Vår överlevnad hänger på matjorden

Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker.

Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn.

Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt.

Jord.

Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ”homo” kan härledas till ”humus”, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!

Läs mer

Vad gör konkurrismen med vår förmåga att tänka politiskt?

Vad är det som driver Donald Trump? Hans politiska ambitioner ligger helt klart väldigt långt högerut på skalan men hans personliga drivkraft tycks främst vara en ständigt närvarande önskan att vara bäst och få trycka ner andra.

Flera politiska kommentatorer påpekade att Trump även efter valet fortsatte att twittra som om kampen mot Hillary Clinton fortfarande pågick. Som president har han fokuserat på att skapa och blåsa upp motsättningar – med journalister, mexikaner, CIA, det amerikanska rättsväsendet, invandrare …

Samhällsekonomin, så som den ser ut i dag, gynnas av att vi alla hela tiden är på tå och sugna på att tävla och vinna. Därför triggar starka krafter vår hunger efter högre status och ekonomisk vinst och skapar och bygger på vår lust att tävla. Vi skolas till tävlingsmänniskor.

Donald Trump är inget annat än en hårdskruvad produkt av det samhälle vi format åt oss, som lär oss att livet handlar om att äta eller ätas, om att glänsa till varje pris och att trampa på andra för att själv ta sig upp. Han är den ultimata nyliberala människan.

Det förhärskande systemet säger oss att det är naturligt att betrakta andra människor främst som potentiella hinder eller språngbrädor snarare än samarbetspartners och vänner och att det är viktigare och finare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd och lycka. Vad gör de här föreställningarna med vår förmåga att tänka politiskt?

Det finns studier som visar att den som förespeglats att människan till sin natur är egoistisk och tävlingsinriktad helt enkelt blir mer självisk och tävlingsinriktad. Vi människor är oerhört anpassningsbara och vi gör oss till vad vi förväntas vara. I nyliberalismens och konkurrismens era förkrymps vårt politiska tänkande och det avspeglar sig inte minst i hur våra medier rapporterar om politik.

Medierna är i huvudsak pålitliga, vad än Donald Trump och olika brunhöger-anstrukna nättroll försöker tuta i oss, men de sportifierar politiken för att den ska bli underhållande. Det medför att politiken framställs som ett spel där vi kan få läsa referat och analyser av politiska debatter som låter oss få veta allt om hur kombattanterna tett sig och fört sig och vem som gjort det mest vinnande intrycket men ytterst lite om vad som faktiskt sagts, vilka politiska förändringar de eftersträvar eller vad som är sant och inte.

Det innebär även att vi matas med ständiga opinionsmätningar och att diskussionen om makten över våra liv framställs som vore den en fotbollsmatch. Politiken anpassas i sin tur efter medielogiken för att få genomslag och vi tilltalas som vore vi i första hand vinningslystna egoister och inte medborgare med intresse för samhällsutvecklingen i stort. Mediernas och partiernas inriktning på det politiska spelet leder till ett gynnande av den typ av politiker som trivs med och frodas av tävlande i sig. Och överallt vinner de auktoritära läror som ställer nationer och grupper emot varandra mark. Nationalismen och fascismen är på frammarsch.

I sin klassiska bok Vårt förakt för svaghet menade filosofen Harald Ofstad att nazismen (som var den auktoritära lära han gjorde upp med) bara är ett extremt uttryck för ett värderingssätt som finns hela tiden i vårt samhälle. Vi beundrar den starke, den som lyckas, och vi föraktar den svage, förloraren, alldeles oavsett varför eller hur parterna fått sina roller.

Vårt förakt för svaghet ligger hela tiden och lurpassar och riskerar att få obehagliga effekter på det politiska och samhälleliga livet. Tanken att de starka har förtjänat sin styrka och därmed sina privilegier och framgångar, liksom att de svaga på samma sätt förtjänat sin situation, är tyvärr högst levande, inte bara i Trumps USA utan också i Sverige i dag. Många håller hårt i sina privilegier och glömmer vad medkänsla och samarbete innebär.

Harald Ofstad ställde två principer mot varandra: den nationalegoistiska, som innebär att en stat alltid bör välja det handlingssätt som maximalt tjänar det egna intresset; och den globala principen, som säger att en stat i stället alltid bör välja det alternativ som bäst tjänar alla staters intressen.

Det handlar alltså om att antingen maximera sin egen vinning eller att satsa på att maximera välstånd för alla.

