Är jag neurotisk eller förståndig? Väldigt mycket av mina tankar kretsar kring vatten just nu. Jag väntar på regn och funderar över hur jag ska kunna bunkra mer av det i min trädgård (vattentunnor, dammar, tank i källaren?). Försöker låta bli att kolla väderprognosen och oroa mig över att det fortfarande inte finns någon nederbörd alls i tiodygnsprognosen. Tvingar familjen att spara allt disk- och sköljvatten i en hink att hälla i rabatter och på fruktträd. App, app, app, inte låta vatten gå till spillo i väntan på varmvatten! Häll i en vattenkanna så jag kan förse fåren med det. 

                Minns ni sommaren 2018? Det var då jag, som så många andra, en morgon vaknade till lukten av brandrök. Vi var i Jämtland och vinden drog åt vårt håll med rök, och kanske gnistor. Just den branden kom som väl var snabbt under kontroll men det var torrt överallt och inte lika roligt att gå och lägga sig om kvällarna efter det. Det brann redan okontrollerat på många platser och brandrisken var stor över hela landet. Helikoptrar för eldbekämpning hade skickats från andra delar av Europa. Brandmän från Polen hälsades med jubel och flaggor längs vägarna. 

                På väg hem till Västkusten, bara någon mil innan vi kommit fram, passerade vi en brand alldeles intill vägen och en stor skräck grep mig. Vad händer om det börjar brinna på ön där jag bor? Vi har träd ända fram till tomten och mycket som kan börja brinna. 

                Det kan bli en sommar som den 2018. Så har jag tänkt varje år sedan dess men nu är risken enligt meteorologer och forskare mer påtaglig än tidigare. Om du annars är en totalt oneurotisk person så är det dags att börja oroa sig nu. De stora vädersystem som styr väderhändelser globalt tyder på en varm och torr sommar på norra halvklotet. Redan brinner stora skogsområden i Kanada. Tusentals människor i Nova Scotia har evakuerats. I Extremadura i västra Spanien härjar också en okontrollerad brand, på över 3500 hektar. Och sommaren har knappt börjat. Vad händer om de italienska vattenbombplanen inte hinner komma till oss i år för att de har fullt upp hemma hos sig själva, eller i Spanien?

Många av Sveriges olika sorters naturliga skogar är anpassade för att klara bränder och ofta ger eld ökad biologisk mångfald. Men med torrare marker och monokulturer av planterad gran ökar risken för megabränder som inte lämnar några levande träd och knappt någon annan växtlighet kvar. 

                Granen ja. Vi har envisats med att plantera den på marker där den egentligen inte trivs eftersom det passar massaindustrin. Torkstressade granar är mums för granbarkborrar. Blir det en torr sommar kan vi om ett år eller två få det som i Tyskland där hela spökskogar breder ut sig: hektar efter hektar med stående, döda träd.

                Förr tyckte vi att vi hade för mycket vatten och dikade för mer jordbruksmark och mer produktiva skogar. Det revs för att få luft och ljus, för att parafrasera Strindberg som skrev om hur det gamla Stockholm revs och hyllade omvandling och nytänkande. Vi rev för mer effektiv natur och odlingsmark. Nu måste vi tänka om. Börja om. Göra naturen till natur igen, i stället för skogsindustri. Få fram vår mat mer i samklang med jord, växter och djur i stället för industriellt.

                Under tiden som allt förändras får vi glädjas åt allt vatten vi ändå har. Men lära oss hushålla med det. Det räcker inte att hålla tummarna för att det inte blir ett nytt 2018. Vi måste lära oss avstå från privata pooler som tömmer våra vattenreservoarer för att vi är för lata att cykla till närmsta sjö eller havsvik för att bada där. Återställa våtmarker som blir till naturliga brandbarriärer i naturen (och har man inga att återställa så kan man heja på dem som har, eller kämpar för dem). Göra dammar till grodorna i våra trädgårdar. Ställa ut ett fat med vatten och några stenar till alla små varelser som också längtar efter vatten och som ger oss så mycket tillbaka: fjärilarna, bina, humlorna, fåglarna. 

                Nu måste vi börja samarbeta, allihop. Det gäller människan också.

I GP förra veckan.

Grönsaker har också känslor. Länge har det påståendet varit ett sätt att driva med veganer men nyligen publicerades en studie som visade att vinrankor, tomatplantor och tobaksväxter avger högfrekventa ljud när de blir uttorkade eller något skadar dem. De skriker. De senaste åren har det också kommit en hel del ytterligare forskning som visar att växter kan kommunicera, planera och minnas. 

