Idrott – från stenkastande till kommers

Mitt första och enda tjejlopp blev en besvikelse. Jag hade föreställt mig en massa glada kvinnor i en solig park, lite bajamajor och ett informationstält. I stället möttes jag av sammanbitna miner och ett hav av handel. Över alltihop låg en ljudmatta av dånande musik som avbröts då och då när en hurtfrisk kändis försökte övertyga mig om att Helly Hansen hade fantastiska erbjudanden i sitt tält. I mål efteråt fick jag en påse med sponsrade varor – choklad, inkontinensskydd, äckliga chips och en bunt reklamblad. Många reklamblad blev det. En drös kom hem i brevlådan i förväg också. Kommers i stället för folkfest. Hur hamnade vi här?

I boken ”Den svenska idrottens historia” (Natur & Kultur 2020) berättar historieprofessorn Jens Ljunggren om idrottens utveckling i Europa och Sverige. Han beskriver hur folkliga spel och lekar som utvecklades under medeltiden kunde vara mycket våldsamma. Några av spelen bestod helt enkelt i att man kastade sten på varandra eller slogs med svärd. Från 1300-talet och framåt utfärdades i England flera förbud mot våldsam fotboll men utan effekt.

I Sverige var organiserad idrott inte så vanligt förrän betydligt längre fram men här kopplades den under 1800-talet till krigiska ideal. Victor Balck, som kallats för den svenska idrottens fader, menade att ungdomar genom idrotten skulle förberedas för krig och tillvarons kamp. Under andra halvan av 1800-talet ingick vapenövningar i den svenska skolans fysiska fostran. Läroverkselever skulle ägna sig åt övning med gevär och fäktvapen två timmar om dagen och i folkskolan tränade man vapenhandgrepp och marscher.

På 1900-talet inleddes idrottens stora expansion. Staten började stötta idrotten eftersom den ansågs leda till ökad folkhälsa, vara karaktärsdanande, främja nykterheten samt stärka försvaret och minska klassantagonismen. Ändå förekom våld och huliganism redan tidigt. 1906 kastade till exempel publiken sten under en fotbollsmatch mellan IFK Köping och Västerås SK och stormade planen. Matcher mellan IFK Göteborg och Örgryte ledde flera gånger till våldsamma slagsmål och stenkastning mot spelare. Jens Ljunggren konstaterar: ”Sålunda erbjöd fotbollen unga män en arena där de kunde utveckla och upprätthålla en rad olika former av oskötsamhet, vilket gjorde det svårt för idrotten att vinna legitimitet i samhället.” Karaktärsdanande, var det.

I perioder har man kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land

I perioder har man öppet kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land. Under andra tider har man i stället hävdat att idrotten minskar stridslusten och pacificerar människor. Det är nästan som om idrotten ändrar skepnad med tidsandan. När det råder samhälleliga ideal om nationalism, ja då påstås tävlingsidrotten uppnå det. När idealen i stället är förbrödring över landsgränser, vips så fyller idrotten den funktionen. Efterfrågar staten disciplin så lovar tävlingsidrotten det och när staten vill ha demokrati och gemenskap sägs den leverera det i stället. Idrotten är konstanten men vad den påstås kunna åstadkomma skiftar med samhällsidealen.

Långt in på 1900-talet förekom skarp debatt om idrottandets alla problem och avarter; som att tävlande fostrade till egoism och tog tid från viktigare aktiviteter. Många intellektuella, som Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, engagerade sig i kritiken och använde ord som galenskap, fördumning och mänskligt oförnuft. Arbetarrörelsen var kritisk till tävlingsidrotten som de såg som aggressivt nationalistisk och tävlingsmanisk. De anordnade arbetarolympiader där man försökte tona ner konkurrens och främja internationell samhörighet. Exakt hur man skulle skapa samhörighet med tävlande var nog inte helt klargjort.

Kritiken mot idrotten var alltså spridd och omfattande men idrottandet fortsatte att öka och vändningen nedåt kom inte förrän på 2000-talet. På Centrum för idrottsforsknings hemsida kan man läsa att det råder en hälsotrend bland unga men att antalet som idrottar i en förening ändå minskar. Föreningsidrotten verkar i dag uppfattas främst som en miljö för tävlingsintresserade. De som vill träna för motion och hälsa väljer andra alternativ.

1900-talets idrottshistoria hade kanske kunnat se annorlunda ut om det inte varit tävlingsidrotten som dragit det längsta strået. Under 1800-talet utkämpandes nämligen en strid. Idrotten hade under en lång period utvecklats i två riktningar. Det som blev modern sport föddes i England – med pengar som en viktig drivkraft i form av vadslagning, inträden, priser och kringprodukter. I Tyskland hade man i stället utvecklat gymnastik som tog avstånd från tävlande. Målet var att fostra en ny människa ledd av förnuft och flit och verksam för det allmänna bästa. Gymnastiken ville skapa uppslutning runt nationen och stärka försvarskraften. Det var ideal som låg i tiden och som man delade med tävlingsidrotten. Det kan verka mer sannolikt att tävlingsidrott erbjuder stridsvilja än enskilda gymnastiska övningar men även gymnastiken fylldes alltså med diverse ideal som passade vad som efterfrågades.