På sikt är det normalt bäst, även för en själv, att maximera för alla. Men i ett konkurrenssamhälle faller vi hela tiden in i att i stället göra vad som är bäst för oss själva, eller den egna nationen just nu, bland annat eftersom vi uppfattar det som ädelt att vinna tävlingar. Egen vinning och andras förlust blir en dygd.

Opinion, och inte ideologi, solidaritet eller hållbar utveckling, får fungera som ledstjärna för om man är på rätt väg eller ej. Den konstruerade tävlingen mellan konstruerade nationer blir ett hinder för positiv utveckling och bidrar till att skapa pseudomotsättningar som döljer verkliga problem som behöver hanteras.

Donald Trump må vara ett av de mest extrema uttrycken för konkurrismens och nyliberalismens ställning i vår värld men han står fast förankrad i ett allmänt medvetande som säger oss att det är helt i sin ordning att vinnaren tar allt och att förloraren får kräla i smutsen.

 

I Arbetet i fredags.

Från äga till vara

”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring; den har sina rötter i en recessiv tradition med gemenskapen i centrum. Den ensamma, tävlingsfixerade människan framstår idag som en fantsigestalt från dödsriket, framtagen i syfte att legitimera ojämlikhet och ackumulering av privat egendom – en förebild som måste överges snarast om vi vill undvika en slutgiltig ekologisk katastrof. I naturen går den ensamma individen under, men som teoretisk konstruktion och spektakulär fantasi svarar hen väl mot kraven från en kortlivad samtida kapitalism, vars produkter erbjuds hen till försäljning.”
Ur juridikprofessorn Ugo Matteis Gemensam nytta. Fantastisk bok om hur vi behöver skaffa oss en annan blick på världen: gå från ägande till varande, från privat till gemensamt, från vinna till samarbeta, från ekonomi till ekologi. Läs!

Äga jorden, eller njuta av den?

Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det för ett par dagar sedan. I det jämför han nomadiserande boskapsskötare i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina och det visar sig att när dessa pastoralister görs till individuella ägare av marken så ökar slitaget så att marken förstörs. Men det mest intressanta är:

”Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig.”

När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal vinning för egen del. Andra, som jag bland andra, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet (och med det följer risken att vi förlorar insikten om vår beroendeställning till det) och vår förmåga att till fullo uppskatta och njuta av det.

När vi ges individuellt ägande berövas vi alltså samtidigt något annat, något som har med skönhet och njutning att göra.

Mer om vår relation till naturen skriver jag just nu om i en essä för Ord&Bild. Återkommer med den när den är publicerad.

Omsorg och jävlar anamma

I senaste numret av Pedagogiska magasinet recenserar jag två kloka och bra böcker, som jag hoppas når många pedagoger! Jag lägger in båda recensionerna nedan:

 

Flera av de välrenommerade författarna till antologin Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund uttrycker oro över att vår tids starka betoning på lärande osynliggör de små barnens behov av närhet och kärlek. Det går inte att skilja ut omsorgen från pedagogiken, slår Sven Persson och Lars H Gustafsson fast i sitt inledande bidrag. Gunilla Halldén lägger till: ”Omsorg handlar om att ta hand om, utan att ta makten över den som tas om hand; om att visa respekt för någon annan och erkänna den andras varande, snarare än att man utifrån definierar den andras behov.”

Ett rent undervisande förhållningssätt till förskolebarn krockar med denna nödvändiga respekt och riskerar att trampa på de unika behov, önskemål, förutsättningar och drivkrafter varje barn har. God omsorg är grunden både för att må och att lära bra. Denna bok handlar om vad omsorg är, vilken roll den spelar för lärande och välbefinnande och hur den kan utövas.

Pedagogikprofessorn Sven Persson refererar i sin text till Max van Manens begrepp pedagogisk kärlek och hans tre teser:

– Pedagogik är kärlek till och omsorg om barnet

– Pedagogik är hopp för barnet

– Pedagogik innebär ett ansvar för barnet

Den pedagogiska kärleken är en förutsättning för att de pedagogiska relationerna ska växa och sätter en grundton för den vuxnes professionella förhållande till barnet. Den hjälper barnet att utvecklas och lära. Flera skribenter framhåller att omsorg är ett etiskt förhållningssätt. Det handlar om människosyn och vilken sort relationer man vill främja. Ett återkommande namn är den US-amerikanska utbildningsfilosofen Nel Noddings, som menar att omsorg är empati och kommunikation. Hon pratar bland annat om naturlig omsorg kontra etisk omsorg. När den naturliga omsorgen, den som kommer spontant, inte räcker till, måste vi kunna falla tillbaka på en etisk omsorg, alltså moraliska ståndpunkter vi har format kring hur vi vill möta människor. Alla kan, och bör, träna sin förmåga att ge omsorg utifrån dessa etiska ställningstaganden.

