#Deadline – om övergrepp i medievärlden

Jag är en av undertecknarna av uppropet #deadline, om övergrepp i medievärlden. Berättelserna är grova och obehagliga och visar på en kultur, som vi alla är del av, och som tillåter somliga att gång på gång gå över gränsen och kränka eller skada andra. Jag har aldrig själv råkat ut för något grovt eller sett någon annan bli utsatt för något grovt i samband med min yrkesutövning (som frilans är jag ju sällan på redaktioner) men däremot upplevt en del som varit förvirrande, obehagligt, tvetydigt. Situationer där jag efteråt tänkt: vad var det som hände? Vad betydde det där? Varför sa jag inte ifrån? Och jag skäms över de situationer där jag sett andra utsättas för liknande saker utan att säga ifrån för deras del. Nedvärderande kommentarer, blickar, fnysningar, antydningar, härskartekniker, beröringar som bär på något annat/mer än vänlighet. För att inte tala om det jävla system av manligt ryggdunkande och automatiskt nedvärderande som håller kvinnor tillbaka både genom att rent konkret stänga dem ute från befordringar och möjligheter och genom att ge dem dålig självkänsla (så fantastiskt bra skildrat i Grotescos Ladies night).

Det jag verkligen, verkligen gillar med #metoo är att skam och skuld nu börjat placeras där de hör hemma: hos förövarna. Och att det faktiskt skulle kunna leda till verklig förändring av den här skeva kulturen. Förhoppningsvis slutar vi att normalisera tafsande, slutar blunda eller släta över när övergrepp sker rakt framför våra ögon, börjar lyssna och ingripa när andra berättar vad de varit med om, börjar säga ifrån mot verbala såväl som fysiska kränkningar. Förhoppningsvis är det många som rannsakar sig själva, ber om ursäkt och bättrar sig. Så kan vi kanske alla bli de människor vi vill och borde vara.

Och en reflektion till:

#metoo har förhoppningsvis nu en gång för alla slagit fast att övergrepp och tafsande inte är ett problem kopplat specifikt till invandring och att kvinnor inte tycker det är fruktansvärt när invandrade män går över gränsen men en kul och skojsig grej när etniskt svenska män gör det. Det handlar i stället om makt. De som har makt kommer undan med en massa skit, men när män som står längst ner på skalan gör samma sak, då går minsann maskineriet igång som det ska. Denna flathet! Denna feghet! Denna rasism!

Äga ekosystem – hur bra är det?

Hur bra är det egentligen för skogen att jag äger den? Och för mig?

”När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal avkastning för egen del. Andra, som jag, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet – och med det insikten om vår beroendeställning till det – samt vår förmåga att till fullo uppskatta det. När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra.”

I OBS i P 1 idag.

Hur historien kan lära oss göra motstånd

_ Lyd inte i förväg

–Håll yrkesetiken högt.

–Akta dig för paramilitärer.

När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.

Referenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra.  Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.

I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?

Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.

Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda. Läs mer

Kanske den sämsta bok jag någonsin läst

Det är i år 60 år sedan Ayn Rands Och världen skälvde kom ut. Boken är en bibel för den extrema nyliberalismen. I gårdagens Godmorgon världen tog Johan Norberg upp den i sin krönika och man kunde få intrycket att de som är kritiska till boken är det för att de inte läst den. Jag har läst den. Som roman är den pinsamt dålig och den filosofi den för fram är inte bara så obehaglig utan också så banal att jag baxnar över att någon kan ta den på allvar. Jag återpublicerar de reflektioner jag gjorde vid läsningen nedan.

 

Dagny Taggart har alltid känt att hon är lite smartare än andra människor. Hela sitt liv har hon fått kämpa mot bland andra sin bror Jim, som är vd för familjeföretaget Taggart transcontinental. Dagny är, trots att hon är kvinna, driftschef och hon har stora visioner för tågtrafiken i bolaget. Nya linjer ska öppnas och nya spår ska läggas, av reardenmetall, nyligen uppfunnen av en annan framgångsrik företagsledare, Hank Rearden. Jim trilskas och tycker att de ska tänka på säkerheten och ta samhällsansvar och annat trams.

