Hur historien kan lära oss göra motstånd

_ Lyd inte i förväg

–Håll yrkesetiken högt.

–Akta dig för paramilitärer.

När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.

Referenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra.  Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.

I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?

Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.

Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda. Läs mer

Kanske den sämsta bok jag någonsin läst

Det är i år 60 år sedan Ayn Rands Och världen skälvde kom ut. Boken är en bibel för den extrema nyliberalismen. I gårdagens Godmorgon världen tog Johan Norberg upp den i sin krönika och man kunde få intrycket att de som är kritiska till boken är det för att de inte läst den. Jag har läst den. Som roman är den pinsamt dålig och den filosofi den för fram är inte bara så obehaglig utan också så banal att jag baxnar över att någon kan ta den på allvar. Jag återpublicerar de reflektioner jag gjorde vid läsningen nedan.

 

Dagny Taggart har alltid känt att hon är lite smartare än andra människor. Hela sitt liv har hon fått kämpa mot bland andra sin bror Jim, som är vd för familjeföretaget Taggart transcontinental. Dagny är, trots att hon är kvinna, driftschef och hon har stora visioner för tågtrafiken i bolaget. Nya linjer ska öppnas och nya spår ska läggas, av reardenmetall, nyligen uppfunnen av en annan framgångsrik företagsledare, Hank Rearden. Jim trilskas och tycker att de ska tänka på säkerheten och ta samhällsansvar och annat trams.

I mastodontverket Och världen skälvde (1163 sidor i den tryckning jag läste boken) får man följa Dagnys kamp för att förverkliga sina visioner. Inte bara Jim motarbetar henne; hon hindras också av en hel drös andra korkade människor i olika maktpositioner samt av att flertalet arbetare är lata (och korkade). De ädla, renhåriga tävlande ställs mot dem som vill fuska (det vill säga bland annat samarbeta eller hålla sig till försiktighetsprincipen och inte köra tåg på en bro byggd av en metall vars hållfasthet inte har prövats av något annat än Dagnys omdöme). Men värst av allt är att den ena superbegåvade människan efter den andra tycks försvinna spårlöst och lämna samhället åt sitt öde (utan dessa övermänniskor faller världen samman). Det visar sig att de flytt till en dal i Colorado där de på initiativ av geniet John Galt bygger upp sitt eget samhälle för att slippa utnyttjas av orättvisa och dumma medelmåttor som inte har vett att uppskatta dem. I dalen är alla så rationella att allt fungerar friktionsfritt och lärda professorer tar glatt underkvalificerade jobb på halvtid och sköter sin forskning på den andra tiden. Hantverksyrken är så lätta att lära sig att vem som helst av dessa supermänniskor lätt tar sig an dem och klarar dem galant. ”Ge” är ett förbjudet ord i dalen. Alla relationer bygger på någon form av affärsuppgörelser, alla litar på varandra och ingen lurar någon annan.

Först när undermänniskorna utanför dalen är komplett överbevisade om sin inkompetens och helt underkastat sig de regler (eller snarare den frånvaro av regler) som de genialiska övermänniskorna kräver så nedlåter de sig att komma tillbaka – och genom sin ädla egoism rädda världen (alltså inte av godhet utan av profithunger).

Läs mer

Att hålla en dörr öppen för nazisten

Nu tänker jag vara allvarlig och uppfordrande en stund. Jag gör det med författandet av min bok Resan från mörkrets hjärta i ryggen. Det är alltså inte bara lite löst tyckande i stunden som ligger bakom, utan en hel massa läsande och tänkande i det här ämnet. Här kommer det:

”Vi vann!” Jag har sett många hävda det efter lördagens demonstrationer i Göteborg. Men kampen om ett gott samhälle kan inte något ”vi” vinna över något ”dom” och sedan är allt klart. För vart ska de där onda förlorarna ta vägen i vårt goda samhälle? Det är ingen fotbollsmatch vi pratar om.

