Äga jorden, eller njuta av den?

Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det för ett par dagar sedan. I det jämför han nomadiserande boskapsskötare i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina och det visar sig att när dessa pastoralister görs till individuella ägare av marken så ökar slitaget så att marken förstörs. Men det mest intressanta är:

”Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig.”

När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal vinning för egen del. Andra, som jag bland andra, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet (och med det följer risken att vi förlorar insikten om vår beroendeställning till det) och vår förmåga att till fullo uppskatta och njuta av det.

När vi ges individuellt ägande berövas vi alltså samtidigt något annat, något som har med skönhet och njutning att göra.

Mer om vår relation till naturen skriver jag just nu om i en essä för Ord&Bild. Återkommer med den när den är publicerad.

Omsorg och jävlar anamma

I senaste numret av Pedagogiska magasinet recenserar jag två kloka och bra böcker, som jag hoppas når många pedagoger! Jag lägger in båda recensionerna nedan:

 

Flera av de välrenommerade författarna till antologin Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund uttrycker oro över att vår tids starka betoning på lärande osynliggör de små barnens behov av närhet och kärlek. Det går inte att skilja ut omsorgen från pedagogiken, slår Sven Persson och Lars H Gustafsson fast i sitt inledande bidrag. Gunilla Halldén lägger till: ”Omsorg handlar om att ta hand om, utan att ta makten över den som tas om hand; om att visa respekt för någon annan och erkänna den andras varande, snarare än att man utifrån definierar den andras behov.”

Ett rent undervisande förhållningssätt till förskolebarn krockar med denna nödvändiga respekt och riskerar att trampa på de unika behov, önskemål, förutsättningar och drivkrafter varje barn har. God omsorg är grunden både för att må och att lära bra. Denna bok handlar om vad omsorg är, vilken roll den spelar för lärande och välbefinnande och hur den kan utövas.

Pedagogikprofessorn Sven Persson refererar i sin text till Max van Manens begrepp pedagogisk kärlek och hans tre teser:

– Pedagogik är kärlek till och omsorg om barnet

– Pedagogik är hopp för barnet

– Pedagogik innebär ett ansvar för barnet

Den pedagogiska kärleken är en förutsättning för att de pedagogiska relationerna ska växa och sätter en grundton för den vuxnes professionella förhållande till barnet. Den hjälper barnet att utvecklas och lära. Flera skribenter framhåller att omsorg är ett etiskt förhållningssätt. Det handlar om människosyn och vilken sort relationer man vill främja. Ett återkommande namn är den US-amerikanska utbildningsfilosofen Nel Noddings, som menar att omsorg är empati och kommunikation. Hon pratar bland annat om naturlig omsorg kontra etisk omsorg. När den naturliga omsorgen, den som kommer spontant, inte räcker till, måste vi kunna falla tillbaka på en etisk omsorg, alltså moraliska ståndpunkter vi har format kring hur vi vill möta människor. Alla kan, och bör, träna sin förmåga att ge omsorg utifrån dessa etiska ställningstaganden.

Men denna bok är långtifrån bara filosofiskt inriktad. Den innehåller exempelvis också en genomgång av barnläkarprofessorn Hugo Lagercrantz av hur vår hjärna utvecklas och ett kapitel om anknytning och temperament av förskolläraren och forskaren Birthe Hagström. Många av bidragen är även mer praktiskt inriktade. Författarna vänder och vrider på verkliga situationer och ger exempel på vad man behöver ta hänsyn till och tänka på för att ge god omsorg. Det handlar om omsorg och måltider, om kvinnligt och manligt och hur vi ger olika omsorg utifrån föreställningar om barnets kön, och om kulturella skillnader och hur vi kan sluta betrakta världen genom ett raster av fördomar. Ett kapitel jag tycker mycket om är Barbro Bruces, där hon slår ett slag för varmpratets, alltså småpratets, viktiga funktion. Det är inte alltid vad som sägs som är det viktiga utan omsorgen som själva kommunikationen innebär. Tilltal, klang och tonläge hjälper till att signalera engagemang och inlevelse. Varmpratet är glädjefyllt och utan krav på prestation. Som pedagog läser man av och bekräftar, snarare än ställer frågor och kräver svar. Man bjuder in till samspråkande med både tal och kropp.