I fönstret har jag en liten växt som reagerar på beröring; mimosa pudica. Blygt krullar den ihop sina blad när man stryker dem med fingrarna. Eftersom växten har en så uppenbar förmåga att röra sig så har den använts i flera experiment. Växtforskaren Paco Calvo brukar roa sig med att inför publik bedöva plantan med samma sorts medel som kan få djur – och följaktligen också människor – att tuppa av. Han ställer den under en glaskupa och sprutar in gas. Efter någon timme tar han av kupan och häpp, bladen reagerar inte längre på beröring! 

Samma sak med venusflugfälla, en köttätande art som smäller igen om sitt byte men tappar förmågan efter sövning. Ja, alla växter han prövat att döva upphör med sina aktiviteter. Slingerväxter slutar sitt cirklande sökande efter klätterstöd, växter slutar vrida sina blommor mot ljuset, fröer upphör att gro. De slutar helt enkelt att svara på sin omgivning. Till och med bakterier kan sövas. Som om de, precis som vi, har ett medvetande. 

     Mimosa pudica har också använts för att visa att växter kan minnas. Om de vidrörs på samma sätt ofta så slutar de till sist att reagera på den typen av beröring. I upp till 28 dagar efter sista beröringen kan de minnas att just den typen av kontakt är ofarlig. 

Är växterna mer lika oss än vad vi förut trott? 

Vi är så inkörda på att intelligens har med neuroner att göra: ett hjärncentrerat medvetande, att vi har svårt att föreställa oss andra sorters inre erfarande. Men elektriska signaler transporterar nyheter genom träds kärlsystem på samma sätt som genom djurs nervsystem. Träds, svampars och växters rötter har hjärnliknande strukturer som används för planering och kommunikation med omgivningen.

Vi har studerat liv på alla nivåer vetenskapligt men medan det finns enormt mycket forskning kring hur det är att vara människa, så finns allt mindre vetenskapliga rön om upplevelsen att vara, ju längre ner i den föreställda hierarkin vi kommer. Det har inte ansetts vetenskapligt relevant hur träd, blommor eller insekter upplever sina liv. 

Idéer om växtmedvetande väcker oro och aggression i forskarvärlden. Tankarna är så främmande att det skulle innebära ett paradigmskifte att acceptera det nya. Och i alla paradigmskiften riskerar de som byggt sina karriärer och sin kunskapsbas i det gamla trossystemet att förlora såväl status och forskningspengar som sitt vetenskapliga fotfäste. Många rasar följaktligen mot vad de ser som antropomorfism i beskrivningen av djur och växter.

Det finns förstås både likheter och skillnader mellan djuret människa och det levande av andra grupperingar. Vi behöver både få känna igen och göra jämförelser med det redan bekanta och vara öppna för att det vi möter är helt nytt och främmande. Både använda välbekanta ord och begrepp hämtade från vår egen socialt mänskliga värld och söka oss till ord och begrepp som visar på det annorlunda i växternas och svamparnas rike. Men om människor kan ”rota sig” och ”blomstra” så borde träd kunna ”minnas” och vinrankor kunna ”skrika”, även om många forskare alltså ännu värjer sig mot den typen av förmänskligande ord. 

Kanske är vi på väg mot att göra oss av med de av människan uppfunna hierarkierna i naturen och börja studera den mer förutsättningslöst. Som en väv av relationer, processer, samband och sammanhang, där vi ser intelligens och medvetande där vi förut sett automatiska processer och instinkter. Kan det leda till att vi börjar betrakta allt annat levande med mer empati och inlevelseförmåga?

Ekologen och filosofen David Abram har myntat begreppet ”den-mer-än-mänskliga-världen”. Han vill öka förståelsen för att vi i mötet med naturen står inför andra subjekt som vi måste leva tillsammans med och ta hänsyn till. Visst är människan unik, men det är också alla andra arter.

En angelägen fråga för den filosofiska vetenskapen att ta sig an när alltmer forskning visar att även växter, svampar och djur tänker och känner är hur ett etiskt liv ser ut. Hur ska vi se på odling och skogsbruk om träd och morötter är att betrakta som varelser? Hur kan vi leva som kännande subjekt i en värld full av andra kännande subjekt? Med vilken rätt exploaterar vi allt annat levande? 