Man menade att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk

I Sverige utvecklades linggymnastiken av fäktmästaren Per Henrik Ling i början av 1800-talet. Målet var en allsidig utveckling av kropp och själ. Läroverken införde gymnastik på schemat och metoderna spreds även utomlands. Inom linggymnastiken menade man att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk.

Länge var det gymnastiken som hade starkast fäste i Sverige men i slutet av 1800-talet tog friidrotten tog över, med tydliga regler och prestationsideal. Men på sätt och vis har motionsgymnastiken fortfarande ett starkt grepp om Sverige. Friskis och Svettis är en av Sveriges största föreningar och när jag läser om hur Ling i detalj föreskrev hur rörelserna skulle utföras kommer jag att tänka på dagens utbredda yogatrend. Ling talade dessutom om själslig fulländning och harmoni precis som inom yogan. Men idealen om kollektiv styrka och nationell samling är förstås inte gemensamma. Nu handlar gymnastik och yoga om motion för eget välbefinnande. Det är också vad som driver allt fler unga att motionera på egen hand eller i företagsregi. Alla vill helt enkelt inte tävla.

Många barn får med sig positiva erfarenheter och värden från sitt idrottande, men alldeles för många får det inte, och antagligen ännu fler en mix av både negativt och positivt, visar undersökningar av bland andra Friends och Rädda barnen. De senaste åren har Riksidrottsförbundet på olika sätt arbetat för att tona ner tävlingsinriktningen bland yngre barn. Man har regler mot utslagning i cupper, mot seriespel under 13 år och utbildar tränare i att fokusera mindre på resultat och mer på gemenskap. Har vi nått en vändpunkt?

Kanske, men fortfarande jagar stora klubbar talanger bland småbarn och den som satsar inom vissa idrotter kan ha träning flera timmar varje dag i mycket ung ålder. Många föräldrar och tränare motsätter sig eller förlöjligar också utvecklingen mot mindre tävlingsfokus. Ett återkommande argument är att barn minsann mår bra av att lära sig att för att få något så måste man förtjäna det; ett annat att det är bra att lära sig kämpa. Men tänk om det är viktigare att barn lär sig att man visst kan få något utan att ha visat sig vara bäst, att alla har lika värde oavsett prestation och att det ibland är okej att ge upp om målet inte är viktigt eller om man mår dåligt av att sträva mot det?

Jens Ljunggren beskriver hur en ny gym- och träningskultur började växa fram i slutet av 1900-talet. Ideal om samhällsnytta och gemenskap trängdes undan. Tidens ideal löd njutning, självförverkligande och livstillfredsställelse. Tjejloppen som uppstod var till en början motionslopp utan tävlingsinslag. Icke så när jag sprang för några år sedan. I dag sprider sig prestationshetsen uppåt i åldrarna. Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera.

Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera

Filosofen Kutte Jönsson menar att vi under 1900-talet till en början såg idrotten som främst en hälsofråga där den ingick i folkhemsideologins sundhets- och skötsamhetsideal men att den sedan har kommit att kidnappas av kommersiella intressen. Han hänvisar till den franske filosofen Jean Baudrillard som skrivit att vi i dag inte främst eftersträvar förbättrad hälsa utan fitness. En ”kroppens hygieniska strålglans” snarare än kroppens ”organiska jämvikt”.

Vi är våra egna varumärken, som vi stärker genom att prestera och i vår tur konsumera rätt varumärken.

Sedan 1970 har idrotten blivit alltmer kommersialiserad: reklam på tröjor och runt planer, konkurrens från olika tv-kanaler om att få sända och försäljning av spelare. Många klubbar drivs på företagsliknande sätt och medlemsinflytandet minskar. Ändå lever på 2000-talet idrotten ännu i hög utsträckning på offentliga medel. Jens Ljunggren kallar svensk idrottsrörelse för en folkrörelsehybrid. Delvis folkrörelse, delvis företag. Samtidigt erbjuder alltfler verkliga företag motion och tävlingar för både barn och vuxna.

Själv hade jag precis innan pandemin slog till igen bestämt mig för att betala 2000 kronor för en yogakurs. Tidigare har jag några gånger deltagit i yoga för 30 kronor per gång i den lokala ideella gymnastikföreningens regi men den möjligheten finns inte längre. I mitt lilla samhälle finns nu flera yogastudior och två gym. Vem vill behöva engagera sig i en förening när allt man strävar efter är att få en snygg kropp, en harmonisk själ eller åstadkomma prestationer att visa upp på sociala medier?

I DN häromdagen

Och här är min lekessä för DN

När jag behöver en stunds förströelse eller pepp tittar jag ibland på filmklipp av människor som dansar eller leker. Bäst tycker jag om de klipp som visar alldeles vanliga människor, barn som vuxna, som inte i första hand är skickliga på något utan glada. Som pappan och dottern som mimar och dansar till en powerpoplåt, personerna som använder sig själva och vänner för att arrangera bilder som efterliknar kända konstverk eller foton med konstiga yogaposer eller någon av alla de filmer som ett tag florerade på sociala medier där folk gör knäppa och roliga grejer med toalettpapper.

