I debatten om stök i skolan menar många nu att mycket är det lågaffektiva bemötandets fel. Om lärare bara sa ifrån i stället för att prata lugnt med barnen så skulle de som bråkar skärpa sig. Eftersom det faktiskt går att säga ifrån tydligt även på ett lugnt sätt så får man utgå från att det som avses med att ”säga ifrån” är att lärare borde ryta och bestraffa mer. Det är av flera skäl inga bra metoder för att lära barn att uppföra sig väl.
Våra hjärnor är begåvande med spegelneuroner. De hjälper oss att känna av vad andra människor känner genom att vi omedvetet härmar dem. Spegelneuronerna får gäspningar att smitta, men också känslor. En vuxen som blir arg riskerar alltså att göra också andra argare, vilket i sin tur ger en mer obehaglig situation för alla närvarande. Gemensamt för flera av de incidenter som debattörer nu använder som exempel på hur lågaffektivt bemötande förstört skolan är just situationer där man inte använt lågaffektivt bemötande, utan i stället rutit, tagit tag i redan upprörda elever eller ställt dem inför hårda ultimatum.
Som vuxen är man dessutom alltid en förebild. Den aggressiva läraren lär, omedvetet, ut att den som har mest makt inte behöver anstränga sig för att reglera sina känslor och har rätt att styra genom att skrämma andra. De barn som agerar mobbare när inga vuxna är närvarande tar självklart med sig den kunskapen ut på rasten.
I val av bemötande av barn behöver man också ta i beaktande att vissa av dem helt enkelt inte kan reglera sitt humör ännu, på samma sätt som vissa barn faktiskt inte lärt sig läsa ännu. Numera skäller vi inte på barn som inte kan läsa för att det helt enkelt inte fungerar och dessutom är kränkande, utan vi försöker använda oss av andra metoder. Det borde vara en självklarhet med alla barn, oavsett typ av svårigheter.
Men de där skitungarna som stör och förstör på ren jävelskap, de borde väl i alla fall få veta att de lever? Ibland kan ilska vara på sin plats och fylla en funktion men det bör vägas mot att det också kan vara effektivt att välja att se det som att den stökiga eleven gör sitt bästa och i viss utsträckning betrakta incidenter som misstag från dennes sida. Även om det inte är sant så kan ett sådant bemötande hjälpa eleven att ta sig ur den destruktiva loop den hamnat i. Genom att visa att man tror barnet om att kunna vara en bättre person än det just visat sig som erbjuds en ny roll att axla. Men brott begångna av äldre barn ska självklart pratas om som just brott och inte blundas för, och begångna fel ska gottgöras.
Att arbeta med lågaffektivt bemötande handlar om att ha verktyg för att trappa ner redan upprörda situationer, som att behålla lugnet, undvika ögonkontakt, inte bli fysisk i onödan – och prata igenom vad som blev fel när allt lugnat sig. Men det handlar också om att förebygga att sådana situationer ens uppstår genom att skapa goda relationer på skolan, ge elever uppgifter på rätt svårighetsnivå och inge alla känslan av att de har något att bidra med.
Ryta och dra folk i armarna kan vilken idiot som helst som är större och starkare. Läsa av situationer och människor och göra bedömningar av vad de behöver för att bli de bästa versionerna av sig själva är betydligt svårare. Att bemöta folk på ett sätt som är utvecklande för alla närvarande kräver ofta utbildning, gemensam reflektion med kollegor och stöd från det omgivande samhället.
Det vore bra om ledarskribenter och andra tyckare slutade låta sig dras med i ett twitterskadat debattklimat och i stället började jobba med eftertanke, kunskapsinhämtande och resonerande i frågan om elevers stök. Så som de faktiskt vill att barnen de skriver om ska uppträda.
Den här artikeln på forskning.se sammanfattar flera av de problem jag tog upp kring barn- och ungdomsidrott i min bok Klara färdiga gå!
– För starkt tävlingsfokus som får barn att sluta
– Föräldrar som blir för engagerade i sina barns idrottsliv (ska barn aldrig få ha något eget liv ifred för sina föräldrar)
– Idrott som en egogrej istället för social samvaro
– Klubbar som står och faller med föräldrars opålitliga engagemang (byter deras barn idrott står klubben plötsligt utan tränare).