    I ”Jag är himmel och hav” från förra året skriver filosofen Jonna Bornemark att vi är vana vid att tänka på en etisk relation som en där vi är likar med samma skyldigheter och rättigheter. Men många relationer är i själva verket assymetriska utan att vara oetiska. Bornemark menar att det är uppenbart att det saknas en symmetrisk relation mellan vuxen och spädbarn men att det ändå är självklart för oss att vilja skydda dem: att vara etisk är att ta ansvar för en rörelse som sträcker sig bortom oss själva. Jag tänker att detta kan översättas till allt levande. Den andre angår mig. Den med mer makt har ett ansvar att lyssna och skapa rum för den med mindre.

Att skapa en etisk relation till den-mer-än-mänskliga världen medför också att vi måste börja se på oss själva som delar i ett kretslopp. Som Ronald Grimes, professor i religionsvetenskap, formulerat det: Vi måste lära oss att vara mat. Om vi inte kan det kommer vår art att bli en evolutionär återvändsgränd.

Genom att erkänna att vi själva är föda åt andra kan vi på allvar bli delar en den stora gemenskap som inbegriper allt levande. När jag dör hoppas jag få bli näring åt en stor tall eller en mykorrhizasvamp.

I GP häromdagen.

 

Idén att tävling och konkurrens är utvecklande för både individ och samhälle är fortfarande stark. Bevisen för att det skulle stämma är skrala.

Allt fler idrottare på elitnivå berättar om hur idrottandet brutit ner dem, snarare än att bygga upp. Senast stavhopparen Angelica Bengtsson, i en intervju i DN. Och på samhällsnivå ser vi ständigt konkurrenstänkandets nackdelar och avigsidor. Extremfallen är så klart krig, men de negativa spiralerna kan uppstå överallt där konkurrensfanatism får råda. Ett bra exempel är stockholmsmoderaternas förslag att elever som inte får godkända betyg inte ska få söka de kommunala sommarjobben. De barn som alltså redan riskerar att hamna snett eftersom de har svårt att klara skolan (där vi satt hårda F-gränser som stänger ute) ska alltså berövas ännu fler möjligheter att komma vidare i livet på ett bra sätt. ”Om vi bara försätter dem i en konkurrenssituation där de får känna sig som riktiga losers så kommer nog allt att ordna sig” …

Idén att allt är en tävling syns också i hur många pratar om klimatet. Som om det är en tävling i att göra så lite som möjligt i relation till andra. ”Varför ska vi göra något så länge andra länder släpper ut mer?”

Eller att det mest handlar om att få ekonomiska konkurrensfördelar. ”Sverige måste satsa på hållbarhet så vi står oss i den internationella konkurrensen om jobb och vinster”. Eller som att det räcker att få folk att tro att man satsar på hållbarhet. Jag menar inte medveten greenwashing utan någon sorts magiskt tänkande. ”Om vi vill att det vi gör ska vara bra för klimatet så kommer det också att vara det.” Som om klimatet skulle bry sig om goda tankar. Sedan har vi förstås också den oerhört destruktiva idén att ekonomisk konkurrenskraft måste få gå före klimat och miljö. Som om det skulle fortsätta gå att göra vinster på en planet med havererande ekosystem.

Vi behöver tänka om i grunden hur vi förhåller oss till varandra. Mycket lite tyder på att tävlande kommer att ta oss till en bra plats.

I GP häromdagen:

I debatten om stök i skolan menar många nu att mycket är det lågaffektiva bemötandets fel. Om lärare bara sa ifrån i stället för att prata lugnt med barnen så skulle de som bråkar skärpa sig. Eftersom det faktiskt går att säga ifrån tydligt även på ett lugnt sätt så får man utgå från att det som avses med att ”säga ifrån” är att lärare borde ryta och bestraffa mer. Det är av flera skäl inga bra metoder för att lära barn att uppföra sig väl.

                Våra hjärnor är begåvande med spegelneuroner. De hjälper oss att känna av vad andra människor känner genom att vi omedvetet härmar dem. Spegelneuronerna får gäspningar att smitta, men också känslor. En vuxen som blir arg riskerar alltså att göra också andra argare, vilket i sin tur ger en mer obehaglig situation för alla närvarande. Gemensamt för flera av de incidenter som debattörer nu använder som exempel på hur lågaffektivt bemötande förstört skolan är just situationer där man inte använt lågaffektivt bemötande, utan i stället rutit, tagit tag i redan upprörda elever eller ställt dem inför hårda ultimatum. 