Jag har sett fler sådana klipp än vanligt i mitt flöde de senaste månaderna. Har coronapandemin gett leken ett uppsving? Den där leken som är luststyrd, utan regler eller andra belöningar än leken själv och som uppfyller oss så att vi glömmer tid och rum? Jag tror det. När vi i och med alla restriktioner fått tid över blir vi kreativa (ibland efter att först ha blivit uttråkade men inte nödvändigtvis) och gör vad människor alltid gjort: tager vad vi haver för att roa oss själva och andra. Det är hoppfullt för länge har det lekts alldeles för lite. Jag anklagar ingen annan för jag har själv lekt för lite, jag bara beklagar att det har blivit så. Vi vuxna är så vuxna hela tiden. Istället för att leka presterar vi, oroliga för att det vi gör ska sakna mening. Vi ställer upp mål som ska nås, tävlar med varandra, mäter våra förbättringar och gör bara sådant som har ett syfte. Leker gör vi på sin höjd lite på midsommar med alkohol i kroppen, men oftast även då i form av tävlingar.

Men kanske ännu värre är hur barns lekande hägnats in och begränsats. I en brittisk studie konstaterade man att det område som barn tillåts röra sig fritt på har minskat med över 90 procent sedan 1970. Av rädsla för att något ska hända inskränker vi barns rörelsefrihet och hindar dem från att utveckla självständighet. På samma gång riskerar vi att ge dem känslor av upplevd otrygghet och minskad tillit. Samtidigt har barns fria lek kanaliserats över till regelstyrda aktiviteter ledda av vuxna. Eftermiddagarna tas upp av vuxenstyrd idrott, rasterna på skolan av lärarstyrda aktiviteter och regler för vad man får och inte får göra för att inte skada sig.

En kall vinter för ett par år sedan hade jag diskussioner med mina barns skola om reglerna som sa att man inte fick åka pulka, inte kasta snöboll och inte brottas i snön eftersom man kan skada sig – varpå barnen i stället stod stilla ute i kylan och frös. Världens bästa lekmaterial hade ramlat ner gratis från himlen men det visade sig att kommunen bestämt att varje incident (det vill säga skada) skulle rapporteras vidare till skolnämnden. Vilket fick till följd att skolan gjorde allt den kunde för att få ner siffrorna. Nämnden efterfrågade däremot inte siffror på hur många barn som tyckte att rasterna var tråkiga och begränsade eller som frös. Biverkningarna av de uppställda målen blev osynliga för dem som fattat beslut om dem.

Forskaren Mariana Brussoni är docent i utvecklingspsykologi vid medicinska fakulteten vid universitetet i British Columbia och studerar bland annat barns utomhuslek. Hon pekar på en ytterligare effekt av att vuxna hindrar barn från att leka. När vuxna säger till barn att sluta leka lekar som kan innebära risk att de slår sig hör de att de inte är kapabla, inte klarar sig själva och behöver en vuxen för att veta vad de ska göra. Barn riskerar alltså att passiviseras och bli oföretagsamma. Brussoni ser en utveckling där barn i allt lägre utsträckning tillåts ta risker, som att klättra eller använda verktyg. De missar möjligheter att lära sig att hantera risker och att utveckla koordination, balans och kroppskännedom.

Barn behöver få mer utrymme att tänka ut saker själva, menar Mariana Brussoni. Hennes råd till vuxna är: om det händer något som får dig att vilja ingripa i barns lek, räkna först till 17 och se om situationen hinner lösa sig av sig själv under tiden.

I den fria leken lär sig barn alltså att bedöma och hantera risker men också att lösa problem och förhandla med andra barn, och de lär sig färdigheter av varandra utan att ens tänka på det. När mitt ena barn var yngre ägnade de rasterna på skolan åt att bygga kojor och skapa ett helt litet samhälle, komplett med ett handelssystem där ekollon och kastanjer var valuta. Även om det inte fanns någon medveten avsikt med leken annat än att roa sig fick barnen både fysisk aktivitet, färdigheter i att bygga, övning i att räkna och konfliktlösnings- och förhandlingsträning. Jag har svårt att se att någon lärare hade kunnat tänka ut en mer sinnrik och fullödig inlärningssituation. De konflikter som lärare behövde hantera handlade oftast om att barn som hade andra rasttider tog byggmaterial från kojorna, inte om att de barn som lekte tillsammans inte klarade att komma överens.

Lek i skolan kan både vara helt fri och ledas av vuxna. I boken Let the children play gör Pasi Sahlberg, professor i utbildningspolitik, tillsammans med utbildningsrådgivaren William Doyle följande definition av lek inom utbildning för yngre barn: Det är engagerande aktiviteter som tillåter barnet att använda sin kreativitet, nyfikenhet och fantasi i en process som kan ha starka intellektuella och fysiska fördelar. Aktiviteterna innefattar regelbundna perioder av intellektuell och fysisk frihet, valmöjligheter och lekfull undervisning, både strukturerad och ostrukturerad, både inomhus och utomhus, utan rädsla för att misslyckas eller bestraffas. De skapar känslor av intresse och glädje hos barnet.