De hade också kunnat ta upp t ex att barn tycks bli mindre empatiska och mer egoistiska av att idrotta. Idrott höjer aggressionsnivåer.
Jo, jag vet att många idrottsklubbar gör jättebra jobb, att de erbjuder social gemenskap och får barn att röra på sig. Men vi borde faktiskt prata mer också om idrottens problem. Det gör Johan ESK föredömligt i sin DN-krönika igår när han skriver om hur skyddslösa barn är när de utsätts för trakasserier och mobbning av tränare eller andra spelare.
Vi föräldrar behöver bli mycket bättre på att fundera över vad det är för maskineri vi kastar in våra barn i när vi släpper iväg dem på organiserade idrottsaktiviteter. Att motionerna är bra, att idrotta organiserat är ofta bra men tyvärr långt ifrån alltid.
Framöver kommer jag då och då att skriva ledartexter för tidningen Miljömagasinet. Här är den första:
Är fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller utanför Kiruna en fantastisk grön nyhet, eller tvärtom besked om än mer utarmning i ett redan hårt drabbat område? Kan det vara både och?
Det finns numera inte ett företag som inte vill klistra ordet hållbart på sin verksamhet. Och som vanligt när begrepp förvandlas till åtråvärda etiketter sker en urvattningsprocess. Så vad betyder egentligen ordet ”hållbart?” Vad borde det betyda? Rimligen avser det något som går att upprepa på samma nivå under mycket lång tid (rentav för alltid?) utan att ekosystemen skadas eller utarmas och utan att resurser tar slut.
Ett skogsbruk där man hugger enstaka träd med skonsamma metoder, oftast tar ut mindre och aldrig mer än tillväxten och inte heller skadar den biologiska mångfalden på platsen borde vi kanske med gott samvete kunna kalla hållbart. Men då måste vi förstås bortse att vi bara har pratat om vad som är hållbart för det aktuella skogsekosystemet och inte hur hållbart det var att bygga maskinerna vi använder för avverkningen eller för den delen att transportera dit dem, tanka dem eller ta virket därifrån.
Hur är det med annat vi just nu gärna vill kalla hållbart? Kan stålframställning vara hållbar om den är fossilfri? Eller menar vi att det räcker med att den är bättre än de sämsta sätten för att den ska förtjäna att kallas hållbar? Kan elteknik som bygger på batterier som kräver sällsynta jordartsmetaller kallas hållbar? Metallerna utvinns ju genom processer som inbegriper olika kemikalier och kräver mycket energi. Är det hållbart eller bara bättre än det som är riktigt dåligt?
Så här kan vi fortsätta. Är mat som är ekologiskt producerad hållbar om den odlats med metoder som tunnar ut matjordslagret? Är tågresor hållbara – det krävs stora mängder energi och material att bygga tåg? Är vindkraft hållbar? Snurrorna byggs av ändliga material och kommer förr eller senare förvandlas till skrot som vi måste hantera (nya regler som kräver återvinningsbarhet är på väg men är inte på plats än). Är att skapa kläder av återvunnet material hållbart, om det samtidigt kräver energi, som i sin tur kräver vindsnurror, som i sin tur kräver material och resurser från gruvbrytning, och om materialet dessutom släpper ifrån sig mikroplaster till miljön? Och så vidare.
Vi glömmer att tala om huruvida företeelser och produkter är hållbara på lång sikt eller bara på kort, och om vi menar att det är hållbart på en specifik plats, på vissa platser eller överallt. Och vi glömmer att specificera vad det är hållbart i relation till.
Grönmålning (greenwashing) är också ett begrepp i ropet. Det tillskrivs företag som försöker framstå som mer miljövänliga än de är. Men merparten av all grönmålning i världen görs inte på stora företags PR-kontor utan inne i våra hjärnor. I vår heta längtan efter att känna att världen är på rätt väg och det vi själva gör är gott och riktigt är vi ofta beredda att nöja oss med ”lite bättre än det riktigt dåliga” för att kalla något hållbart och klamrar oss fast vid det som vore det en mast på ett stormande hav. Är det dags att överge begreppet hållbarhet? Definitivt inte men vi behöver ha ett levande samtal om vad vi faktiskt menar när vi använder det.
