Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Läs mer

Macchiarini och grupptänkandet

Jag pratade i OBS i P1 om Macchiariniskandalen och vår oförmåga att tänka själva:

 

”Som del i en forskningsstudie ombeds du att fylla i en enkät. Du gör det i ett rum tillsammans med två andra personer. Din koncentration på frågorna avbryts när din hjärna registrerar brandlukt och du höjer blicken. Från dörrspringorna kommer något som ser ut som rök. Brinner det någonstans? Du tittar på de andra men de verkar inte bekymra sig. Inte ens när röken blir kraftigare gör de en ansats att lämna rummet. Vad gör du?

Det troligaste är att du inte gör någonting. I ett psykologiskt experiment visade det sig att bara en av åtta slog larm. När försökspersonerna var ensamma i rummet så slog i stället 75 procent larm till försöksledarna. Som förklaring till passiviteten i det första fallet angav studiens forskare att människor definierar en situation utifrån hur dem runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd så gör vi det inte själva heller. De flesta människor döljer sina känslor när de befinner sig bland folk, vilket leder till att andra tror att allt är okej, eftersom ingen verkar bekymrad. På så sätt förleder vi varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.

Jag kommer att tänka på denna studie när Karolinska sjukhusets rapport om fallet Macchiarini presenteras. Paolo Macchiarini är kirurgen som utförde operationer där patienter fick syntetiska luftstrupar. Han hyllades först som en stjärna men sparkades i våras från sin tjänst, efter bland annat ett nu prisbelönat reportage i SVT:s Dokument inifrån. Två av tre patienter som fått nya strupar i Sverige har dött och den tredje lever med svåra smärtor och komplikationer.

Utredningen är hård i sin kritik av sjukhuset. Brister vad gäller rekrytering, patientsäkerhet och ansvarsfördelning är några av punkterna. Men utredaren Kjell Asplund har också försökt förstå de sociala faktorer som gjorde att personer runt Macchiarini bortsåg från frågetecken kring hans arbete eller gjorde det möjligt för bristerna att uppstå. Kjell Asplund skriver om en tystnads- och konkurrenskultur och rädsla att mista sin egen position. Han tar också upp grupptänkande.

I en grupp kan egna normer och värden skapas och medlemmarna få svårt att se kritiskt på vad som händer eller att lyssna på kritik utifrån. I gruppens hägn kan det som utifrån ter sig underligt eller rent av extremt normaliseras och gruppen bli irrationell. Det handlar inte om rädsla för att säga ifrån utan om förlorad förmåga att ens se att det finns något att säga ifrån om.”

 

Läs/lyssna på hela i OBS!

Macchiarini och Sundhage

Tävlingshets var en bidragande orsak till Macchiariniskandalen, enligt Karolinska sjukhusets utredare Kjell Asplund. Idag skriver Anders Johansson klokt om samma sak i Aftonbladet:

”Lägg ner excellensidealen, begrav era barnsliga Nobelprisdrömmar, sluta betrakta tillvaron som en tävling, och befria universiteten från alla dessa meningslösa utvärderingar.”

Vill man lyssna på någon som befinner sig mitt i en extrem tävlingskarusell men ändå lyckats behålla en sund inställning till tävlande så bör man lyssna på Söndagsintervjun med Pia Sundhage.

Visst ska läraren vara ledare!

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

Ordning och reda-debatten ett varv till

Och så drar vi ordning och reda-debatten ett varv till, tydligen. Dagens dåliga pisaresultat skylls på en för släpphänt skola. Läraren ska ha makten och vara den tydliga ledaren, eleven ska låta sig ledas.

Men det är inte antingen eller, det är både och. Läraren bör vara ledaren, men en lyhörd och demokratisk sådan, som ibland låter elever leda också. Och elever behöver både träna sig i självständigt arbete, grupparbete och att lyssna när någon med kunskap berättar.

Här ett klokt blogginlägg som resonerar klokt kring lärarrollen:

”Vi behöver få bort myten om att det bara finns två sorters lärare – den som har ordning och reda och förmedlar kunskap och den som står vid sidan av och låter eleverna klara sig själva. Vi behöver också få bort tanken att ett tyst och lugnt klassrum per automatik är ett lärande klassrum där läraren har kontroll, och ett klassrum där det sker rörelse och konversationer är ett klassrum i kaos där lärande inte sker och läraren saknar kontroll. Lärande är så betydligt mycket mer än att bara befästa kunskaper och kontrollera dessa och lärarrollen är så mycket större än dessa två motpoler.”

Arbetsdisciplin kan inte beslutas fram

Jag är så förbankat trött på all idiotargumentering rörande skola och lärande! Bloggaren Klalin klargör:

”Skolan kan inte vara lustfylld hela tiden. Nej, det är antagligen sant men vilka slutsatser skall vi dra av det? Där detta statement förekommer brukar slutsatsen vara ungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning.

För det första är arbetsdisciplin ingen oberoende variabel. Arbetsdisciplin uppstår inte genom att beslutas om. Den uppstår som en konsekvens av något. För det andra kan man inte kringgå det faktum att lärande som upplevs lustfyllt också är det mest effektiva och att det ironiskt nog leder till just arbetsdisciplin.

För det tredje syftar begreppet ”lustfyllt lärande” knappast på att varje enskilt undervisningsmoment under ett läsår måste vara jätteroligt. Det syftar snarare på att lärandeprojektet i vid bemärkelse upplevs lustfyllt i betydelsen meningsbärande. Snarare än att vifta med ordet ”arbetsdisciplin” borde en framåtsyftande diskussion handla om incitament för bildning eller om vad som skänker skolan och lärandet legitimitet hos barn och unga på 2000-talet. Om man ändå efterlyser arbetsdisciplin bör man åtminstone säga något om hur denna skall åstadkommas.

Läs hela hans inlägg här.