Lek är inte en produkt utan en process, betonar de. Exakt vad som ska hända i leken går inte att bestämma i förväg.

Sahlberg och Doyle lutar sig mot 700 granskade forskningsstudier som har visat på en rad positiva effekter av lek på bland annat kognitiv utveckling, fysisk hälsa, förmåga till uppmärksamhet, minne och perspektivtagande, förmåga till förhandling och samarbete, vilja att hjälpa andra och dela med sig, problemlösningsförmåga, beslutsfattande, motivation att lära, förmåga att planera, självkontroll, emotionell stabilitet, empati, språkutveckling och inlärningsförmåga. Lek är det bästa sättet för barn att skaffa sig exekutiv förmåga, det vill säga förmåga att ta initiativ, förstå samband mellan orsak och verkan, övervaka och reglera sina egna handlingar, skapa struktur i vardagen, kunna skjuta upp behovstillfredsställelse, och mycket annat som gör att vi kan fungera väl som inlärare, samhällsvarelser, vänner och subjekt i våra egna liv.

Tänk om barns fritid åter kunde fyllas av fri lek och tänk om vi kunde få en mer lekfull skola där det finns rum både för självstyrd lek – där barn själv kommer överens om regler och syften under lekens gång; lärarstyrd lek – som kan ha syften och mål bestämda av läraren men ändå bygger på lekens moment av kreativitet och fantasi; och lekfull undervisning som innehåller många moment av eget upptäckande och experimenterande? Allt måste eller kan självklart inte vara lekfullt och roligt vare sig i skolan eller på fritiden men det borde vara möjligt att få till en bättre balans än den som råder på många håll idag, med stark stress, fokus på prestation, tävlingshets och utbrett användande av standardiserade tester och rutinartad undervisning.

Den globala rörelse som vi sett under flera decennier mot en mer standardiserad pluggskola är för övrigt ganska underlig eftersom det finns gott om forskning som visar på de goda effekter som lekfullhet och fysisk rörelse har även på akademiska framgångar. Det är som om många har fått för sig att riktigt lärande måste vara stillasittande, tråkigt och slitsamt. Visst finns det en poäng i att kunna tvinga sig igenom också moment som inte är lustfyllda men det betyder inte att sådana moment är bättre på att ge oss kunskaper. Tvärtom blir ett lärande som bygger på inre motivation (det vill säga har lusten att lära som drivkraft) djupare. Däremot kan det jobbiga lärandet ge oss nyttig träning i att härda ut också i sådant som vi upplever som tråkigt och krävande – vilket är en värdefull förmåga i sig men alltså knappast nödvändigt för att lära sig något. Att något är lekfullt betyder heller inte automatiskt att det är lätt. I lek utmanar vi ofta oss själva, pressar våra egna gränser och inspireras av varandra till aktiviteter som ligger bortom vår tidigare förmåga. I en lekfull eller lekvänlig miljö krävs inte piska eller morot för att få vare sig barn eller vuxna att både lära och prestera. Det räcker med rätt förutsättningar, uppmuntran och vid behov ledning.

Och kanske håller det på att vända. Trots den dystra bild som Doyle och Sahlberg målar upp av läget för leken runtom i världen så beskriver de också en parallell och hoppfull utveckling där lek är på väg tillbaka och börjar uppvärderas alltmer. De ger exempel från Kina, Singapore, USA och Japan och citerar framstående forskare från hela världen som sjunger lekens lov.

Själv tänker jag att det visserligen är bra att lek är så nyttigt och att lekens många välgörande effekter är så väldokumenterade men att det egentligen borde räcka med att lek är härligt, lustfyllt, roligt och stimulerande. Att vi borde få leka, och uppmuntras att leka, bara för att det får oss att må bra. Alla däggdjur leker, mest som ungar men ofta också som vuxna. Lek är ett naturligt tillstånd för oss och vad är det för mening med att leva om det inte finns utrymme för att vara, skratta och leka? Jag hoppas att coronapandemin kan hjälpa fler av oss att hitta tillbaka till leken.

 

I DN.

Är världens kulturer på väg att smälta ihop till en enda?

För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han ”Men varför har de orden i en så konstig ordning!” Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen.

I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga.

Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering.  När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är ’frihet’ ett exempel och i Kina ’harmoni’.

I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken ”How the world thinks”. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer.

Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok ”Out of our minds – what we think and how we came to think it” till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: ”När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande”. Slut citat. Det för många så förhatliga ”kulturberikandet” har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande.

”Kulturberikandet” har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt föra oss tillbaka till en idealiserad dåtid.

En av vår tids mest nydanande och spännande idéer, med mycket stor potential att skapa ett nytt tankeparadigm, kommer just ur två distinkt skilda kulturers möte. Jag tänker på naturens rättigheter. Olika naturfolks tankar om naturen som besjälad, levande och släkt med oss människor har mött fyrkantig, västerländsk juridisk tradition. Idéerna har redan fått stor spridning och viss tillämpning – flera floder runt om i världen har fått juridiska rättigheter. I en tid av galopperande artutdöende och miljöförstöring är vi sannerligen i stort behov av en ny syn på naturen och vår relation till den.