”Hållbart” är för det mesta bättre än inget alls, och mycket av det ”hållbara” är riktigt bra. Men kanske trots allt inte hållbart på riktigt om man använder ordet med en definition som ser till hela den påverkan det vi gör har, eller räknar in alla platser som påverkas. Detta behöver bli en allmänt vedertagen och självklar sanning i vårt samtal om hur vi går vidare från var vi befinner oss idag. En obekväm tanke? Absolut. Men nödvändig.
”Väntesorg” är ett av årets nyord. Det är den sorg man kännner inför en närståendes kommande bortgång. Det skulle också kunna vara den sorg man (jag) känner inför alla de förluster vi står inför på grund av klimat-, miljö-, och biologiskmångfaldskriserna. Den sorg alla med ögon i skallen, läsförmåga och fungerande känsloliv kan känna när vi tar in läget för planeten. I små doser (för att orka) de senaste veckorna har jag läst Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden. Jag skulle kunna rada upp ett antal av de katastrofer han berättar om som vi har framför oss om vi inte mycket snabbt ändrar kurs (en del kommer vi drabbas av oavsett om vi ändrar kurs nu eftersom det redan gått för långt). Det är värre än den värsta skräckfilm man kan tänka sig. Men jag låter bli. Läs själv. Eller börja ta del av vanliga nyheter om dessa ämnen. Do the math. Det är inte precis några hemligheter vad vi står inför. Och snälla, snälla, gör sedan vad du kan för att vända skutan.
Det jag tror att vi är i allra mest akut behov av är andra värderingar. Bort med status i rikedom, ägande, resande och tävlande. In med solidaritet, att dela med sig, att göra gott för världen. Bort med tron på teknik som lösning. In med kärlek till, och vördnad för allt som lever och växer. Bort med konsumtion, in med varande.
Ett nytt sätt att tänka, känna och förhålla sig till världen. Det är vad jag önskar mig mest av 2023. Det är väl inte för mycket begärt? För att världen är värd det.
Det är lätt att gnälla över allt som är dumt, fel, eländigt och sorgligt i världen. Mycket svårare att uttrycka sig konstruktivt om möjliga lösningar. Det första kräver ingen kompetens, bara dåligt humör. Att vara konstruktiv kräver däremot tankeverksamhet och man löper alltid risk att bli hånad för att det man föreslår är otillräckligt. Det är som att det anses fint och vasst att vara kritisk och mesigt att försöka vara konstruktiv. I samband med valet i höstas blev jag tokig på allt ogenomtänkt gnäll och grinigt dissande och hån utan motiveringar; galen på att det politiska samtalet var så renons på visioner och ideologi. Jag avskydde att tilltalas som om jag bara var intresserad av min egen vinning i stället för av ett samhälle som fungerar för alla. Så jag började formulera vad som är mina viktigaste önskemål om hur samhället ska utvecklas. Det har hittills blivit tio punkter som jag publicerat på Facebook då och då under hösten. Här är alla tio. Jag har försökt att verkligen fundera över vad som skulle leda till ett på övergripande nivå gott samhälle, och formulera det i form av ”detta behöver vi göra” snarare än ”detta måste vi (eller oftare ”någon annan”) sluta göra.”
Vad vi behöver göra
#1 Återupprätta en fungerande välfärd och en god fördelning av tillgångar i samhället.
Ojämlikhet är en väldigt dålig grund för demokrati, empati, solidaritet och sammanhållning men en bra för rasism, våld och krimininalitet.
#2 Åter koppla ekonomin till naturen.
Jordklotet är ett så gott som slutet system. De enda resurser som tillförs oss utifrån är solljus och någon rymdsten då och då. Ordet ekonomi betyder förvaltning av, och hushållning med begränsade resurser. Det finns inga belägg för att en ekonomi kan växa utan ökad resursförbrukning. Ekonomiska mål och orealistiska drömmar kan alltså inte tillåtas gå ut över upprätthållande av långsiktigt uthålliga ekosystem.
#3 Säkra nationell och lokal matförsörjning.