I mastodontverket Och världen skälvde (1163 sidor i den tryckning jag läste boken) får man följa Dagnys kamp för att förverkliga sina visioner. Inte bara Jim motarbetar henne; hon hindras också av en hel drös andra korkade människor i olika maktpositioner samt av att flertalet arbetare är lata (och korkade). De ädla, renhåriga tävlande ställs mot dem som vill fuska (det vill säga bland annat samarbeta eller hålla sig till försiktighetsprincipen och inte köra tåg på en bro byggd av en metall vars hållfasthet inte har prövats av något annat än Dagnys omdöme). Men värst av allt är att den ena superbegåvade människan efter den andra tycks försvinna spårlöst och lämna samhället åt sitt öde (utan dessa övermänniskor faller världen samman). Det visar sig att de flytt till en dal i Colorado där de på initiativ av geniet John Galt bygger upp sitt eget samhälle för att slippa utnyttjas av orättvisa och dumma medelmåttor som inte har vett att uppskatta dem. I dalen är alla så rationella att allt fungerar friktionsfritt och lärda professorer tar glatt underkvalificerade jobb på halvtid och sköter sin forskning på den andra tiden. Hantverksyrken är så lätta att lära sig att vem som helst av dessa supermänniskor lätt tar sig an dem och klarar dem galant. ”Ge” är ett förbjudet ord i dalen. Alla relationer bygger på någon form av affärsuppgörelser, alla litar på varandra och ingen lurar någon annan.

Först när undermänniskorna utanför dalen är komplett överbevisade om sin inkompetens och helt underkastat sig de regler (eller snarare den frånvaro av regler) som de genialiska övermänniskorna kräver så nedlåter de sig att komma tillbaka – och genom sin ädla egoism rädda världen (alltså inte av godhet utan av profithunger).

Läs mer

Att hålla en dörr öppen för nazisten

Nu tänker jag vara allvarlig och uppfordrande en stund. Jag gör det med författandet av min bok Resan från mörkrets hjärta i ryggen. Det är alltså inte bara lite löst tyckande i stunden som ligger bakom, utan en hel massa läsande och tänkande i det här ämnet. Här kommer det:

”Vi vann!” Jag har sett många hävda det efter lördagens demonstrationer i Göteborg. Men kampen om ett gott samhälle kan inte något ”vi” vinna över något ”dom” och sedan är allt klart. För vart ska de där onda förlorarna ta vägen i vårt goda samhälle? Det är ingen fotbollsmatch vi pratar om.

Det är nazismen som är den verkliga fienden, inte nazisterna och ”vi” kan bara vinna över nazismen. Så länge det finns människor kvar som vi på grund av deras bekännelse till nazism och rasism betraktar som ”dom” så har vi inte vunnit.

Om vi inte vill underbygga nazismens världsbild av tydliga grupperingar med värdiga och ovärdiga medborgare så bör vi inte heller främja ett språkbruk eller en människosyn som antyder att vi tänker likadant. Därför bör vi inte avhumanisera nazister eller säga saker som att det enda de förstår är konfrontation (konfrontation är förvisso  en viktig del i den nazistiska ideologin, men det betyder inte att alla dess bekännare kan klumpas ihop och påstås tappa förmågan att tänka själva). Vi bör i stället alltid sträva efter att se det mänskliga också i dem. Människor kan alltid ändra sig, men det blir betydligt svårare när vi trängt in dem i ett hörn där de bara tillåts vara en enda sak och de stängs ute från vägar in i alla andra tänkbara gemenskaper. Vi kan avsky nazismen, avsky vad en människa gjort och sagt, tydligt markera mot vad den säger och gör, men ändå alltid hålla en dörr öppen för den människan. För min bok Resan från mörkrets hjärta intervjuade jag en man som begått de mest fruktansvärda saker i ett krig. Han ångrade sig och jobbade nu för att gottgöra vad han gjort. Han var extrem bara i vad han en gång gjort och upplevt, inte i vad han numera var.

