Utdrag ur boken Klara färdiga gå, apropå OS-invigningen

Låt oss föreställa oss återkommande globala samarbetsfestivaler; gigantiska tillställningar dit världens länder skickar människor som bygger, skapar och söker lösningar på gemensamma, globala problem. De inleds på jättearenor med fyrverkerier, kulturmanifestationer och musik. Festivalen varar flera veckor, hårdbevakas av medier världen över och följs av nyfikna och entusiastiska åskådare. Allt för att fira människans förmåga till samförstånd, samhörighet och gemenskap. Låter det fånigt? Kan någon i så fall förklara varför det skulle vara ett dugg mer fånigt än de påkostade och pompösa OS- och VM-tävlingar det satsas enorma pengar på, och människor engagerar sig i som om det gällde livet?

Ändå får jag själv vibbar av öststatskommunism av min tankelek. Det känns så ideologiskt styrt och liksom pretentiöst och moralistiskt att manifestera samarbete. Så ute. Tävlande är mycket fräsigare och friare på något vis.

(…)

OS är idag världens absolut främsta och mest prestigefyllda idrottsarrangemang. Läser man på Olympiska kommitténs hemsida blir det uppenbart att inte heller där sparar man på krutet, eller flosklerna: ”Målet för den olympiska rörelsen är att bidra till att skapa en fredlig och bättre värld genom att utbilda ungdomar genom idrott utövad utan diskriminering av något slag och i den olympiska andan, vilket kräver ömsesidig förståelse, en anda av vänskap, solidaritet och rent spel.” Hur yttrar det sig egentligen i praktiken? Ganska många av oss som tittar på OS ser ju i stället snarare fusk, dopning, konkurrens, hat och förakt för svaghet och för mänskliga rättigheter.

(…)

Dopning är en logisk konsekvens av elitidrottens utveckling. Den som slutar vinna, eller som orsakar en förlust för laget, är inte längre något värd – inte i publikens ögon, inte i tränarnas och kanske inte heller i sina egna. Idrottaren är sin prestation, sin yta, och riskerar redan, genom sin extremt hårda träning, skador och sjukdomar för livet. Vad gör dopningen för skillnad? Svaret är att för alla utom den tävlande gör den bara skillnad om den avslöjas. För den tävlande kan den göra stor skillnad, mellan vinst och förlust, folkets kärlek eller folkets hat. Den påverkar också hälsan ytterligare men för många framstår det antagligen som marginellt i det stora hela. Kanske är det värsta att den riskerar att ge dåligt samvete? Det är intressant att många elitidrottare träder fram i efterhand och erkänner att de varit dopade. Ett behov av bikt, eller kanske insikten att det finns annat av värde i livet än att vinna – och ett därpå följande behov av att avslöja karusellens mekanismer för dem som står bakom i kön?

Den finländske etikern Mikael Lindfelt har påpekat att idrottens grundläggande ideal under senare tid kommit att gå från tanken om en sund själ i en sund kropp till ”citius, altius, fortius” – högre, längre, snabbare. Ord som bland annat prydde OS-arenan i Sydney år 2000, med tre meter höga bokstäver. Lindfelt menar att resultatet av den ändrade inställningen till vad idrott handlar om är att elitidrottare blir beredda att gå nästan hur långt som helst för att vinna och han skriver: ”Doping och framtida utsikter om genmanipulation blir endast medel för att nå dit – och samtidigt naturliga uttryck för vår tidsanda.”

Kommentar till GP-krönika om min bok

I GP refererar gästkrönikören Hamid Zafar till min bok Resan från mörkrets hjärta, vilket gör mig väldigt glad! Det är en bra krönika men jag vill gärna utveckla några av sakerna han tar upp.

Han skriver:

”Människan har en förmåga att vilja hitta rationella förklaringar till det oförklarliga. Det kan inte vara vanliga jordbrukare som massakrerar kvinnor och barn. Instinktivt försöker vi hitta bakomliggande orsaker som trauman och övergrepp i barndomen. ”