Att gynna inhemsk produktion istället för global handel med mat är att trygga både vår egen matförsörjning och andras, och samtidigt att ta ansvar för att minska onödiga transporter. Bönder behöver få rimliga möjligheter och långsiktig trygghet att producera mat på ett för våra ekosystem uthålligt sätt.
#4 Bevara och utveckla utbildning som säkrar demokrati och ekologisk resiliens.
Faktakunskaper är viktiga men de räcker inte. Att lära unga att orientera sig i en snabbt föränderlig värld, hjälpa dem att finna sig en roll och ingjuta vilja och förmåga att bidra till världen är utbildningens viktigaste uppgifter. Skolan behöver ta vara på och bygga barns och ungas nyfikenhet, solidaritet och känsla av mening och gemenskap.
#5 Sluta tillbe konkurrens och marknad som vore de gudar.
Konkurrens har sin plats men är inte någon universallösning. Sluta förskingra våra gemensamma tillgångar genom utförsäljningar och privatiseringar. Ta tillbaka grundläggande välfärd och samhällstjänster i statlig och kommunal regi.Värna och utveckla samhällelig mångfald där det faktiskt gynnar oss som konsumenter och medborgare och vår värld som ekologiskt system. Många små företag är på många områden bättre och ger större ekonomisk resiliens än få och stora. Småskalighet, lokal förankring, långsiktighet och att hålla sig inom de planetära gränserna är vad som bör betinga samhälleligt stöd snarare än snabb tillväxt, stor skalbarhet och internationell ryktbarhet.
#6 Hantera frågan stad – land.
Samhällsservice som vårdcentraler, apotek, mataffärer, kollektivtrafik, förskolor och skolor på rimligt avstånd i alla landsdelar måste få kosta. Inkomster från råvaror och energi som hämtas i glesbygden bör komma den till del. Allemansrätt och ekologisk stabilitet och uthållighet behöver värnas samtidigt som lokalt beslutsfattande gynnas och stöttas. Satsa på riktade stöd och avdrag snarare än generella när det kommer till exempelvis bränsle.
#7 Ge bättre förutsättningar för en fri och obunden forskning och för grundforskning (alltså forskning utan specifikt syfte i åtanke).
Vi måste bort från idéerna om att forskning helst ska vara till kortsiktig ekonomisk nytta och omfamna tankesättet att vi inte på förhand kan veta vad som är nyttigt, nödvändigt, viktigt eller användbart och därför heller inte kan låta alltför mycket av forskningen styras av vad företag och stat efterfrågar just nu. Vi behöver med andra ord se över finansiering, anställningsvillkor och direktiv för forskningen.
#8 Uppmuntra alla att söka kunskap, tänka själva och ta ansvar där de kan.
Säkra tillgång till kunskap för alla genom:
1. gott om bibliotek med utbildade bibliotekarier och många och högkvalitativa böcker, magasin, tidskrifter, filmer och dagstidningar
2. public service med både bredd och djup
3. fungerande stödsystem som garanterar brett medieutbud och goda möjligheter för journalister, författare, filmare och konstnärer att förkovra och fördjupa sig och ger dem tid att skriva/filma/skapa och nå ut.
4. att behålla och utveckla stödsystem till civilsamhällets organisationer och folkbildningen.
kultur
#9 Göra politiken mer långsiktig.
Få till fler övergripande och långsiktiga uppgörelser över parti- och blockgränser på områden som skola, vård, omsorg, energi, försvar, miljö och klimat. Få till fler parlamentariska utredningar och kommittéer (alltså politiker från flera partier) i stället för de allt vanligare enmansutredningarna. Främja politik som grundar sig på de ideologiska värderingar och den sakpolitik som väljarna röstat för men som också lutar sig mot samlad forskning och beprövad erfarenhet. Öva oss i holistiskt tänkande, dvs förstå att allt hänger ihop och att saker vi gör i ena hörnet av ett system får effekter också i andra.
Främja ett gott samtals- och debattklimat som inte kräver teflonhud för att stå ut med att vara politiker. Få bukt med smutskastning, lögner och grova överdrifter i de politiska samtalen. Detta gäller såväl på riks- som på lokal nivå.
#10 Jobba för en annan syn på vad som ses som värdefullt och vad som räknas som meningsfull sysselsättning.