                Som vuxen är man dessutom alltid en förebild. Den aggressiva läraren lär, omedvetet, ut att den som har mest makt inte behöver anstränga sig för att reglera sina känslor och har rätt att styra genom att skrämma andra. De barn som agerar mobbare när inga vuxna är närvarande tar självklart med sig den kunskapen ut på rasten. 

                I val av bemötande av barn behöver man också ta i beaktande att vissa av dem helt enkelt inte kan reglera sitt humör ännu, på samma sätt som vissa barn faktiskt inte lärt sig läsa ännu. Numera skäller vi inte på barn som inte kan läsa för att det helt enkelt inte fungerar och dessutom är kränkande, utan vi försöker använda oss av andra metoder. Det borde vara en självklarhet med alla barn, oavsett typ av svårigheter. 

                Men de där skitungarna som stör och förstör på ren jävelskap, de borde väl i alla fall få veta att de lever? Ibland kan ilska vara på sin plats och fylla en funktion men det bör vägas mot att det också kan vara effektivt att välja att se det som att den stökiga eleven gör sitt bästa och i viss utsträckning betrakta incidenter som misstag från dennes sida. Även om det inte är sant så kan ett sådant bemötande hjälpa eleven att ta sig ur den destruktiva loop den hamnat i. Genom att visa att man tror barnet om att kunna vara en bättre person än det just visat sig som erbjuds en ny roll att axla. Men brott begångna av äldre barn ska självklart pratas om som just brott och inte blundas för, och begångna fel ska gottgöras.

                Att arbeta med lågaffektivt bemötande handlar om att ha verktyg för att trappa ner redan upprörda situationer, som att behålla lugnet, undvika ögonkontakt, inte bli fysisk i onödan – och prata igenom vad som blev fel när allt lugnat sig. Men det handlar också om att förebygga att sådana situationer ens uppstår genom att skapa goda relationer på skolan, ge elever uppgifter på rätt svårighetsnivå och inge alla känslan av att de har något att bidra med. 

                Ryta och dra folk i armarna kan vilken idiot som helst som är större och starkare. Läsa av situationer och människor och göra bedömningar av vad de behöver för att bli de bästa versionerna av sig själva är betydligt svårare. Att bemöta folk på ett sätt som är utvecklande för alla närvarande kräver ofta utbildning, gemensam reflektion med kollegor och stöd från det omgivande samhället. 

                Det vore bra om ledarskribenter och andra tyckare slutade låta sig dras med i ett twitterskadat debattklimat och i stället började jobba med eftertanke, kunskapsinhämtande och resonerande i frågan om elevers stök. Så som de faktiskt vill att barnen de skriver om ska uppträda.

Den här artikeln på forskning.se sammanfattar flera av de problem jag tog upp kring barn- och ungdomsidrott i min bok Klara färdiga gå!

– För starkt tävlingsfokus som får barn att sluta

– Föräldrar som blir för engagerade i sina barns idrottsliv (ska barn aldrig få ha något eget liv ifred för sina föräldrar)

– Idrott som en egogrej istället för social samvaro

– Klubbar som står och faller med föräldrars opålitliga engagemang (byter deras barn idrott står klubben plötsligt utan tränare).

De hade också kunnat ta upp t ex att barn tycks bli mindre empatiska och mer egoistiska av att idrotta. Idrott höjer aggressionsnivåer.

Jo, jag vet att många idrottsklubbar gör jättebra jobb, att de erbjuder social gemenskap och får barn att röra på sig. Men vi borde faktiskt prata mer också om idrottens problem. Det gör Johan ESK föredömligt i sin DN-krönika igår när han skriver om hur skyddslösa barn är när de utsätts för trakasserier och mobbning av tränare eller andra spelare.

Vi föräldrar behöver bli mycket bättre på att fundera över vad det är för maskineri vi kastar in våra barn i när vi släpper iväg dem på organiserade idrottsaktiviteter. Att motionerna är bra, att idrotta organiserat är ofta bra men tyvärr långt ifrån alltid.

Framöver kommer jag då och då att skriva ledartexter för tidningen Miljömagasinet. Här är den första:

Är fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller utanför Kiruna en fantastisk grön nyhet, eller tvärtom besked om än mer utarmning i ett redan hårt drabbat område? Kan det vara både och?