Fernández-Armesto befarar att sådana här möten mellan kulturer snart kommer bli omöjliga. Han siar om en framtid då en enda världskultur råder. Efter att vi i tusentals år sett kulturer utveckla sina olika särdrag, både på egen hand och i utbyte med andra, blir vi nu istället alltmer lika varandra. Jag är skeptisk till den föreställningen. Idéer må bli alltmer universella och sprida sig allt snabbare, och på gott och ont blir vi kanske alltmer kulturellt lika varandra över jordklotet men Fernández-Armesto glömmer en sak som borde ligga honom som historiker nära. Vi står inte bara i dialog med varandra, utan med forna tider. I mötet med äldre skrifter sker i varje generation något nytt – vi ser dem från nya horisonter. Och samtidigt som kulturella förhållningssätt blir alltmer globala så blir vi kanske också alltmer olika varandra inom de nationsgränser vi skapat. För den som hyser nördiga specialintressen går det numera lätt att hitta likasinnande. Utbudet av musik- och klädstilar är enormt. Möjligheterna att välja religion, livsstil och värderingar och utbyta tankar med andra ökar. Och nya idéer uppstår också ur ny forskning och kunskap.

Kanske står vi till exempel inför ett sådant kunskapsinitierat paradigmskifte där vi rör oss bort från de destruktiva idéerna om allas kamp mot alla? Tävlande tonas numera ner inom ungdomsidrotten eftersom det faktiskt inte tycks stärka utan tvärtom sänka ungas lust att röra på sig. Evolutionspsykologer och sociologer pekar på människans i grunden sociala och i hög grad samarbetsinriktade natur. Allt fler röster också från forskarhåll höjs mot konkurrensutsättning av allmänna nyttor som ett universalmedel för utveckling och effektivitet och vikten av samarbete hålls numera fram av institutioner som Världsbanken och World Economic Forum. Kanske rör vi oss mot ett mer österländskt förhållningssätt där gruppen stärks och de strängt individualistiska idealen överges. Förhoppningsvis klarar vi i så fall den övergången utan att gå över i en lika strängt kollektivistisk kultur. Enligt lyckoforskaren Ruut Veenhoven finns det två sorters individualism med helt olika effekt på vårt välmående. Individualism som innebär att i konkurrens med andra maximera sina egna vinster är negativ för oss eftersom den leder till ökad isolering och social fragmentering.

Individualism som gör det möjligt för oss att själva välja våra livsmål, våra vänner och vår partner är i stället positiv. Kanske kan idéer om en autonom individ och idéer om gruppen som samhällets bärande enhet gifta sig och skapa nya grundsatser som innebär att vi balanserar kollektivism och individualism på ett sätt som ger utrymme för både egna val, personligt ansvar, hänsyn och starka gemenskaper som håller öppet för omvärlden. En kultur av både pluralism och enhet.

 

I OBS i P1 häromdagen

VARNING!!!!

Att inte säga ifrån riskerar att kraftigt förändra dina värderingar!!!
 
Vi människor fungerar tyvärr på ett sådant sätt att när vi inte säger ifrån så får det allvarliga konsekvenser. Undermedvetet bedömer vi det som att vi inte protesterade för att det hela inte var så farligt trots att det egentligen var feghet eller lättja som gjorde att vi blundade. Vi utgår alltså från våra egna handlingar, eller icke-handlingar, när vi bildar oss uppfattningar.
 
Mod att säga ifrån är alltså något som hela tiden måste tränas annars inte bara förtvinar det utan förvandlas till acceptans av det rådande.
 
Den som vill lära sig mer om sånt här kan läsa min bok Resan från mörkrets hjärta. Finns på många bibliotek, att köpa via nätbokhandlar eller direkt av mig. Eller så kan man läsa t ex Timothy Snyders bok Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet.
 
För den som inte redan börjat rusta sig och säga ifrån så är det myket hög tid nu!

Världen behöver bli mer lokal

Ur min essä i OBS idag:

”Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.”

Här är hela texten/inspelningen.

Vad ska komma först, svaret eller frågan?

Ur min essä för OBS igår, om hur lärande går till:

Vi sitter fyra personer runt köksbordet och framför oss ligger ett brädspel med diverse tillbehör. En av oss läser upp spelinstruktionerna medan ögonen hos övriga fladdrar mellan spelets olika delar och kort för att försöka förstå hur det hela hänger ihop. Vi ställer frågor till den som sitter med instruktionspappret men konstaterar att vi ändå inte begriper och bestämmer oss för att helt enkelt börja spela och lära oss efterhand. Reglerna är komplicerade och när vi hållit på en stund och börjar få grepp om hur det ska gå till inser vi också att vi måste gjort något fel dittills. Det är alldeles för lätt att få poäng. Vi går tillbaka till instruktionerna och läser dem igen och det som nyss framstod som ytterst svårbegripligt är nu, med de erfarenheter vi gjort, möjligt att ta till sig. Och vi börjar om igen.