Tid, gemenskap, tillit och social, ekologisk och ekonomisk trygghet är värdefullt. Ständigt ökad tillväxt, konsumtion, att befinna sig på toppen av statusstegen, är det inte. Att vår syn på arbete matchar vår syn på vad som är en önskvärd samhällsutveckling är värdefullt och jobb som stödjer ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet är värdefulla. Att skapa vilka skitjobb som helst som bidrar till överkonsumtion och förslitningsskador är det inte. Att hjälpa andra och att rädda klimat och biologisk mångfald är meningsfull sysselsättning även om det inte inbringar några pengar till vare sig individ eller samhälle. Att syssla med sådant som valutaspekulation är inte värdefullt, oavsett hur mycket pengar man tjänar.
Det kan nog blir fler punkter framöver (något om mänsklig mångfald, samlevnad och samarbete ligger t ex och jäser i bakhuvudet), men det här är det som dök upp först och ligger mig närmast.
Jag illustrerar med ett foto och en text från en av mina favoritsajter, rarehistoricalphotos.com
Navy chaplain Luis Padilla gives last rites to a soldier wounded by sniper fire during a revolt in Venezuela. Braving the streets amid sniper fire, to offer last rites to the dying, the priest encountered a wounded soldier, who pulled himself up by clinging to the priest’s cassock, as bullets chewed up the concrete around them.
En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn. (…)
I gårdagens OBS pratade jag om hur vi lägger alltmer tid och alltmer arbete på att få det bekvämt. Och hur bekvämt är det?
”Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.
Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.”
Kriget som pågår har blivit en del av vardagen. Fasansfullt men inte längre något som leder till chock eller sorg för mig utan mer som ett obehag bara. Förmågan att skärma av är nödvändig, annars skulle vi inte stå ut. Men så händer något som öppnar avgrunden igen. Som bilden på de nio männen i Butja som sammanbundna leds bort för att avrättas. Jag blir oerhört berörd och ledsen.
Författaren Dave Grossman har i sin bok On killing beskrivit hur ett sådant ögonblick inträffar för en man som just dödat en annan man i krig, och i den dödades ficka hittar ett foto på hans fru och barn – och inser att det är en människa som han själv som ligger där framför honom. Grossman kallar det för ”en spricka i den slöja av förnekelse som gör krig möjligt.”
Jag använde mig av den historien när jag skrev om avhumanisering i min bok Resan från mörkrets hjärta. Nedan ett utdrag ur boken, med Grossmans berättelse.
För att klara att hacka ihjäl en annan människa med machete krävs först att man slutar se personen som en människa. Kanske man i stället börjar betrakta den som ett stycke ved?
Den unge Pio, som aldrig tidigare visat intresse för något annat än fotboll och definitivt aldrig känt något hat mot tutsier, berättar för journalisten Jean Hatzfeld om den första dagen då han dödade: ” Jag menar, vid det fatala tillfället såg jag inte i honom vad han varit tidigare (…). Hans drag liknade den person jag känt men inget hos honom påminde mig längre starkt om att han var en person som jag hade levt sida vid sida med så länge.” Pio minns att han inte längre kunde se en människa framför sig när han jagat fram en person med tutsisk härstamning i träsket. Han kunde inte förställa sig att varelsen han just skulle hugga ner med sin machete delade samma känslor och tankar som han själv. Han beskriver det som att både han själv och hans offer förvandlats till vilddjur.
(…)
Att avhumanisera offer har genom historien gjorts på många olika vis; genom att kalla dem kackerlackor, klä av dem nakna, ge dem nummer i stället för namn eller trä huvor över deras ansikten. Efter att ha tagit ifrån offren deras värdighet blir det enklare att döda eller förnedra dem. Att offrens ”djuriskhet” i själva verket är en produkt av hur man själv uppfattat och behandlat dem glöms bort i förvandlingsprocessen.
Man behöver inte själv delta aktivt i avhumaniserande handlingar för att påverkas. Det räcker med att som åskådare se hur offren behandlas illa för att mentalt börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: denna person är mindre värd än andra, därför har jag ingen skyldighet att ingripa. Också offer kan avhumanisera sina förövare och det är det vi hela tiden ser när ondska förklaras vara oförklarlig och vi vägrar se det mänskliga i förövarna. Vi gör dem till monster i stället för människor värda vanlig respekt och sympati (hur mycket vi än fördömer deras handlingar).