Det finns numera inte ett företag som inte vill klistra ordet hållbart på sin verksamhet. Och som vanligt när begrepp förvandlas till åtråvärda etiketter sker en urvattningsprocess. Så vad betyder egentligen ordet ”hållbart?” Vad borde det betyda? Rimligen avser det något som går att upprepa på samma nivå under mycket lång tid (rentav för alltid?) utan att ekosystemen skadas eller utarmas och utan att resurser tar slut. 

                      Ett skogsbruk där man hugger enstaka träd med skonsamma metoder, oftast tar ut mindre och aldrig mer än tillväxten och inte heller skadar den biologiska mångfalden på platsen borde vi kanske med gott samvete kunna kalla hållbart. Men då måste vi förstås bortse att vi bara har pratat om vad som är hållbart för det aktuella skogsekosystemet och inte hur hållbart det var att bygga maskinerna vi använder för avverkningen eller för den delen att transportera dit dem, tanka dem eller ta virket därifrån. 

                      Hur är det med annat vi just nu gärna vill kalla hållbart? Kan stålframställning vara hållbar om den är fossilfri? Eller menar vi att det räcker med att den är bättre än de sämsta sätten för att den ska förtjäna att kallas hållbar? Kan elteknik som bygger på batterier som kräver sällsynta jordartsmetaller kallas hållbar? Metallerna utvinns ju genom processer som inbegriper olika kemikalier och kräver mycket energi. Är det hållbart eller bara bättre än det som är riktigt dåligt?

                      Så här kan vi fortsätta. Är mat som är ekologiskt producerad hållbar om den odlats med metoder som tunnar ut matjordslagret? Är tågresor hållbara – det krävs stora mängder energi och material att bygga tåg? Är vindkraft hållbar? Snurrorna byggs av ändliga material och kommer förr eller senare förvandlas till skrot som vi måste hantera (nya regler som kräver återvinningsbarhet är på väg men är inte på plats än). Är att skapa kläder av återvunnet material hållbart, om det samtidigt kräver energi, som i sin tur kräver vindsnurror, som i sin tur kräver material och resurser från gruvbrytning, och om materialet dessutom släpper ifrån sig mikroplaster till miljön? Och så vidare.

                      Vi glömmer att tala om huruvida företeelser och produkter är hållbara på lång sikt eller bara på kort, och om vi menar att det är hållbart på en specifik plats, på vissa platser eller överallt. Och vi glömmer att specificera vad det är hållbart i relation till.

                      Grönmålning (greenwashing) är också ett begrepp i ropet. Det tillskrivs företag som försöker framstå som mer miljövänliga än de är. Men merparten av all grönmålning i världen görs inte på stora företags PR-kontor utan inne i våra hjärnor. I vår heta längtan efter att känna att världen är på rätt väg och det vi själva gör är gott och riktigt är vi ofta beredda att nöja oss med ”lite bättre än det riktigt dåliga” för att kalla något hållbart och klamrar oss fast vid det som vore det en mast på ett stormande hav. Är det dags att överge begreppet hållbarhet? Definitivt inte men vi behöver ha ett levande samtal om vad vi faktiskt menar när vi använder det. 

                      ”Hållbart” är för det mesta bättre än inget alls, och mycket av det ”hållbara” är riktigt bra. Men kanske trots allt inte hållbart på riktigt om man använder ordet med en definition som ser till hela den påverkan det vi gör har, eller räknar in alla platser som påverkas. Detta behöver bli en allmänt vedertagen och självklar sanning i vårt samtal om hur vi går vidare från var vi befinner oss idag. En obekväm tanke? Absolut. Men nödvändig.

”Väntesorg” är ett av årets nyord. Det är den sorg man kännner inför en närståendes kommande bortgång. Det skulle också kunna vara den sorg man (jag) känner inför alla de förluster vi står inför på grund av klimat-, miljö-, och biologiskmångfaldskriserna. Den sorg alla med ögon i skallen, läsförmåga och fungerande känsloliv kan känna när vi tar in läget för planeten. I små doser (för att orka) de senaste veckorna har jag läst Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden. Jag skulle kunna rada upp ett antal av de katastrofer han berättar om som vi har framför oss om vi inte mycket snabbt ändrar kurs (en del kommer vi drabbas av oavsett om vi ändrar kurs nu eftersom det redan gått för långt). Det är värre än den värsta skräckfilm man kan tänka sig. Men jag låter bli. Läs själv. Eller börja ta del av vanliga nyheter om dessa ämnen. Do the math. Det är inte precis några hemligheter vad vi står inför. Och snälla, snälla, gör sedan vad du kan för att vända skutan.