Jag gissar att många kan känna igen sig i det här, och inte bara när det kommer till att lära sig att spela ett nytt spel. Det jag beskrivit är en lärprocess. I den har vi fyra runt köksbordet pendlat mellan faktakunskapsinhämtande, praktik, analys och syntes. På mindre än en halvtimme har vi rört oss upp och ner i den kunskapshierarki som kallas Blooms taxonomi.

(…)

Att lära sig fakta är förstås viktigt och nödvändigt men på det följer inte att de måste nötas in först. Att börja lärandet i en fråga är en metod som rekommenderas av Daniel T Willingham, professor i kognitiv psykologi, eftersom frågor väcker människors intresse. Willingham praktiserar själv den kunskapen med titeln på sin bok: ”Varför gillar elever inte skolan?”. Han förklarar att han brukar tänka på det stoff han vill att eleverna ska lära sig som svaret på en fråga men att svaret frikopplat från frågan nästan aldrig är intressant för dem. Det kan däremot bli det om frågan först presenterats.

I boken ställer han också många frågor till läsarna, som denna: ”När är det lämpligt att låta eleverna memorera någonting innan det fått något meningsfullt innehåll för dem?” Han ger svaret att det kan det vara ibland – men förmodligen inte särskilt ofta.”

Forskning eller magkänsla?

Forskarna säger en sak men politikerna beslutar en annan. Resultaten är överdokumentation, bristande tillit och tidigare och ändrade betyg på mycket lösa grunder.

 

Svensk utbildning ska enligt skollagen vara evidensbaserad (”vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”), men den pedagogiska forskningen har låg status­ i Sverige. Den diskurs som har stark medvind inom svensk utbildningspolitik stämmer sällan överens med det forskarna säger. Gammaldags drillning och auktoritär styrning beskrivs som nödvändiga för lärande, kontroll uppifrån ses som rätta vägen för att komma till rätta med en lång rad inbillade eller verkliga problem i skolan.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet, har tittat på hur ökade krav på dokumentation, som individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och betygsliknande omdömen, påverkat lärares praktiska kunskaper och arbetssituation under 2000-talet. Han konstaterar att en ökad resultatfixering lett till att lärarna upplevt att det blivit för mycket fokus på betyg och för lite på lärande. En juridisk diskurs med externa krav och skolinspektion har tagit över medan lärarna vill sätta pedagogiken och eleverna i centrum.

– De upplever att de har en redovisnings­skyldighet snarare än professionellt ansvar. Skolkommissionen har pratat om en överdokumentation, säger Joakim Krantz.

Lärare han intervjuat uttryckte att arbetet blivit tråkigt och de kände brist på tillit från huvudmannens sida.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik.

Detta är effekter som med stor sannolikhet inte var avsedda, utan är biverkningar av det man ville åstadkomma med reformerna: ökad tydlighet och standardisering vad gällde elevers kunskaps­inhämtning. Men det kan förstås också vara så att föreställningen att det inte spelar någon roll hur folk mår i sin dagliga verksamhet gäller lika för lärare och elever. Bara de presterar vad de högre upp i hierarkin kräver av dem så räcker det.

Ett färskt riksdagsbeslut som kan komma att öka lärarnas dokumentationsbörda ytterligare är det om skriftliga ordningsomdömen, som fattades i april i år. Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som forskar på just betyg och bedömning, konstaterar att det inte går att hitta något forskningsstöd för att ordningsomdömen skulle ha positiv verkan.

– Det är inte utrett vad det har för effekter men politikerna höftar lite och säger att ”de flesta länder i Europa har det”, vilket inte stämmer. I de länder där det förekommer beror det mest på att det blivit kvar från tidigare och inte på att det gjorts utredningar i nutid.

Just argumentet att andra länder gör på ett visst sätt återkommer då och då men oftast bara när det stämmer överens med vad politikerna i fråga önskar genomdriva, menar Christian Lundahl. Även när det kommer till förslagen om tidigare betyg har politiker hänvisat till att man gör så i andra länder.

Illustration: Tzenko Stoyanov

När Christian Lundahl för Vetenskapsrådets räkning gjorde en genomgång av forskning kring betyg, där 6 000 artiklar studerades, hittade han inget stöd för att det skulle ha några goda effekter på grundskoleelever. Allianspolitikerna som ville driva igenom beslutet valde då att hänvisa till en enda, icke vetenskapligt granskad rapport och hävdade att ”forskningen inte var entydig”.

En annan betygsreform från senare år är övergången till fler betygssteg, där man från politiskt håll hänvisade till att en sexgradig bokstavsskala används på europeiska universitet och att det därför är en bra förberedelse för elever att bli bedömda på detta sätt. Men i Sverige är det bara Stockholms universitet som anammat systemet.

– Normen på grundskolenivå i Europa är snarare fyra till fem steg med en skala som går från ”otillräckligt” till ”utmärkt” vilket är lättare för lärare att hantera, säger Christian Lundahl.

