingstråk eller trevlig restaurang, också i ett främmande land. Vi matas med de här bilderna hela tiden. Just nu känns det som om halva tidningarna består av reklam för resor eller av reportage om små undanskymda pärlor som bara du (och alla andra som just läst reportaget) känner till (att det är så beror förstås på att tidningarna är beroende av reseannonsörerna och skriver om resor för att bli attraktiva för dem; det är vi som är till salu i den transaktionen). Och när vänner glatt berättar att de ska åka iväg på ytterligare en drömresa någonstans så säger jag ofta fortfarande, liksom på automatik. ”Åh, det låter härligt!” För det gör det ju. Men …

Så här i juletid fylls hus och trädgårdar med ljusslingor, stjärnor och ljusstakar, som jag i många fall tycker är vackra men som samtidigt stör mig. För några veckor sedan var jag i Jokkmokk för ett möte med Författarförbundet och en samisk litteraturfestival (jo, jag flög dit, och skäms), och hörde en av lokalborna berätta om kommunen: ”Här har de dämt upp allt som går att dämma”. För att vi ska få ström. Ljusslingemissbruket är så klart en ganska liten del av vår energikonsumtion men det gnager i mig ändå. Var det verkligen för att slösa med ljus och slösa med boytor (som måste värmas upp, och som det krävs energi för att bygga), som vi dämde upp hela Norrland? Måste vi bli måttlösa, bara för att vi kan? Läs mer

Lucia genom tiderna

En text om Lucia, från förra året:

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

#Deadline – om övergrepp i medievärlden

Jag är en av undertecknarna av uppropet #deadline, om övergrepp i medievärlden. Berättelserna är grova och obehagliga och visar på en kultur, som vi alla är del av, och som tillåter somliga att gång på gång gå över gränsen och kränka eller skada andra. Jag har aldrig själv råkat ut för något grovt eller sett någon annan bli utsatt för något grovt i samband med min yrkesutövning (som frilans är jag ju sällan på redaktioner) men däremot upplevt en del som varit förvirrande, obehagligt, tvetydigt. Situationer där jag efteråt tänkt: vad var det som hände? Vad betydde det där? Varför sa jag inte ifrån? Och jag skäms över de situationer där jag sett andra utsättas för liknande saker utan att säga ifrån för deras del. Nedvärderande kommentarer, blickar, fnysningar, antydningar, härskartekniker, beröringar som bär på något annat/mer än vänlighet. För att inte tala om det jävla system av manligt ryggdunkande och automatiskt nedvärderande som håller kvinnor tillbaka både genom att rent konkret stänga dem ute från befordringar och möjligheter och genom att ge dem dålig självkänsla (så fantastiskt bra skildrat i Grotescos Ladies night).

Det jag verkligen, verkligen gillar med #metoo är att skam och skuld nu börjat placeras där de hör hemma: hos förövarna. Och att det faktiskt skulle kunna leda till verklig förändring av den här skeva kulturen. Förhoppningsvis slutar vi att normalisera tafsande, slutar blunda eller släta över när övergrepp sker rakt framför våra ögon, börjar lyssna och ingripa när andra berättar vad de varit med om, börjar säga ifrån mot verbala såväl som fysiska kränkningar. Förhoppningsvis är det många som rannsakar sig själva, ber om ursäkt och bättrar sig. Så kan vi kanske alla bli de människor vi vill och borde vara.

Och en reflektion till:

#metoo har förhoppningsvis nu en gång för alla slagit fast att övergrepp och tafsande inte är ett problem kopplat specifikt till invandring och att kvinnor inte tycker det är fruktansvärt när invandrade män går över gränsen men en kul och skojsig grej när etniskt svenska män gör det. Det handlar i stället om makt. De som har makt kommer undan med en massa skit, men när män som står längst ner på skalan gör samma sak, då går minsann maskineriet igång som det ska. Denna flathet! Denna feghet! Denna rasism!

Äga ekosystem – hur bra är det?

Hur bra är det egentligen för skogen att jag äger den? Och för mig?

”När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal avkastning för egen del. Andra, som jag, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet – och med det insikten om vår beroendeställning till det – samt vår förmåga att till fullo uppskatta det. När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra.”

I OBS i P 1 idag.

Hur historien kan lära oss göra motstånd

_ Lyd inte i förväg

–Håll yrkesetiken högt.

–Akta dig för paramilitärer.

När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.

Referenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra.  Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.

I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?

Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.

Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda. Läs mer