Det är nazismen som är den verkliga fienden, inte nazisterna och ”vi” kan bara vinna över nazismen. Så länge det finns människor kvar som vi på grund av deras bekännelse till nazism och rasism betraktar som ”dom” så har vi inte vunnit.

Om vi inte vill underbygga nazismens världsbild av tydliga grupperingar med värdiga och ovärdiga medborgare så bör vi inte heller främja ett språkbruk eller en människosyn som antyder att vi tänker likadant. Därför bör vi inte avhumanisera nazister eller säga saker som att det enda de förstår är konfrontation (konfrontation är förvisso  en viktig del i den nazistiska ideologin, men det betyder inte att alla dess bekännare kan klumpas ihop och påstås tappa förmågan att tänka själva). Vi bör i stället alltid sträva efter att se det mänskliga också i dem. Människor kan alltid ändra sig, men det blir betydligt svårare när vi trängt in dem i ett hörn där de bara tillåts vara en enda sak och de stängs ute från vägar in i alla andra tänkbara gemenskaper. Vi kan avsky nazismen, avsky vad en människa gjort och sagt, tydligt markera mot vad den säger och gör, men ändå alltid hålla en dörr öppen för den människan. För min bok Resan från mörkrets hjärta intervjuade jag en man som begått de mest fruktansvärda saker i ett krig. Han ångrade sig och jobbade nu för att gottgöra vad han gjort. Han var extrem bara i vad han en gång gjort och upplevt, inte i vad han numera var.

Det naiva är inte att tro att människor kan ändra sig, det naiva är att tro att vi kan bygga ett gott och fungerande samhälle på hat och avståndstagande från människor. Målet måste vara att få så många människor som möjligt att omfamna ett tolerant och öppet samhälle, inte att förnedra eller hata dem som inte gör det. Satsar vi på det senare och lämnar överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till att öka hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch, utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta.

Det här innebär inte att jag förespråkar att alltid ta debatten om nazismen med nazister, eller med rasister om rasismen. Har man anledning att vara rädd kan eller bör man hålla avstånd. En fanatiker är dessutom svår att nå. Man kan försöka prata om deras åsikter, men det kan också vara i sin ordning att ge upp. Men det betyder inte att man därmed för alltid givit upp om själva människan. Man kan ge upp i stunden och prata om något annat. Men man måste inte sluta prata för att man inte omvänt den andre.

Det innebär inte heller att jag tycker att man ska ha överseende med hot, våld, hets mot folkgrupp eller annan brottslighet. Sådant ska anmälas, utredas, åtalas och straffas.

Med det sagt: de antinazistiska demonstrationerna i GBG i lördags var fantastiska. De visade att många är beredda att stå upp för alla människors lika värde och de ingöt känslor av mod, samhörighet och kamplystnad i dem som deltog. Det är viktigt.

 

För enkelhets skull talar jag i texten ovan mest om nazismen, men allt detta gäller också rasismen.

Vård eller pedagogik?

Nedan följer en artikel jag skrivit för tidningen Specialpedagogik, om hur skolan och undervisningen medikaliseras. En väldigt spännande ämne, som vi borde prata mycket mer om.

 

Medicinskt skolade yrkesgrupper har fått allt större inflytande över undervisningen.

– Vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället, säger pedagogikforskaren Kristian Lutz

 

– Viljan att skilja det normala från det avvikande har funnits länge och blev etablerad efter andra världskriget, säger Kristian Lutz, lektor i pedagogik vid Malmö högskola.

Influenserna kom från USA och hörde ihop med en ny tilltro till vetenskap som något neutralt. Utvecklingspsykologin hade fått genomslag och man började observera och bedöma barn. De blev till förbättringsprojekt och sorterades efter hur de ansågs fungera.
– Det här var en dubbelbottnad förändring. Samtidigt som barnen började ses som problembärare så innebar det också ett intresse för barndomen som en viktig tid i livet, säger Kristian Lutz, som skrev sin avhandling om kategoriseringar av barn i förskolan.

