Recenserad i GP

Nu har Klara färdiga gå! blivit recenserad i GP också! Eftersom jag skriver för GP har de tagit in en gästskribent och den otippade recensenten heter Lars Näslund och är politisk chefredaktör för Borås tidning (som är en obunden moderat tidning).

Det är en i huvudsak fin recension som bland annat berömmer min bok för ”lättsamt, drivet och vårdat språk”, att jag hänvisar till intressant forskning om mänskligt beteende och har ”intressanta partier och resonemang” även för den som inte håller med om t ex värdet av betyg i skolan (här hade det för mig som författare så klart varit intressant att få veta exakt vilka invändningar han har mot de problem jag lyfter fram men allt kan inte få plats i en recension).

Slutklämmen lyder: ”Boken har goda förtjänster som en pinne i debattbrasan om de inte alltid hälsosamma liv vi lever i Sverige 2016.”

Det får jag ju vara nöjd med, särskilt när recensenten har en helt annan politisk ingång till att förstå samhället, än min egen!

Man måste inte kräla i diken eller springa så långt som möjligt.

Sommaren går mot sitt slut. På berget blommar ljungen och lingonen börjar rodna mellan tallarna. Jag plockar svamp och björnbär och ett och annat blåbär. Min man pratar bekymrat om vårt vedförråd och längtar efter att fälla träd.

I årtusenden har människan försett sig med mat och material i skogen. Den har erbjudit timmer, bär, örter, bränsle och bete för djuren men också material för våra drömmar, rädslor och kulturella föreställningar. Vårt språk är fullt av uttryck som visar hur nära vi levt skogen, och medan efternamn i andra länder ofta knyter an till yrken har vi hämtat våra från träden.  Läs mer

Somliga dummar ner skoldebatten

Ibland har jag givit mig på att svara andra skoldebattörer, eller kommentera deras synpunkter. Ibland tänker jag att det i stället är bättre att låta deras inlägg stå obemötta för att inte gå med på att föra debatt på deras låga nivå. Jag vet inte vilket som är bäst. En person som i alla fall konstant bidragit till att dumma ner skoldebatten är Inger Enkvist, professor i spanska, och jag tror inte jag orkat kommentera hennes galna men ändå alltid tvärsäkra inlägg hittills.

Professor i spanska alltså, inte pedagogik eller något annat som har med lärande eller med grundskola och gymnasium att göra – ändå har Enkvist fått enormt mycket utrymme för att tycka till om skolan, och talat med en pondus och auktoritet som vore hon Sveriges främsta skolexpert. Henne stora genomslag beror väl delvis på idén att ju mer kontroversiellt, desto fler klick, gissar jag. Hon är enormt bakåtsträvande och tycker bland annat att vi ska gå tillbaka till en skiktad skola, som vi hade före reformen 1962, eftersom hon menar att det var då det stora förfallet i skolan satte in. I ett blogginlägg kommenterar Klalin denna tokidé på ett alldeles utmärkt sätt. Han skriver bland annat:

”Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.”

Vi vantrivs i tävlingskulturen

Jag tycker generellt illa om att tävla men uppskattar att spela sällskapsspel som trivial pursuit – och har inga problem med att förlora. Men vad händer om det inte bara handlar om en spelomgång på ett par timmar?

Jag börjar spela quizkampen på min läsplatta. Till en början är det lekfullt men sedan smyger det sig på. Hur ligger jag till i jämförelse med de andra? Är det någon som vinner oftare över mig än tvärtom? Vem leder?

I början låter jag mina barn vara med och chansa när jag inte kan, men det blir allt svårare eftersom jag misstänker att de chansar sämre än jag. Jag lägger större vikt vid att det ska vara lugnt omkring mig så att jag kan koncentrera mig. Små triumfer när jag vinner, längtan efter revansch om jag förlorar, obehag som jag vill döva med bättre resultat när det gått dåligt. Det är dags att sluta. Läs mer

Mycket fint omdöme om Klara färdiga gå!

Hurra! Fick en jättefin recension av BTJ (och för er som inte vet så är det bibliotekstjänst, som läses av alla bibliotekarier, och därför betyder mycket för hur spridd min bok blir på biblioteken). De skriver bl a:

”Med en imponerande bredd rör hon sig mellan egna iakttagelser och etablerad forskning, hela tiden klart och tankeväckande resonerande med fokus på huvudtemat, såväl när hon tar
sig an exempelvis sportens, barnens och utbildningens värld. En särskilt spännande och lättillgänglig text som
vänder sig till envar som söker förstå de kulturella sammanhang vi alla är del av.”

Spåren i skogen

På lite avstånd ser de stora ekarna ut som kruspersilja. Jag passerar under dem och följer grusvägen upp i skogen. Det brakar till ett trettiotal meter in bland träden. Troligen rör sig en älg rakt emot mig och jag gör mig beredd att springa. Vid den här tiden på året kan de ha fått kalvar och bli aggressiva om de uppfattar att ungarna är hotade. Men så stannar djuret, det blir tyst och jag fortsätter. Ovanför backen viker jag av från vägen och går ut på det några år gamla hygget. Här vajar en och annan rankig björk i sällskap med lite stadigare tallar mellan alla stubbar. En ny generation av småträd, mest gran och mera björk, är på väg att växa till sig. Om några år kommer de unga träden ha tagit över och området bli svårgenomträngligt.

Från ett träd inte långt borta hörs en gransångare. Marken är fuktig och det växer kärrull och björnmossa i stora tuvor. Jag sjunker ner lite vid varje steg men svårast att ta sig fram är det över de rishögar som placerats ut där maskinerna en gång for för att avverka och hämta virket. Medan det fortfarande var skog här fanns en stig att följa upp mot berget. Den är borta nu. Som markägare är man skyldig att återställa stigar efter avverkning men jag har aldrig sett det göras, utom för markerade leder. Läs mer

Nu är den här!

Nu har Klara färdiga gå! kommit från tryckeriet och jag har en låda här hemma!

Jag är väldigt spänd på reaktionerna. Första recensionsdag är 5 augusti men det är ganska sällan man får recensioner på en gång.

13686622_10153956031584022_1181630444921988742_n

Tror det kan bli väldigt blandat mottagande. När jag pratat om boken med vänner och bekanta så är somliga (tävlingsmänniskor) snabba att gå i försvarsställning och berätta om allt positivt tävlandet fört med sig för dem. En del är också väldigt tvärsäkra kring hur allt ligger till och jag har då valt att inte säga så mycket – det känns helt enkelt inte meningsfullt att prata om tävlande med någon som inte är intresserad av att lyssna lite också, utan mest av att tävla om att få rätt.

Andra säger ”Åh, den måste jag läsa – jag har aldrig gillat att tävla!”, och verkar nästan lättade att höra att de inte är ensamma om det. Något har verkligen gått snett när så många tycks ha fått för sig att det naturliga är att vara tävlingsinriktad, och att man på något vis är lite apart om man inte är det.

Men boken handlar inte bara om hur vi personligen mår och presterar av att tävla, utan också om tävlande på samhällelig nivå. Och där finns ju väldigt starka krafter och mycket resurser för att propagera för och sjunga konkurrensens lov. Ska bli intressant att se om de går igång, och i så fall med vilka argument och i vilket tonläge. Visst vill jag gärna ha debatt men ännu hellre vill jag ha samtal. Mer möte, mindre tävlande, alltså!