Det jag tror att vi är i allra mest akut behov av är andra värderingar. Bort med status i rikedom, ägande, resande och tävlande. In med solidaritet, att dela med sig, att göra gott för världen. Bort med tron på teknik som lösning. In med kärlek till, och vördnad för allt som lever och växer. Bort med konsumtion, in med varande.

Ett nytt sätt att tänka, känna och förhålla sig till världen. Det är vad jag önskar mig mest av 2023. Det är väl inte för mycket begärt? För att världen är värd det.

#vantesorg #klimat #biologiskmangfald #framtid

Det är lätt att gnälla över allt som är dumt, fel, eländigt och sorgligt i världen. Mycket svårare att uttrycka sig konstruktivt om möjliga lösningar. Det första kräver ingen kompetens, bara dåligt humör. Att vara konstruktiv kräver däremot tankeverksamhet och man löper alltid risk att bli hånad för att det man föreslår är otillräckligt. Det är som att det anses fint och vasst att vara kritisk och mesigt att försöka vara konstruktiv. I samband med valet i höstas blev jag tokig på allt ogenomtänkt gnäll och grinigt dissande och hån utan motiveringar; galen på att det politiska samtalet var så renons på visioner och ideologi. Jag avskydde att tilltalas som om jag bara var intresserad av min egen vinning i stället för av ett samhälle som fungerar för alla. Så jag började formulera vad som är mina viktigaste önskemål om hur samhället ska utvecklas. Det har hittills blivit tio punkter som jag publicerat på Facebook då och då under hösten. Här är alla tio. Jag har försökt att verkligen fundera över vad som skulle leda till ett på övergripande nivå gott samhälle, och formulera det i form av ”detta behöver vi göra” snarare än ”detta måste vi (eller oftare ”någon annan”) sluta göra.”

Vad vi behöver göra

#1 Återupprätta en fungerande välfärd och en god fördelning av tillgångar i samhället. 

Ojämlikhet är en väldigt dålig grund för demokrati, empati, solidaritet och sammanhållning men en bra för rasism, våld och krimininalitet.

#2 Åter koppla ekonomin till naturen.

 Jordklotet är ett så gott som slutet system. De enda resurser som tillförs oss utifrån är solljus och någon rymdsten då och då. 
Ordet ekonomi betyder förvaltning av, och hushållning med begränsade resurser. Det finns inga belägg för att en ekonomi kan växa utan ökad resursförbrukning. Ekonomiska mål och orealistiska drömmar kan alltså inte tillåtas gå ut över upprätthållande av långsiktigt uthålliga ekosystem. 

#3 Säkra nationell och lokal matförsörjning. 

Att gynna inhemsk produktion istället för global handel med mat är att trygga både vår egen matförsörjning och andras, och samtidigt att ta ansvar för att minska onödiga transporter. Bönder behöver få rimliga möjligheter och långsiktig trygghet att producera mat på ett för våra ekosystem uthålligt sätt.

#4 Bevara och utveckla utbildning som säkrar demokrati och ekologisk resiliens.

Faktakunskaper är viktiga men de räcker inte. Att lära unga att orientera sig i en snabbt föränderlig värld, hjälpa dem att finna sig en roll och ingjuta vilja och förmåga att bidra till världen är utbildningens viktigaste uppgifter. Skolan behöver ta vara på och bygga barns och ungas nyfikenhet, solidaritet och känsla av mening och gemenskap. 

#5 Sluta tillbe konkurrens och marknad som vore de gudar.

Konkurrens har sin plats men är inte någon universallösning. Sluta förskingra våra gemensamma tillgångar genom utförsäljningar och privatiseringar. Ta tillbaka grundläggande välfärd och samhällstjänster i statlig och kommunal regi.Värna och utveckla samhällelig mångfald där det faktiskt gynnar oss som konsumenter och medborgare och vår värld som ekologiskt system. Många små företag är på många områden bättre och ger större ekonomisk resiliens än få och stora. Småskalighet, lokal förankring, långsiktighet och att hålla sig inom de planetära gränserna är vad som bör betinga samhälleligt stöd snarare än snabb tillväxt, stor skalbarhet och internationell ryktbarhet.