Nästa skifte kom på 80-talet i USA och spred sig till Sverige och etablerades här på 90-talet. Då gjorde forskningen inom genetik stora landvinningar och biologin fick större betydelse, vilket ledde till att diskussionen om arv kontra miljö vägde över till arvets fördel. Nyheten var att det psykodynamiska perspektiv man haft på barns utveckling byttes mot ett psykiatriskt.
– Det var ett symtom på en större förändring i hela västvärlden där det blev mer individualiserat och mer fokus på det kroppsliga, säger Kristian Lutz.

Problematiseringen av den ökade diagnosticeringen har gått i vågor, berättarhan.
– Först var det sociologer som kritiserade utifrån att diagnoser var vanligare bland barn i utsatta miljöer. I dag kommer kritiken snarare från psykologer som pekar på exempelvis anknytningsproblematik bakom barns svårigheter. Min egen kritik handlar om att diagnosticeringen är så kopplad till svårigheter i skolan. Lärande sker i ett möte mellan barnet och verksamheten och vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället.

Kristian Lutz är också kritisk till hur hjärnforskare fått allt större utrymme i debatten om skolan och menar att det är en logisk följd av medikaliseringen.

Läs mer

Skolaga är nog inte så dumt ändå

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.

 

Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Månggifte, medborgarlön och vårt behov av utopier

För inte så länge sedan steriliserades transpersoner som ville korrigera sitt kön. Idag är det svårt att förstå att det bara är några år sedan en så rigid syn på kön och identitet ännu fick fungera som juridiskt och medicinskt rättesnöre. Det är inte heller så länge sedan vi upphörde att betrakta homosexualitet som en sjukdom men 2009 blev samkönade äktenskap tillåtna i Sverige. Vi människor är förmögna att tänka om och anta nya seder och normer som skiljer sig avsevärt från dem vi är vana vid.

Men ibland blir det tvärstopp. När Centerpartiet i ett idéprogram för några år sedan föreslog att månggifte skulle tillåtas idiotförklarades det både av människor inom partiet och av utomstående. Förslaget ansågs vara så uppenbart dumt att några tyngre invändningar inte behövde anges. Egna livsval utanför tvåsamhetsnormen framställdes som allt från omoraliska till löjliga. Ungefär som homosexuell kärlek för några decennier sedan.

Idéprogrammet anpassades efter folkstormen, månggiften plockades bort, Annie Lööf tog avstånd.

Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia från år 1516, och betyder ”ingenstans”. More berättade om ett land där all privategendom är avskaffad, arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Han valde att föra fram sina tankar under humoristisk täckmantel eftersom idéerna var så udda i hans samtid, men många har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt. Det var inte utopiskt, i bemärkelsen omöjligt, utan fullt görbart, bara väldigt annorlunda mot det rådande.

I boken ”Utopia for realists”, Utopi för realister, gör den nederländske författaren och historikern Rutger Bregman upp med några av vår tids föreställningar om vad som är möjligt och inte och försöker förstå vad det är som sätter upp ramar kring vad vi kan tänka. Han skriver framför allt om basinkomst, det som ibland kallas medborgarlön, som länge betraktats som en utopisk idé men som nu tycks närma sig vad vi ser som genomförbart.

Att ge alla människor tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva trygga och anständiga liv är, skriver Bregman fullkomligt nödvändigt i tider då robotar och avancerade datorer kommer ta över jobb och göra alltfler människor arbetslösa, alternativt tvinga in dem i meningslösa och överflödiga sysselsättningar. Men Bregman menar att för att basinkomst ska ta det sista steget mot förverkligande så måste vi ändra våra föreställningar om vad som ger mening eller fungerar som drivkrafter i människors liv. Vi lever med en tro att många människor bara kan motiveras att göra saker om de annars får det eländigt och vi hyser fördomar om att fattigdom beror på att de fattiga har gjort dåliga eller omoraliska val och därför behöver kontrolleras och styras.