Kanske kan bokens budskap sammanfattas såhär: en god förskollärare är en som ser hela barnet, som är medveten om sina fördomar och fallgropar, som vill barnet väl och som prövar och känner sig fram i sin relation till barnet. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin skriver i sitt bidrag: ” För att utbildning ska vara etiskt försvarbar måste barnen uppleva att de vuxna bryr sig om hela barnet och inte bara vad de lär sig och presterar. I en pedagogisk verksamhet som värdesätter omsorgsrelationer får barnet, som en inneboende del av aktiviteten, ett bejakande svar på frågan ’Bryr du dig om mig?’” Det är klokt och vackert formulerat, om omsorgens oerhört viktiga roll.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund

Red. Bim Riddersporre och Barbro Bruce

Natur och kultur

 

Länk till tidningen.

 

 

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, fick stort genomslag med sin förra bok Den lärande hjärnan. I den kopplade han på ett intressant och lättbegripligt sätt samman hjärnans utveckling med barns förmåga att lära. Ändå blev jag delvis besviken eftersom jag uppfattade författaren som lite nonchalant inför skolans komplexa uppdrag. Boken tog till exempel inte upp något av det mest grundläggande när det kommer till barns lärande: hur man får barn att vilja lära och vilja anstränga sig. Just detta kretsar emellertid hans nya bok kring. I Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär använder Klingberg både egen och andras forskning för att förklara hur förmåga, vilja och träning påverkar lärande; och hur arv och miljö samspelar och formar barns förutsättningar att utvecklas och ta till sig nya kunskaper.

Ett av bokens viktigaste budskap är att barn är olika. Torkel Klingberg tar död på den under senare år så populära myten att allt som behövs för att bli expert är 10 000 timmars träning. Han förklarar ”matteuseffekten” (efter den bibliske Matteus sentens ”Åt den som har ska varda givet”), som innebär att de som genetiskt har fallenhet för ett visst område också tillgodogör sig träning bättre. Vi behöver alltså väldigt olika antal timmar för att uppnå samma resultat. Till det kommer att vi spontant väljer att ägna oss åt det vi är bra på och av ren lust förbättrar oss ytterligare.

Forskning har emellertid också visat att fallenhet och motivation inte är tillräckligt för att prestera bra i skolan och Klingberg ägnar en hel del utrymme åt ett nytt trendbegrepp inom lärande: ”grit” som på svenska kan översättas till ”gry” eller ”jävlar anamma”. Grit är vad som får oss att fortsätta kämpa även i motgångar och att hålla fast vid långsiktiga mål. Inre motivation är en viktig komponent men till det kommer bland annat uthållighet och målmedvetenhet, att kunna se målet som meningsfullt i ett större sammanhang samt tro på att övning har effekt.

Än så länge är forskningen kring grit i sin linda men vi vet en del sådant som hur vi kan träna upp arbetsminne och hur vi kan få barn att känna motivation för och mening i det de gör i skolan finns. Mycket handlar om att ta hänsyn till att vi alla mår och lär bättre om vi får utvecklas i för oss rätt takt och på rätt sätt.

Sammanfattningsvis är Hjärna, gener och jävlar anamma mycket informativ om var forskningen i dag står när det gäller förmåga att lära och utvecklas. Det är också en ödmjuk bok om vikten av att vara just ödmjuk inför den svåra lärandets konst.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär

Torkel Klingberg

Natur och kultur

 

Länk till tidningen

Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Kan man få välja ett liv med färre val?

När vi till sist lyckats välja nya stolar till hallen och klickar på ”Betala” är jag helt utmattad men också lite stolt över mig själv. Som om jag har uträttat ett tungt men nödvändigt arbete. Jag känner mig nöjd i flera timmar innan jag drabbas av en obehaglig känsla av att jag möjligen valde fel ändå.  Kanske finns det trots allt bättre stolar därute? Sådana som är mer rätt för vår hall, för oss och för den nya tapet som det också tog evigheter att välja? Som har högre kvalitet och mer miljövänlighet till bättre pris?

Jag är så trött på att välja. Inte bara elbolag, telefonbolag, bilbesiktningsfirma och allt annat som staten tidigare skötte åt oss (med betydligt bättre pris som resultat) utan trött rakt av. En jobbresa jag håller på att planera tar evigheter eftersom det tycks finnas precis hur många resebolag och boenden som helst att välja på och som alla erbjuder ungefär det jag efterfrågar men kanske inte riktigt ändå, och jag tycks oförmögen att göra rimliga avgränsningar. Tänk om jag missar något jätteviktigt i det främmande landet om jag väljer fel?