Vi människor vill, precis som Zafar skriver, gärna hitta rationella förklaringar till saker som händer. Det kan få oss att i efterhand rationalisera både våra egna handlingar och andras. Om vi själva begått övergrepp, mobbat eller skadat något kan vi till exempel leta efter felet hos den som har drabbats, för att försäkra oss själva om att personen förtjänat vad vi åsamkat dem. I själva verket är ofta den drabbade helt utan egen skuld, och vårt handlande beror i stället på att vi dragits med i ett socialt spel, gjort som alla andra, eller lytt en ledare (formell eller informell) utan att tänka efter själva. Samma sker om vi sett andra drabbas av hemska saker men underlåtit att agera – för att slippa skämmas skuldbelägger vi offren. Men vi vill också gärna rationalisera förövares beteende, genom att t ex förklara det med att de själva har sociala problem, dålig barndom eller en stark ideologisk övertygelse som fått dem att begå sina handlingar. I själva verket behöver barndom eller trauman inte ha någon som helst betydelse för beteendet, och den ideologiska övertygelsen kommer ofta efter det att de första övergreppen skett (för att rättfärdiga det man gjort). Så började t ex många hutuer i Rwanda inte hata tutsierna förrän efter det att de redan börjat döda dem, och samma med Tyskland – judehatet bredde ut sig på allvar först efter att avskiljningen och sedan dödandet av dem redan inletts.

Zafar skriver:

”Hultén visar att barn som inte har en trygg och vägledande miljö löper större risk att hamna snett i livet. Sverige är ett samhälle där vissa har uppfattningen att barn ska få göra vad de vill och man ger inte sällan barnen ett ansvar som är större än vad de kan hantera. Det är också ett hårt individualiserat samhälle där ytlighet och konsumtion premieras. Då blir det svårt att hitta de trygga varma gemenskaperna som kan ge ungdomar mening utanför skolan.”

Barn behöver få träna på att ta ansvar, inte bara förväntas lyda, och sedan plötsligt förväntas kunna ta eget ansvar. Som med allt annat lärande bör de därför få utmaningar som pushar dem framåt och får dem att utvecklas. Det finns flera studier som visar hur skolan kan arbeta för att få barn att vilja ta ansvar för andra människors välbefinnande och för samhället. Barn som i forskningssituationer förmåtts bete sig hjälpsamt fortsatte efteråt att dela med sig och hjälpa mer än andra barn. I en studie lät socialpsykologen Ervin Staub ett antal barn tillverka leksaker som förklarades vara till fattiga. Andra barn fick samma uppgift, men utan information om syftet. Försöket visade att de förstnämnda barnen fortsatte att vara mer hjälpsamma efteråt. Det finns också många studier som visar hur bra vi människor mår av att hjälpa och stötta andra. Vi är empatiska och samtidigt meningssökande redan från födseln, och vuxna bör stötta barn i att behålla och utveckla dessa egenskaper. Samhället (och helst också föräldrarna – men alla barn har tyvärr inte föräldrar som är förmögna till det) måste servera dem ett smörgåsbord av möjligheter att känna mening, sammanhang och gemenskap, så att de inte lockas att söka det i rörelser eller grupper som erbjuder just detta, men utan empati för, och solidaritet med alla människor.

Mer finns att läsa i min bok Resan från mörkrets hjärta, på ett bibliotek nära dig, eller att köpa t ex här.

Politiken och den mänskliga naturen

Skriver i DN idag om hur vi bättre kan anpassa politik och samhälle efter vår mänskliga natur: vi är samarbetande altruister!

Ett utdrag:

Så hur skulle ett samhälle som bygger på uppdaterade kunskaper om människans natur kunna se ut? Ett samhälle som både utgår från och främjar det goda i oss (utan att blunda för att vi också kan uppvisa destruktiva drag som främlingsfientlighet eller grupptänkande)? Om det har den brittiska författaren och samhällsdebattören George Monbiot skrivit en bok: ”Out of the wreckage” (Verso).

George Monbiot menar att de övertygelser vi hyser och som formar hur vi ser på världen och på framtiden inte bygger så mycket på information som på berättelser. Den historia Monbiot vill se talar om för oss att vi är samarbetande altruistiska varelser i samklang med människorna runtomkring oss men att en epidemi av ensamhet och alienation nu sveper över världen, med förödande följder.

Orsaken är en galopperande materialism och uppmuntran till egoism som lagt sig som en dimma runt vår förmåga att knyta an till andra och göra varandra väl. Det ekonomiska system vi byggt sätter tillväxt framför allt, vilket slagit sönder arbetslivets sammanhållande kitt och låtit makt outsourcas till globala institutioner som inte nås av demokratin. Konkurrens och individualism har blivit vår religion och vi har hört upprepas så ofta att vi är tävlingsinriktade egoister att vi börjat hålla det för sant och låta det styra oss. Nu behöver vi återupprätta oss själva: vi är bättre än vårt rykte. Genom att återanknyta till oss själva och varandra kan vi bli mindre ensamma, må bättre, bli gladare och återfå en känsla av att våra liv har mening och att vi hör ihop med andra människor, naturen, vårt lokalsamhälle och världen.