Det naiva är inte att tro att människor kan ändra sig, det naiva är att tro att vi kan bygga ett gott och fungerande samhälle på hat och avståndstagande från människor. Målet måste vara att få så många människor som möjligt att omfamna ett tolerant och öppet samhälle, inte att förnedra eller hata dem som inte gör det. Satsar vi på det senare och lämnar överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till att öka hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch, utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta.

Det här innebär inte att jag förespråkar att alltid ta debatten om nazismen med nazister, eller med rasister om rasismen. Har man anledning att vara rädd kan eller bör man hålla avstånd. En fanatiker är dessutom svår att nå. Man kan försöka prata om deras åsikter, men det kan också vara i sin ordning att ge upp. Men det betyder inte att man därmed för alltid givit upp om själva människan. Man kan ge upp i stunden och prata om något annat. Men man måste inte sluta prata för att man inte omvänt den andre.

Det innebär inte heller att jag tycker att man ska ha överseende med hot, våld, hets mot folkgrupp eller annan brottslighet. Sådant ska anmälas, utredas, åtalas och straffas.

Med det sagt: de antinazistiska demonstrationerna i GBG i lördags var fantastiska. De visade att många är beredda att stå upp för alla människors lika värde och de ingöt känslor av mod, samhörighet och kamplystnad i dem som deltog. Det är viktigt.

 

För enkelhets skull talar jag i texten ovan mest om nazismen, men allt detta gäller också rasismen.

Vård eller pedagogik?

Nedan följer en artikel jag skrivit för tidningen Specialpedagogik, om hur skolan och undervisningen medikaliseras. En väldigt spännande ämne, som vi borde prata mycket mer om.

 

Medicinskt skolade yrkesgrupper har fått allt större inflytande över undervisningen.

– Vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället, säger pedagogikforskaren Kristian Lutz

 

– Viljan att skilja det normala från det avvikande har funnits länge och blev etablerad efter andra världskriget, säger Kristian Lutz, lektor i pedagogik vid Malmö högskola.

Influenserna kom från USA och hörde ihop med en ny tilltro till vetenskap som något neutralt. Utvecklingspsykologin hade fått genomslag och man började observera och bedöma barn. De blev till förbättringsprojekt och sorterades efter hur de ansågs fungera.
– Det här var en dubbelbottnad förändring. Samtidigt som barnen började ses som problembärare så innebar det också ett intresse för barndomen som en viktig tid i livet, säger Kristian Lutz, som skrev sin avhandling om kategoriseringar av barn i förskolan.

Nästa skifte kom på 80-talet i USA och spred sig till Sverige och etablerades här på 90-talet. Då gjorde forskningen inom genetik stora landvinningar och biologin fick större betydelse, vilket ledde till att diskussionen om arv kontra miljö vägde över till arvets fördel. Nyheten var att det psykodynamiska perspektiv man haft på barns utveckling byttes mot ett psykiatriskt.
– Det var ett symtom på en större förändring i hela västvärlden där det blev mer individualiserat och mer fokus på det kroppsliga, säger Kristian Lutz.

Problematiseringen av den ökade diagnosticeringen har gått i vågor, berättarhan.
– Först var det sociologer som kritiserade utifrån att diagnoser var vanligare bland barn i utsatta miljöer. I dag kommer kritiken snarare från psykologer som pekar på exempelvis anknytningsproblematik bakom barns svårigheter. Min egen kritik handlar om att diagnosticeringen är så kopplad till svårigheter i skolan. Lärande sker i ett möte mellan barnet och verksamheten och vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället.

Kristian Lutz är också kritisk till hur hjärnforskare fått allt större utrymme i debatten om skolan och menar att det är en logisk följd av medikaliseringen.

Läs mer

Skolaga är nog inte så dumt ändå

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.