Att motverka våldsbejakande extremism i skolan

Det finns inga miljöer där människor samspelar utan att något socialt eller moraliskt lärande sker. Skolan behöver därför vara medveten om, och ta ansvar för allt lärande som äger rum där. Läroplanen är dessutom glasklar med att det ingår i skolans uppdrag att förmedla värden till eleverna, och stödja dem i att bli socialt och demokratiskt fungerande medborgare som kan och vill förstå och påverka sin omgivning i en konstruktiv riktning.

Att arbeta mot våldsbejakande extremism i skolan är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, empati och eget ansvarstagande. Det mesta av det arbetet sker bäst inbakat i den vanliga undervisningen och handlar om sådant som kunskapssyn och människosyn. Eleverna behöver få träna inte bara på faktakunskaper och slutledningsförmåga utan också på samspel, empati, medbestämmande och att reflektera över sin roll i hur samhället utvecklas. I den svenska skoldebatten framställs det ibland som att sådana idéer bara är svenskt flum men diskussionen om vilka värden skolan ska förmedla, och hur, pågår över hela världen. I en intervju uttryckte Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisa-testerna, att debatten om skolan är mer nyanserad i många andra länder än den är i Sverige och han sa: ”Skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar.” Han framhöll att faktakunskaper är viktiga men sa också att ”Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Läs mer

John Bauers vackra trollskog mår inte bra

”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven.

Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor.

John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen.

Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad.

John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.”

Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Läs mer

Vem är monstret? Det är ju du!

Idag pratar jag lite om monster i OBS i P1. Borde väl passa bra såhär på halloween.

 

”I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga.

När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ’ondska som vi inte kan förstå’ men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå.”

Lyssna på/läs hela här.

Är främlingsrädsla naturligt?

När vi ser bilder av människor med annan hudfärg eller etnicitet så reagerar vår amygdala. Amygdalan är den del av hjärnan som bland annat reglerar rädsla och aggression. Det skulle kunna vara ett tecken på att främlingsrädsla är något nedärvt hos oss.

Sådana här instinktiva reaktioner kallar vi ofta för ”magkänsla”. Det handlar om ståndpunkter som vi inte resonerat oss fram till utan som vi tycker oss bara känna är rätt. Men vår magkänsla är ytterst opålitlig.

I en intressant studie fick fem elvaåriga flickor se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Efter att ha blivit uppskrämda fick de avge nya omdömen. Resultatet blev att de bedömde personerna som elakare efter att de blivit rädda. Rädslan hängde kvar och flickorna sökte helt enkelt efter något som kunde förklara deras obehag.

En sådan känsla av allmän rädsla kan få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: det är den andre som har ansvaret för att ändra på sitt beteende; inte jag som har ansvar för att ändra mina fördomar eller fundera över om det egentligen är något helt annat som är problemet. Den som är rädd kommer att söka efter skäl till det och rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Vi är dessutom mer benägna att se hot i individer än i mer diffusa företeelser. Det är helt enkelt lättare för oss att vara rädd för andra människor än för klimatförändringar och miljöförstöring eftersom det förstnämnda är mer greppbart. Därför projicerar vi ofta diffus rädsla på människor i stället för att se dess verkliga orsaker.

Det här låter ju inte så bra, men studier visar också att amygdalan hos de av oss som är vana vid att interagera med människor från andra kulturer inte reagerar på bilder av främmande ansikten. En studie från 2005 av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske, visar att det rentav räcker att före testet uppmana försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer i stället för som representanter för en grupp. Vi kan alltså väldigt lätt träna oss till mindre fördomsfulla reaktioner. Andra studier (se t ex gärna Michael Tomasellos filmklipp från hans studier av hur små barn hjälper främlingar), visar att vi också har en oerhörd förmåga till altruism och empati och Elinor Ostroms forskning visar hur vi faktiskt klarar att samarbeta om att förvalta naturresurser på ett hållbart sätt.

Om vi blir mer medvetna om hur vi fungerar kan vi kanske också bli bättre på att ifrågasätta oss själva och ta vara på det konstruktiva och goda i oss, i stället för att mata det destruktiva.

 

Läs gärna mer i min bok Resan från mörkrets hjärta!

Några reflektioner från ett landskap med brandröksdoft

Många tycks älska att få vara arga och leta efter personer och institutioner de kan få vräka sin ilska över. Ibland är ilskan rättmätig, ibland inte men det känns ju så mycket  bättre att bara peka ut en syndabock och sedan är allt klart.

Det är talande att det gapas  mycket mer om bränderna än om att torkan förstör skördarna. I det första fallet går det ju faktiskt att skylla på dålig krishantering. I det andra fallet krävs mer samhällsinverkande åtgärder som berör alla. Läskigt sånt.

Vad har vår livsstil haft för inverkan på klimatet, som nu blivit allt varmare och torrare och gör bränder vanligare och värre? Hur har vilka frågor vi bidrar till att uppmärksamma bidragit till vilka frågor som lyfts (eller inte lyfts) politiskt? Vad har dagens skogsbruk med bränderna att göra? Hur kan vi lära oss mer, och påverka preventivt, i stället för att gapa i kör på FB när katastrofen redan är här (och börja prata om annat när bränderna är släckta).

Visst vore det bra med större krisberedskap i vårt land men det vore kanske också bra med en bättre klimat- och miljöpolitik. Annars kommer vi snart inte få göra annat än släcka bränder – av olika slag.

Samtidigt: fint att se hur många som faktiskt inte bara gnäller utan på olika sätt gör insatser:  fixar fram foder och vatten till behövande djur, släcker bränder, hjälper till att evakuera och fixa mat. Vi människor är så mycket bättre än vad många vill ha det till! När det verkligen gäller ställer de allra flesta upp för andra. Det är det hoppfulla denna krissommar!

En auktoritär vind blåser över världen

Vilket samhälle vill vi att dagens elever ska vara med att forma? Det borde vi prata mycket mer om när vi diskuterar skolan. I denna text för DN gör jag ett försök att fördjupa skoldebatten lite.

 

Jag skriver bland annat:

”Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

(…)

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.”

Tack och lov för alla kloka lärare!

För några veckor sedan satt jag bredvid två lärare på tåget. I en halvtimme hörde jag dem prata skit om sina elever, som de beskrev som lata, bortskämda och odrägliga. Det dröp av förakt och samtidigt av självömkan om deras röster. Usch så synd det var om dem som hade fått så hemska elever! Själv satt jag och tyckte synd om eleverna som hade så gräsliga lärare. Tillsist ville jag gå fram till dem och ryta att det kanske faktiskt inte var eleverna det var fel på utan dem själva (men jag lät bli – jag var så arg och när man är det kan folk sällan ta till sig vad man säger).

Några dagar senare hamnade jag åter bredvid några lärare på tåget och också de pratade om sina elever: med ömhet och medkänsla – och de diskuterade hur de bäst kunde hjälpa dem framåt.

Tack och lov för alla kloka lärare som dagligen gör fantastiska jobb med alla barn och unga! Tänk om personer som de, och som mannen i den här artikeln, fått mer utrymme i det offentliga samtalet om skolan i stället för alla fyrkantiga förståsigpåare.

”Vilka är dina egna drivkrafter?
– Den största drivkraften för mig är att se när elever som tvivlat på sin förmåga lyckas med någonting.”