När jag sätter mig för att se på tv på kvällen går tjugo minuter åt till att surfa runt på SVT Play:s utbud (jag lyckas i alla fall hålla mig till att inte leta någon annanstans). Fransk långfilm i svartvitt? Våldsam svensk deckare? Fördjupande dokumentär om antibiotikaresistens? Vad känner jag för just nu? Vem är jag precis i denna stund? Ju längre jag surfar runt i jakt på det rätta desto mer stressad blir jag. Spotify gör mig också utmattad med sitt enorma utbud. Vad jag än väljer så innebär det att jag väljer bort något annat och jag vill ju inte slösa bort min tid eller mina pengar på fel saker, nu när precis det jag vill ha eller behöver antagligen finns därute någonstans.

Överdriver jag? Inte mycket. Jag och valfriheten har en dålig relation just nu.
I sin bok Valfrihetens tyranni beskriver filosofen Renata Salecl valfrihet som en ideologi och en plikt. Vi måste lägga en hel massa av vår tid på att välja för att upprätthålla det ekonomiska system vi har och priset vi betalar är vårt välmående. Hon skriver att ”valfrihetsideologin ’väljer’ en tvångsmässig personlighet åt oss och utser den typ av neuros som kommer bidra mest till kapitalismen i dess nuvarande form.” Vår tid äts upp av att göra välunderrättade val av allt från partner, personlighet, utseende och vänner, till telefonbolag, matvaror, kläder, resor och underhållning. Vi förväntas manifestera vilka vi är och vilken värld vi vill se genom våra val. Vår tid binds upp och lämnar litet utrymme för samhällsengagemang och verklig vila.

I teorin är jag för valmöjligheter på de flesta områden (men staten kunde gott få återta ansvaret för saker som el och telefoni för min del). Men i praktiken längtar jag allt oftare tillbaka till tiden då fast tablå-tv var vad som fanns att titta på, musikutbudet begränsades till skivorna jag hade hemma i hyllan och mina möbelinköp inskränktes till vad som fanns på närmsta loppis. Kan man någonstans få välja ett liv med färre val?

 

Som krönika i GP igår.

Det finns också ett avsnitt i min bok Klara färdiga gå som handlar om valfrihet, där jag bl a skriver om hur avregleringar på en rad marknader marknadsfördes som en valfrihetsreform, men ledde till högre priser och/eller sämre kvalitet på en rad områden. Tågresor, taxi, bilbesiktning, el och posttjänster har t ex alla blivit dyrare. Jag skriver

”Valfrihet är inte i sig något negativt men det kan få konsekvenser som är negativa. Därför behöver vi noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur konkurrensen ska tillåtas se ut. Vi måste sluta tillbe ‘valfrihet’ som vore det en religiös grundtes för vårt samhälle.”

Feltänket med betyg

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”

Sedan jag startade den här bloggen har jag lagt ut hundratals blogginlägg och artiklar som alla fortfarande är sökbara. Genom att kolla in min statistik kan jag konstatera att vissa texter lever betydligt längre än andra. Populära är t ex en text jag skrev om kärnkraft (intresset för den går i vågor så jag misstänker att några lärare använder den i sin undervisning med återkommande mellanrum), en om Gene Sharp och hans ickevåldsläror och vägar till demokrati, och ganska många som handlar om ämnen kopplade till mina två senaste böcker samt till skolan. Bland de senare har på senaste tiden den här texten, från 2008, om betyg seglat upp på topplistan igen. Och jag blir så klart nyfiken på varför, men kan bara spekulera.

Texten tar upp tre argument för betyg och dissar dem i tur och ordning. Betyg ger inte bra information om hur elever ligger till (och ännu mindre om vad som behöver göras för att eleven ska prestera bättre), de motiverar generellt inte till mer ansträngning och de är ett dåligt urvalsinstrument för högre studier, skriver jag i texten.

Kanske har intresset för artikeln med det frivilliga försöket med betyg från fyran att göra? Det har tydligen inte blivit någon större efterfrågan på att få vara med i det experimentet. (Jag är inte förvånad).

Texten är alltså nio år gammal och när jag skrev den var jag ganska grön på att skriva om skola och pedagogik. Idag skulle jag kanske vara lite mer nyanserad när det gäller den tredje punkten. Jag tror att betygen fyller en hyfsad funktion som urvalsinstrument till högre studier men hade gärna sett andra möjliga antagningssätt också. I övrigt tycker jag texten håller än. Det är hur som helst intressant att fundera över hur man förhåller sig till tidigare versioner av sig själv. Någon gång när jag orkar skulle jag gärna läsa igenom allt jag skrivit om skolan sedan jag började, för att reflektera över hur mina värderingar och ståndpunkter eventuellt har ändrats, nyanserats eller tvärtom rotat sig ännu mer.