Ett plötsligt uppvaknande ur avhumanisering av en människa beskrivs väldigt fint i Dave Grossmans bok On killing. Efter en föreläsning träffar Grossman en veteran från andra världskriget. Han berättar om hur han i en stridssituation dödade en japansk soldat. Efteråt sökte han igenom den dödes kläder och fann ett fotografi av en ung kvinna och två små barn – den dödes familj. När han berättar om det börjar han gråta och säger att han ända sedan dess hemsökts av insikten att de två barnen tvingats växa upp utan sin pappa därför att han själv mördade honom. Han har ridits av skuldkänslor för detta hela livet. Grossman kallar fotografiet för ”en spricka i den slöja av förnekelse som gör krig möjligt.” Om en soldat i varje fiende såg en människa lik soldaten själv skulle dödande för de flesta bli omöjligt. För att klara att döda är soldaten tvungen att förneka sin skuld, avhumanisera och demonisera sina offer och rättfärdiga de order han fått och att han lytt dem.
Beskrivet så här långt låter nog begreppet avhumanisering ganska dramatiskt men det är också ett mycket vardagligt fenomen. När vi trängs ihop med främmande människor på så små ytor att vi inte längre kan hålla den fysiska distans vi vill kan vi börja distansera oss mentalt för att slippa känna obehag. Den främmande mannen som trycks emot oss i den överfulla tunnelbanan är bara en sak, inte en människa.
När jag gick på gymnasiet trängde sig en dag en äldre kille tillhörande skolans coola gäng hänsynslöst emellan mig och mina kompisar. En hård knuff i magen gjorde mig tvärarg och jag ropade ”men URSÄKTA mig!” efter honom. Jag minns så väl hans min när han vände sig om: ”Va, stod det någon där?!”. Det var som om han trodde sig ha passerat genom en helt tom korridor och nu upptäckt att det fanns några myror som tydligen kunde prata på golvet där han just gått. Han hade antagligen inte menat illa med sitt knuffande men hans egen höga status på skolan hade fått honom att sluta se personer med lägre status som människor, så till den milda grad att han faktiskt blev uppriktigt häpen över att någon av oss kunde prata med honom.
Nu blir det hårdare tag över hela fronten. Också inom skolan. Där har visserligen hårda tag varit det som gällt länge men det går alltid att banka ännu lite hårdare på dem som är kortare än man själv. Men allt är inte dåligt i Tidöavtalet. Nedan lite blandade reflektioner.
Några bra mål i Tidöavtalet när det gäller skolan: fler speciallärare, satsning på läsning.
Några eventuellt bra mål (beror på hur det görs): fler diagnostiska prov, centralt rättade nationella prov (bra i sig men dåligt om de ensamma ska få avgöra elevers betyg)
Några direkt kontraproduktiva mål: att ta bort barns rätt att vara med och ta fram ordningsregler (efterlevnaden blir större om barnen deltar i diskussion om, och framtagande av dem); förväntansdokument om ordningsreglerna som ska skrivas under av elever och föräldrar (sprider idén att alla kan uppföra sig bara de vill, vilket inte stämmer och därför riskerar att få elever som redan mår dåligt/är utagerande att mötas av mindre tolerans och mer repression som får dem att må ännu sämre/agera ut ännu mer), konsekvenstrappor (så här tänker vi straffa dig om du inte lever upp till våra regler – mer nedan om varför det är en dålig idé); att skolor alltid ska polisanmäla brott (mer om varför det är dåligt i här); att skolans styrdokument ska få ökat fokus på ”inlärning, färdigheter samt fakta- och ämneskunskaper (bort med värdedelarna i styrdokumenten alltså)
Såhär skriver jag i min bok Vad ska vi med skolan till? om konsekvenstrappor(samma som åtgärdstrappor):
För några år sedan pratades det mycket om åtgärdstrappor i svenska skolor. I dokument, som man dessutom ofta fick för sig att elever och föräldrar skulle underteckna som något slags kontrakt, slog man fast vilka skyldigheter eleverna hade och vad som kunde drabba dem om de bröt mot dem. De kunde innehålla steg som
1. Utvisning ur klassrummet
2. Kvarsittning
3. Skriftlig varning
4. Tillfällig avstängning
5 Omplacering
Vad säger dessa trappor och kontrakt till elever som har svårigheter som kan få dem att uppfattas som stökiga?