Men denna bok är långtifrån bara filosofiskt inriktad. Den innehåller exempelvis också en genomgång av barnläkarprofessorn Hugo Lagercrantz av hur vår hjärna utvecklas och ett kapitel om anknytning och temperament av förskolläraren och forskaren Birthe Hagström. Många av bidragen är även mer praktiskt inriktade. Författarna vänder och vrider på verkliga situationer och ger exempel på vad man behöver ta hänsyn till och tänka på för att ge god omsorg. Det handlar om omsorg och måltider, om kvinnligt och manligt och hur vi ger olika omsorg utifrån föreställningar om barnets kön, och om kulturella skillnader och hur vi kan sluta betrakta världen genom ett raster av fördomar. Ett kapitel jag tycker mycket om är Barbro Bruces, där hon slår ett slag för varmpratets, alltså småpratets, viktiga funktion. Det är inte alltid vad som sägs som är det viktiga utan omsorgen som själva kommunikationen innebär. Tilltal, klang och tonläge hjälper till att signalera engagemang och inlevelse. Varmpratet är glädjefyllt och utan krav på prestation. Som pedagog läser man av och bekräftar, snarare än ställer frågor och kräver svar. Man bjuder in till samspråkande med både tal och kropp.

Kanske kan bokens budskap sammanfattas såhär: en god förskollärare är en som ser hela barnet, som är medveten om sina fördomar och fallgropar, som vill barnet väl och som prövar och känner sig fram i sin relation till barnet. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin skriver i sitt bidrag: ” För att utbildning ska vara etiskt försvarbar måste barnen uppleva att de vuxna bryr sig om hela barnet och inte bara vad de lär sig och presterar. I en pedagogisk verksamhet som värdesätter omsorgsrelationer får barnet, som en inneboende del av aktiviteten, ett bejakande svar på frågan ’Bryr du dig om mig?’” Det är klokt och vackert formulerat, om omsorgens oerhört viktiga roll.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund

Red. Bim Riddersporre och Barbro Bruce

Natur och kultur

 

Länk till tidningen.

 

 

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, fick stort genomslag med sin förra bok Den lärande hjärnan. I den kopplade han på ett intressant och lättbegripligt sätt samman hjärnans utveckling med barns förmåga att lära. Ändå blev jag delvis besviken eftersom jag uppfattade författaren som lite nonchalant inför skolans komplexa uppdrag. Boken tog till exempel inte upp något av det mest grundläggande när det kommer till barns lärande: hur man får barn att vilja lära och vilja anstränga sig. Just detta kretsar emellertid hans nya bok kring. I Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär använder Klingberg både egen och andras forskning för att förklara hur förmåga, vilja och träning påverkar lärande; och hur arv och miljö samspelar och formar barns förutsättningar att utvecklas och ta till sig nya kunskaper.

Ett av bokens viktigaste budskap är att barn är olika. Torkel Klingberg tar död på den under senare år så populära myten att allt som behövs för att bli expert är 10 000 timmars träning. Han förklarar ”matteuseffekten” (efter den bibliske Matteus sentens ”Åt den som har ska varda givet”), som innebär att de som genetiskt har fallenhet för ett visst område också tillgodogör sig träning bättre. Vi behöver alltså väldigt olika antal timmar för att uppnå samma resultat. Till det kommer att vi spontant väljer att ägna oss åt det vi är bra på och av ren lust förbättrar oss ytterligare.

Forskning har emellertid också visat att fallenhet och motivation inte är tillräckligt för att prestera bra i skolan och Klingberg ägnar en hel del utrymme åt ett nytt trendbegrepp inom lärande: ”grit” som på svenska kan översättas till ”gry” eller ”jävlar anamma”. Grit är vad som får oss att fortsätta kämpa även i motgångar och att hålla fast vid långsiktiga mål. Inre motivation är en viktig komponent men till det kommer bland annat uthållighet och målmedvetenhet, att kunna se målet som meningsfullt i ett större sammanhang samt tro på att övning har effekt.