Bregman visar, med gedigen forskning som underlag, att behövande människor som får pengar generellt gör kloka saker med dem. Fattiga människor väljer inte fel för att de är ansvarslösa eller dumma utan för att fattigdom stressar vem som helst så till den grad att vi blir dumma. Tester visar på en sänkning av IQ-värdet med 13-14 steg. Får vi ekonomisk trygghet blir vi omedelbart smartare igen. Inte heller är hemlöshet ett tecken på oförmåga att sköta sig. Den länge rådande normen är att den som blivit hemlös först måste göra sig av med missbruk, skaffa sig inkomst eller bli allmänt skötsam, men studier visar att det är mycket mer effektivt att göra tvärtom: boende först, sedan löser personen i fråga mycket av det övriga på egen hand.

För att göra basinkomst tänkbar måste vi alltså ändra vår människosyn och för att klara omställningen måste det ske stegvis. Mer fritid kan införas successivt, parallellt med att kunskap om hur vi människor fungerar sprids och andra ideal för hur vi tillbringar vår tid, skrivs fram.

Jag föreställer mig att vi i ett samhälle med basinkomst men samma gamla föreställningar om plikt, flit, arbetsmoral och lönearbete annars snart skulle riskera att växande grupper av människor börjar ägna sin tid och kraft åt att hämnas på, och jävlas med alla som de uppfattar har tagit deras människovärde ifrån dem.

När äktenskapslagstiftningen blev könsneutral i Sverige var det efter kamp och idogt lobbyarbete som bland annat ledde till en efterhand ökande medvetenhet och acceptans. När jag började prata basinkomst med människor för snart tjugo år sedan var den snällaste reaktionen att jo, det där kanske är bra i den bästa av världar, men det är ju helt orealistiskt. Idag pågår seriösa försök på flera håll i världen, bland annat Finland, och frågan har lyfts i de tyngsta beslutsforumen, som IMF och Världsbanken. Men skepsisen är fortfarande stark i Sverige.

Ibland kan förändringar snabbas på med hjälp av chockverkan. Någon föreslår något som framstår som halsbrytande, vilket då får det som bara framstår som hälften så progressivt att te sig rimligt. Symtomatiskt nog fick det samkönade äktenskapet legaliseras i två steg. Vi började lite försiktigt med det registrerade partnerskapet, som vande oss vid tanken att kärlek mellan vuxna människor är just kärlek mellan vuxna människor, oavsett kön på inblandade parter. Kanske är tiden, såhär några år efter månggiftesdebaclet, mogen för registrerat mångpartnerskap? Och nu när basinkomst seglat upp på den världspolitiska agendan, vad sägs om ett försök med friår igen – alltså möjligheten för arbetande att byta inkomst och position med arbetslösa i upp till ett år?

Utopier handlar om andra sätt att vara människor tillsammans på. När det kommer till sådant som nödvändiga skiften i klimatförändringarnas spår kommer också det relationella in – vi behöver börja visa vår identitet och söka tillfredsställelse på andra sätt än genom att shoppa hejdlösa mängder prylar, åka på långsemester flera gånger per år, bygga trädäck som täcker hela trädgården eller bo i större hus än vi ens orkar städa själva. Det är akut nödvändigt för oss att föreställa oss andra sätt att utöva vårt människoskap på.

För att göra det möjligt att snabba på förändringsprocesser och undvika att avskriva allt utom det rådande som orealistiskt skulle vi behöva träna oss i utopiskt tänkande. Med en vidgad föreställningsförmåga skulle vi bli mindre fördomsfulla och förhoppningsvis undvika att utan vettiga skäl avfärda såväl harmlösa som livsviktiga förändringar som någon slags aparta stolleprov. Men träning i att tänka nytt och stort måste nog också kompletteras med att göra oss konstruktivt kritiska och ifrågasättande inför vilka mål vi väljer och vilka sätt för att nå dit. Forskning måste slå följe med värderingar. Sedan kan vi kanske hitta sätt att mötas, tänka nytt och lära oss att ta hand om varandra, såväl som vår jord. Låter det som en utopi? Vi får väl se.

 

I Obs i P1 häromdagen