Det ligger fortfarande nära till hands för många att vilja straffa bort vad de uppfattar som dåligt uppförande men om en elev faktiskt inte kan sitta still, koncentrera sig eller reglera sitt humör, vad hjälper det då om den får veta att den kan bli straffad för det? Och vilka budskap sänder det till den stökiga elevens klasskompisar (hen är elak som inte vill göra bättre ifrån sig?)?
Som analogi kan vi fråga oss om en elev med dyslexi hade lärt sig läsa bättre med dessa hot hängande över sig? Nej, naturligtvis inte. Så varför tror vi att eleverna som inte klarar att uppföra sig plötsligt skulle kunna det? En och annan elev som bråkar på pin kiv kanske skärper sig, men en sådan här åtgärd slår brett, mot alla.
I skolan håller barn på att lära sig både faktakunskaper och att vara människor. Vi kan alltså inte utgå från att de redan vet hur man är människa på ett bra sätt eller att de, även om de vet, klarar av det. Barn behöver ges förutsättningar att klara de krav vi ställer på dem.
Om förutsättningarna är de rätta skulle man kanske kunna sammanfatta elevens roll så här:
– att komma till skolan med nyfikenhet och positiv inställning
– att göra sitt bästa för att lära, utvecklas och bidra till det gemensamma
– att kommunicera vad hen behöver och vad hen har att bidra med
– att vara vänlig, hjälpsam och konstruktiv i sina relationer till andra
Men allt detta är också sådant som skolan har ansvar för att fostra eleven till eller ge möjligheter till. Det är orimligt att begära att en elev som är svårt mobbad eller ständigt ges uppgifter på fel nivå ska gå till skolan med nyfikenhet och positiv inställning. Inte heller att en elev inom autismspektrat ska veta hur den formar konstruktiva relationer till andra, eller att en elev med känslomässiga problem ska klara att kommunicera sina behov. Därför måste alla idéer om vad elever ska göra och klara alltid komma med tillägget ”utifrån sina behov och förutsättningar”.
Skolan kan inte kräva något av eleven som den inte sett till att eleven har möjligheter att klara, och skolan bör heller inte kräva något som den inte tror att eleven kan leva upp till. Krav måste vara individanpassade, inte generella. Vad elevens föräldrar borde göra, eller redan borde ha gjort, är också helt irrelevant i relationen mellan skola och elev. Det är en fråga som ska stanna mellan skolan och föräldern och inte färga av sig på eleven. En förälders brister ska alltså inte drabba barnet när det är i skolan. Där får man snällt utgå från vad eleven fått med sig in i klassrummet och arbeta med det.
Ännu en av mina vänner berättar att hennes barn mår dåligt. Svår ångest tvingar dem till återkommande besök hos BUP. De är så många nu, de unga i min närhet som skär eller svälter sig, skolvägrar eller sjunker ner i depressioner. Tonårstiden var inte lätt när jag var ung heller men forskningen är tydlig: barn och unga mår allt sämre. Vad är det vi gör mot dem? Kanske samma som mot vår natur: betraktar dem som maskiner som ska leverera, eller resurser att exploatera? Genom telefoner och datorer är deras flöde av information om världens elände dessutom evigt: krig, klimatupphettning, artutrotning. Och så reklamen överallt, som säger att de inte duger som de är eller kan vara nöjda med vad de har.
Att rusta unga för att orientera sig i allt detta, hjälpa dem att finna en roll och ingjuta en vilja att bidra till att göra världen bättre – borde inte det vara skolans allra viktigaste uppgift?
Ett mantra man ofta hör i samband med klimatdemonstrationer som leds av barn och unga är att det inte kan vara deras uppgift att lösa problemen åt oss. Det är sant men de flesta tonåringar är redan mycket väl medvetna om vad som är på väg att hända. Om människor känner att de kan göra något åt det som oroar dem leder det till mindre risk för att må dåligt. Det har Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, kommit fram till. Hon studerar ungas oro och handlingsstrategier kopplade till klimatfrågan. Att se att man är många och få agera tillsammans ger hopp, som i sin tur leder till ökat välbefinnande. Skolan kan erbjuda möjligheter till engagemang, som att bevara lokala vattendrag, djurliv och växter eller trycka på för förändring.