Än så länge är forskningen kring grit i sin linda men vi vet en del sådant som hur vi kan träna upp arbetsminne och hur vi kan få barn att känna motivation för och mening i det de gör i skolan finns. Mycket handlar om att ta hänsyn till att vi alla mår och lär bättre om vi får utvecklas i för oss rätt takt och på rätt sätt.

Sammanfattningsvis är Hjärna, gener och jävlar anamma mycket informativ om var forskningen i dag står när det gäller förmåga att lära och utvecklas. Det är också en ödmjuk bok om vikten av att vara just ödmjuk inför den svåra lärandets konst.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär

Torkel Klingberg

Natur och kultur

 

Länk till tidningen

Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Kan man få välja ett liv med färre val?

När vi till sist lyckats välja nya stolar till hallen och klickar på ”Betala” är jag helt utmattad men också lite stolt över mig själv. Som om jag har uträttat ett tungt men nödvändigt arbete. Jag känner mig nöjd i flera timmar innan jag drabbas av en obehaglig känsla av att jag möjligen valde fel ändå.  Kanske finns det trots allt bättre stolar därute? Sådana som är mer rätt för vår hall, för oss och för den nya tapet som det också tog evigheter att välja? Som har högre kvalitet och mer miljövänlighet till bättre pris?

Jag är så trött på att välja. Inte bara elbolag, telefonbolag, bilbesiktningsfirma och allt annat som staten tidigare skötte åt oss (med betydligt bättre pris som resultat) utan trött rakt av. En jobbresa jag håller på att planera tar evigheter eftersom det tycks finnas precis hur många resebolag och boenden som helst att välja på och som alla erbjuder ungefär det jag efterfrågar men kanske inte riktigt ändå, och jag tycks oförmögen att göra rimliga avgränsningar. Tänk om jag missar något jätteviktigt i det främmande landet om jag väljer fel?

När jag sätter mig för att se på tv på kvällen går tjugo minuter åt till att surfa runt på SVT Play:s utbud (jag lyckas i alla fall hålla mig till att inte leta någon annanstans). Fransk långfilm i svartvitt? Våldsam svensk deckare? Fördjupande dokumentär om antibiotikaresistens? Vad känner jag för just nu? Vem är jag precis i denna stund? Ju längre jag surfar runt i jakt på det rätta desto mer stressad blir jag. Spotify gör mig också utmattad med sitt enorma utbud. Vad jag än väljer så innebär det att jag väljer bort något annat och jag vill ju inte slösa bort min tid eller mina pengar på fel saker, nu när precis det jag vill ha eller behöver antagligen finns därute någonstans.

Överdriver jag? Inte mycket. Jag och valfriheten har en dålig relation just nu.
I sin bok Valfrihetens tyranni beskriver filosofen Renata Salecl valfrihet som en ideologi och en plikt. Vi måste lägga en hel massa av vår tid på att välja för att upprätthålla det ekonomiska system vi har och priset vi betalar är vårt välmående. Hon skriver att ”valfrihetsideologin ’väljer’ en tvångsmässig personlighet åt oss och utser den typ av neuros som kommer bidra mest till kapitalismen i dess nuvarande form.” Vår tid äts upp av att göra välunderrättade val av allt från partner, personlighet, utseende och vänner, till telefonbolag, matvaror, kläder, resor och underhållning. Vi förväntas manifestera vilka vi är och vilken värld vi vill se genom våra val. Vår tid binds upp och lämnar litet utrymme för samhällsengagemang och verklig vila.

I teorin är jag för valmöjligheter på de flesta områden (men staten kunde gott få återta ansvaret för saker som el och telefoni för min del). Men i praktiken längtar jag allt oftare tillbaka till tiden då fast tablå-tv var vad som fanns att titta på, musikutbudet begränsades till skivorna jag hade hemma i hyllan och mina möbelinköp inskränktes till vad som fanns på närmsta loppis. Kan man någonstans få välja ett liv med färre val?

 

Som krönika i GP igår.

Det finns också ett avsnitt i min bok Klara färdiga gå som handlar om valfrihet, där jag bl a skriver om hur avregleringar på en rad marknader marknadsfördes som en valfrihetsreform, men ledde till högre priser och/eller sämre kvalitet på en rad områden. Tågresor, taxi, bilbesiktning, el och posttjänster har t ex alla blivit dyrare. Jag skriver

”Valfrihet är inte i sig något negativt men det kan få konsekvenser som är negativa. Därför behöver vi noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur konkurrensen ska tillåtas se ut. Vi måste sluta tillbe ‘valfrihet’ som vore det en religiös grundtes för vårt samhälle.”