#6 Hantera frågan stad – land.

Samhällsservice som vårdcentraler, apotek, mataffärer, kollektivtrafik, förskolor och skolor på rimligt avstånd i alla landsdelar måste få kosta. Inkomster från råvaror och energi som hämtas i glesbygden bör komma den till del. Allemansrätt och ekologisk stabilitet och uthållighet behöver värnas samtidigt som lokalt beslutsfattande gynnas och stöttas. Satsa på riktade stöd och avdrag snarare än generella när det kommer till exempelvis bränsle.

#7 Ge bättre förutsättningar för en fri och obunden forskning och för grundforskning (alltså forskning utan specifikt syfte i åtanke).

Vi måste bort från idéerna om att forskning helst ska vara till kortsiktig ekonomisk nytta och omfamna tankesättet att vi inte på förhand kan veta vad som är nyttigt, nödvändigt, viktigt eller användbart och därför heller inte kan låta alltför mycket av forskningen styras av vad företag och stat efterfrågar just nu. Vi behöver med andra ord se över finansiering, anställningsvillkor och direktiv för forskningen.

#8 Uppmuntra alla att söka kunskap, tänka själva och ta ansvar där de kan. 

Säkra tillgång till kunskap för alla genom: 

1. gott om bibliotek med utbildade bibliotekarier och många och högkvalitativa böcker, magasin, tidskrifter, filmer och dagstidningar

2. public service med både bredd och djup

3. fungerande stödsystem som garanterar brett medieutbud och goda möjligheter för journalister, författare, filmare och konstnärer att förkovra och fördjupa sig och ger dem tid att skriva/filma/skapa och nå ut. 

4. att behålla och utveckla stödsystem till civilsamhällets organisationer och folkbildningen.

kultur

#9 Göra politiken mer långsiktig.

Få till fler övergripande och långsiktiga uppgörelser över parti- och blockgränser på områden som skola, vård, omsorg, energi, försvar, miljö och klimat. Få till fler parlamentariska utredningar och kommittéer (alltså politiker från flera partier) i stället för de allt vanligare enmansutredningarna. Främja politik som grundar sig på de ideologiska värderingar och den sakpolitik som väljarna röstat för men som också lutar sig mot samlad forskning och beprövad erfarenhet. Öva oss i holistiskt tänkande, dvs förstå att allt hänger ihop och att saker vi gör i ena hörnet av ett system får effekter också i andra.

Främja ett gott samtals- och debattklimat som inte kräver teflonhud för att stå ut med att vara politiker. Få bukt med smutskastning, lögner och grova överdrifter i de politiska samtalen. Detta gäller såväl på riks- som på lokal nivå.

#10 Jobba för en annan syn på vad som ses som värdefullt och vad som räknas som meningsfull sysselsättning.

Tid, gemenskap, tillit och social, ekologisk och ekonomisk trygghet är värdefullt. Ständigt ökad tillväxt, konsumtion, att befinna sig på toppen av statusstegen, är det inte. Att vår syn på arbete matchar vår syn på vad som är en önskvärd samhällsutveckling är värdefullt och jobb som stödjer ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet är värdefulla. Att skapa vilka skitjobb som helst som bidrar till överkonsumtion och förslitningsskador är det inte. Att hjälpa andra och att rädda klimat och biologisk mångfald är meningsfull sysselsättning även om det inte inbringar några pengar till vare sig individ eller samhälle. Att syssla med sådant som valutaspekulation är inte värdefullt, oavsett hur mycket pengar man tjänar.

Det kan nog blir fler punkter framöver (något om mänsklig mångfald, samlevnad och samarbete ligger t ex och jäser i bakhuvudet), men det här är det som dök upp först och ligger mig närmast.

Jag illustrerar med ett foto och en text från en av mina favoritsajter, rarehistoricalphotos.com

Navy chaplain Luis Padilla gives last rites to a soldier wounded by sniper fire during a revolt in Venezuela. Braving the streets amid sniper fire, to offer last rites to the dying, the priest encountered a wounded soldier, who pulled himself up by clinging to the priest’s cassock, as bullets chewed up the concrete around them.

En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn. (…)

I OBS i P1 idag. Läs/lyssna på hela essän här.

I gårdagens OBS pratade jag om hur vi lägger alltmer tid och alltmer arbete på att få det bekvämt. Och hur bekvämt är det?

”Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.

Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.”

Resten av texten hittar ni här.