Världens kanske idag ledande utbildningsfilosof Gert Biestá menar för övrigt att den fråga vi alltid bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn ska kunna handla? På en plats där människor inte ges utrymme att agera kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett fullt demokratiskt sätt.
Jag drömmer om en skola där vi på allvar förbereder eleverna för att bygga ett hållbart samhälle. De kommer behöva gedigna artkunskaper och god kännedom om de ekosystem som vi är helt beroende av. Hur fungerar de och hur kan vi samspela med dem på de platser där vi själva lever?
Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry föreslår i texten ”Examen i att komma hem” en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan att bestående skador eller förluster uppstår? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi redan åsamkat? Villkoren för alla arters överlevnad är lokal anpassning. Det gäller även oss människor.
De unga kommer också behöva värderingar och känslor som vägleder dem rätt. Men hur ska vi vuxna klara att förmedla respekt och vördnad för allt som lever och växer när det måste vara uppenbart för dem att vi själva saknar det, inte minst eftersom samhället inte respekterar barns behov av en medkännande och flexibel skola och en säker framtid?
Keri Facer, professor i utbildningens och samhällets framtid, menar att vi måste börja se offentligheten som inte bara bestående av människor utan av alla levande varelser som finns i biosfären. Utbildningsfilosofen NelNoddings skriver i sin tur att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism” som innebär omsorg om hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. En sådan känsla av samhörighet kanske är vad som behövs för att nödvändiga politiska beslut ska bli möjliga att fatta? Faktakunskaperna finns där men vi behöver också en känslomässig förståelse. Det kan skolan kanske ge den uppväxande generationen - även om förundran, solidaritet och hemkänsla är svåra att mäta och sätta betyg på.
Med fler friluftsdagar och mer uteundervisning skulle naturen kunna bli en plats för att både undersöka insektslivet i en bäck och sjunka ner på rygg i mossan och titta på trädtopparna. Kontakt med naturen är också en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa.
Jag tror att vi dessutom behöver börja se på alla människor som levande varelser i alla de roller vi tar oss eller tilldelas. Elever är inte robotar som vi kan programmera. Det är som om vi ibland glömmer det i vår iver att göra dem till fungerande kuggar i maskineriet.
Barn behöver faktakunskaper och de måste få lära sig att tänka rationellt och förnuftigt. Så låter det i debatten om skolan och jag håller med. Men vad är förnuftigt?
Den som saknar insikten om att vi är beroende av naturen, eller saknar värderingen att också framtida generationer ska kunna leva här, kan anse det förnuftigt att skövla skogar och hav för ekonomisk vinning. Har personen dessutom goda faktakunskaper om hur man går till väga så finns inte mycket som hindrar från att skrida till verket.
Vilka värden vill vi att skolan ska bygga på? Är våra barns psykiska hälsa eller deras känsla av sammanhang och mening ett rimligt pris att betala för konkurrenskraft och höjd levnadsstandard på kort sikt? Är fortsatt skövling av naturen något vi stödjer och vill utbilda våra barn till? Eller kan vi söka oss fram till andra värderingar som kan ge en mer inkännande relation till allt som lever och växer? Både till naturen och till alla de unga som kommer tvingas hantera den gungande värld vi lämnar över åt dem.
För att en verklig förändring i relationen till naturen ska bli möjlig genom skolan krävs en annan syn på denna institutions värde och nytta än den som är förhärskande. Bort från idén att dess viktigaste uppgift är att förmedla faktakunskaper så effektivt som möjligt till tanken på den som en social och ekologisk gemenskap som vi bygger ett samhälle med.
I tidskriften Sveriges Natur häromveckan.
Referenser
Keri Facer: Learning futures. Education, technology and social change. 2011
Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006
Wendell Berry: Konsten att vara här. Texter från ett annat Amerika. 2017
Nel Noddings: Education and Democracy in the 21st century. 2013
Eva-Lotta Hultén 