Det kan med andra ord tyckas som att argumentet ”så gör man i andra länder” används lite som det passar för att matcha de reformförslag man redan bestämt sig för.

Christian Lundahl är också kritisk till att politiska beslut fattas för snabbt. En konsekvens blir att lärare får ansvar för nya områden som de inte fått någon utbildning för.

– Beslutet om betyg från årskurs sex innebar att många lärare skulle sätta betyg utan att ha fått någon utbildning i hur. Politiker behöver tänka mer på att allt som ska göras i skolan är kopplat till lärares kompetens.

Andreas Schleicher, chef för Pisatesterna.

Statsvetaren Olof Pettersson granskade för några år sedan hur statliga utredningar förändrats över tid och konstaterade att det har blivit fler enmans­utredningar än breda parlamentariska, och att de har blivit kortare och görs på mindre tid. Politiker tycks alltså allt mer otåliga att driva igenom sin politik. En sådan enmansutredning var den som Jan Björklund tillsatte för att i efterhand undersöka forskningsstödet för reformerna han genomfört. Utredaren konstaterade på punkt efter punkt att stödet var antingen svagt eller obefintligt eller att det saknades forskning. Ändå hävdade Björklund att rapporten visade på goda reformeffekter och fick stort mediagenomslag för det.

När jag i våras intervjuade högsta chefen för Pisa­testerna, Andreas ­Schleicher, uttryckte han en frustration över att svenska politiker under många år refererat till Pisaresultaten på ett felaktigt sätt och menade att det antagligen gjorts för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall.

Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Svenska elever, menade Andreas Schleicher med stöd i Pisaresultaten, behöver inte en mer faktainriktad undervisning (som nu efterfrågas flitigt av debattörer och politiker i Sverige) eftersom de redan är bra på fakta. Det de behöver är att tillägna sig djupare konceptuell förståelse och att träna på att använda sina kunskaper.

Andreas Schleicher kallar den svenska skolan före reformernas 1990-tal för ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning.

Christian Lundahl, professor i pedagogik.

– Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Det har fått svensk utbildning att gå i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Hur ska vi då komma vidare i en mer konstruktiv riktning från där vi befinner oss i dag? Christian Lundahl har ett förslag. Han skulle gärna se ett arbete med att öka forskningsliteraciteten, alltså förmågan att hitta, tolka och värdera forskning, bland både lärare och politiker.

– I dag hör man alltför ofta ”det är vetenskapligt bevisat” när man kanske refererar bara till en enda enskild studie.

Till det lägger jag själv gärna höjda kunskaper om skolans breda uppdrag och verklighet och mer intresse för fördjupning och verklig internationell utblick hos landets nyhetsjournalister (nej, det finns ingen ”svensk flumskola” – det som beskylls vara flummigt här är tvärtom en trend på stark frammarsch internationellt). Kanske något för Lärarförbundet att arbeta med? Många som bevakar utbildningsområdet behöver bli bättre på att ge en nyanserad och relevant bild av var den svenska skolan befinner sig så vi tillsammans kan tänka klokare kring åt vilket håll den behöver röra sig.

 

I tidningen Specialpedagogik i december.

Om PISA i SvD

Publicerad i SvD förra måndagen (alltså dagen före nya PISA-resultaten presenterades):

 

OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher är kritisk till hur Sverige tagit emot PISA-resultat tidigare.

– Politiker har använt PISA som argument för att genomdriva politiska förändringar trots att våra data inte gett något stöd för dem.

 

På tisdag presenteras resultaten från de senaste PISA-mätningarna och på OECD:s utbildningskontor hoppas man att inte bara rankingen ska få genomslag.

– Vi anstränger oss för att nå ut med allt man kan lära sig av våra data men det är en utmaning, säger Tue Halgreen projektledare på OECD:s PISA-enhet.

Idén att inte publicera rankingarna har diskuterats men avfärdats.

– Den kommer upp då och då men alla våra data är ju publika så om inte vi publicerar rankingarna så skulle någon annan göra det. Och om vi gör det själva så kan vi försöka nå ut med alla förbehåll vi tycker är nödvändiga.

Han framhåller att rankingen inte är statistiskt säkerställd vilket kan innebära att länders inbördes placering kan ha en felmarginal på flera placeringar. Istället för att prata om den exakta placeringen är det därför, menar Tue Halgreen, bättre att diskutera i termer av låg-, mellan- och högpresterande länder. Men långt viktigare än var länderna placerar sig i relation till varandra tycker han möjligheterna till jämförelse och lärande mellan olika skolsystem är.

– När man tittar på skolsystemen i de länder som presterar bra i PISA så ser man vissa likheter, som att samhället värderar utbildning högt och att det ses som ett fint yrke att vara lärare, säger Tue Halgreen.

 

Vad som mäts i PISA beror på vad de deltagande länderna kan komma överens om ska mätas. PISA-testerna har tidigare mött stor kritik för att de får länder att anpassa sina kursplaner för att förbättra sina resultat.