Det låter lite halleluja, men ställd bredvid berättelsen om den rovgiriga, egoistiska människan som så länge varit förhärskande, tror jag att vi är väldigt många som ser det som en betydligt mer tilltalande historia. Det finns ju inga vettiga skäl till att nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre. ”

Jag, en aktiv partypajare

Res till solen! Glöm regn och rusk och stress och vandra hand i hand på kritvit sandstrand! Stanna på vägen och shoppa i New York (eller åk bara till New York över helgen, om du inte hinner med sandstranden)!

Bilden av lyckan är tydlig: den finns i solen, i något fjärran land eller möjligen på något shoppingstråk eller trevlig restaurang, också i ett främmande land. Vi matas med de här bilderna hela tiden. Just nu känns det som om halva tidningarna består av reklam för resor eller av reportage om små undanskymda pärlor som bara du (och alla andra som just läst reportaget) känner till (att det är så beror förstås på att tidningarna är beroende av reseannonsörerna och skriver om resor för att bli attraktiva för dem; det är vi som är till salu i den transaktionen). Och när vänner glatt berättar att de ska åka iväg på ytterligare en drömresa någonstans så säger jag ofta fortfarande, liksom på automatik. ”Åh, det låter härligt!” För det gör det ju. Men …

Så här i juletid fylls hus och trädgårdar med ljusslingor, stjärnor och ljusstakar, som jag i många fall tycker är vackra men som samtidigt stör mig. För några veckor sedan var jag i Jokkmokk för ett möte med Författarförbundet och en samisk litteraturfestival (jo, jag flög dit, och skäms), och hörde en av lokalborna berätta om kommunen: ”Här har de dämt upp allt som går att dämma”. För att vi ska få ström. Ljusslingemissbruket är så klart en ganska liten del av vår energikonsumtion men det gnager i mig ändå. Var det verkligen för att slösa med ljus och slösa med boytor (som måste värmas upp, och som det krävs energi för att bygga), som vi dämde upp hela Norrland? Måste vi bli måttlösa, bara för att vi kan? Läs mer

Lucia genom tiderna

En text om Lucia, från förra året:

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

#Deadline – om övergrepp i medievärlden

Jag är en av undertecknarna av uppropet #deadline, om övergrepp i medievärlden. Berättelserna är grova och obehagliga och visar på en kultur, som vi alla är del av, och som tillåter somliga att gång på gång gå över gränsen och kränka eller skada andra. Jag har aldrig själv råkat ut för något grovt eller sett någon annan bli utsatt för något grovt i samband med min yrkesutövning (som frilans är jag ju sällan på redaktioner) men däremot upplevt en del som varit förvirrande, obehagligt, tvetydigt. Situationer där jag efteråt tänkt: vad var det som hände? Vad betydde det där? Varför sa jag inte ifrån? Och jag skäms över de situationer där jag sett andra utsättas för liknande saker utan att säga ifrån för deras del. Nedvärderande kommentarer, blickar, fnysningar, antydningar, härskartekniker, beröringar som bär på något annat/mer än vänlighet. För att inte tala om det jävla system av manligt ryggdunkande och automatiskt nedvärderande som håller kvinnor tillbaka både genom att rent konkret stänga dem ute från befordringar och möjligheter och genom att ge dem dålig självkänsla (så fantastiskt bra skildrat i Grotescos Ladies night).

Det jag verkligen, verkligen gillar med #metoo är att skam och skuld nu börjat placeras där de hör hemma: hos förövarna. Och att det faktiskt skulle kunna leda till verklig förändring av den här skeva kulturen. Förhoppningsvis slutar vi att normalisera tafsande, slutar blunda eller släta över när övergrepp sker rakt framför våra ögon, börjar lyssna och ingripa när andra berättar vad de varit med om, börjar säga ifrån mot verbala såväl som fysiska kränkningar. Förhoppningsvis är det många som rannsakar sig själva, ber om ursäkt och bättrar sig. Så kan vi kanske alla bli de människor vi vill och borde vara.

Och en reflektion till:

#metoo har förhoppningsvis nu en gång för alla slagit fast att övergrepp och tafsande inte är ett problem kopplat specifikt till invandring och att kvinnor inte tycker det är fruktansvärt när invandrade män går över gränsen men en kul och skojsig grej när etniskt svenska män gör det. Det handlar i stället om makt. De som har makt kommer undan med en massa skit, men när män som står längst ner på skalan gör samma sak, då går minsann maskineriet igång som det ska. Denna flathet! Denna feghet! Denna rasism!