– Vi säger inte att matte, läsning och naturvetenskap är det enda viktiga. Varje lands beslutsfattare måste själva fundera över vad de vill åstadkomma med sitt skolsystem. Om man tar bort allt utom det vi mäter så har man verkligen missförstått intentionerna med PISA, säger Miyako Ikeda, chefsanalytiker på OECD:s PISA-enhet.

Att inte de humanistiska ämnena undersökts i PISA beror på att det är svårare för deltagande länder att nå samstämmighet om vad inom dessa ämnen som är värt att mäta och svårare att göra tester som är överförbara mellan olika kulturer.

Miyako Ikeda utfärdar också en varning för att tro att det är enkelt att anpassa sitt eget utbildningssystem efter vad som är framgångsrikt i andra länder.

– Man kan inte direktöverföra det som fungerar i Singapore till exempelvis USA eftersom det är två så olika kulturer, säger hon.

Men vissa faktorer kan man ändå med säkerhet säga påverkar PISA-resultaten positivt i alla länder. De är enligt Miyako Ikeda att alla har goda möjligheter att gå i skolan och lära; att man bryr sig mindre om antal timmar elever är i skolan och mer om undervisningens kvalitet (länder som har kort tid i skolan presterar generellt bättre än de med fler timmar); att det råder arbetsro i klassrummen och att utbildningen är likvärdig för alla elever eftersom social bakgrund annars får stort genomslag.

 

Andreas Schleicher är direktör för OECD:s utbildningsenhet och han säger sig vara förvånad över hur Sverige tagit emot PISA-resultat tidigare.

– Politiker har använt resultaten som argument för att genomdriva politiska förändringar trots att våra data inte gett något stöd för dem, säger han.

Svenska elever är till exempel redan duktiga på fakta men dåliga på att tillämpa dem. Någon faktapluggskola är alltså inte att eftersträva, menar Andreas Schleicher. PISA-data pekar enligt honom istället på fördelarna med en värdebaserad skola med ämnesöverskridande undervisning, träning i samarbetsförmåga, kritiskt tänkande, samhällsengagemang och empati, få läxor och stor hänsyn till elevers motivation och välbefinnande. Men han är hoppfull för Sveriges del. Utbildning lönar sig väl i Sverige och han gläds åt att vi har blivit mer medvetna om betydelsen av likvärdighet och diskuterar det fria skolvalets effekter.

– Det viktigaste man kan lära sig av PISA är att det går att göra saker annorlunda genom att inspireras av andra, säger han.

 

Faktaruta

PISA-testerna har förändrats och utvidgats för varje gång de genomförts. 2015 tillkom kollaborativ problemlösning som undersökningsområde och socioemotionella frågor får allt större plats. Idag ställer man frågor om mobbning, känsla av tillhörighet, självförtroende, relationer mellan lärare och elev och tiden föräldrar spenderar med sina barn, bland annat. 2021 kommer man att börja mäta kreativ förmåga.

Sorg och hopp i klimatförändringarnas tid

Skriver om klimatsorg och hopp i DN idag. En hel del om skolan och Keri Facers spännande tankar.

”Ofta när jag går över träbron till ön där jag bor tänker jag på hur nästa bro kommer behöva byggas högre upp för att inte hamna under vatten med tiden. Den lilla strand där vi badar kommer att försvinna. Och alla blommor och andra växter på land och i havet som jag älskar, och på senare år tyckt så mycket om att lära mig namnen på – kommer jag att kunna peka ut dem för mina barnbarn eller kommer dessa växter vara försvunna då? Varje dag tänker jag på alla sådana pågående och kommande förluster.

(…)

Så vad innebär det på djupet för oss som tänkande, kännande varelser att leva i en värld med klimatförändringar? Keri Facer har inga svar men det är en fråga hon menar att vi alla behöver ställa oss och hon trycker inte minst på utbildningens och skolans roll för att lyfta den. En viktig uppgift för lärare är att stödja sina elever i att lyssna till och själva framställa berättelser som gör dem förmögna att artikulera sina önskemål, drömmar och rädslor kring framtiden och får dem att tillsammans med andra engagera sig i vår komplexa nutid.

Keri Facer vill att skolan ska vara ett centrum i sitt lokalsamhälle, där människor i alla åldrar möts och samverkar med varandra. Där alla ges chans att lära nytt, skapa och genomföra gemensamma projekt. I sin bok ”Learning futures. Education, technology and social change” från 2011 skissar hon på en skola där delar av byggnaden är främst för lärare och elever medan andra är öppna för alla närboende. Jag frågar henne om det verkligen skulle vara möjligt att genomföra med tanke på all rädsla, men också verkliga risker, för att människor som vill skada barn kommer in i skolan. Hon svarar att det naturligtvis kräver att alla vuxna känner sig ansvariga för alla barn och håller ögonen öppna men att det som är verkligt farligt är rädsla. Dåliga saker kan alltid hända men om vi börjar leva våra liv i ständig oro så kommer garanterat dåliga saker att hända som en följd av det. Ur rädslan växer både terrorism, ensamhet och psykisk ohälsa. I den skola Keri Facer vill se får barn möta världen. Skolan utvidgas till att bli ett laboratorium för en ekonomiskt och socialt hållbar framtid. ”

Hela texten här.