Med hopp om mer hopp i världen

Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.

Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.

Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden

I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv.  Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:

… du sorgset kvidande.

Se här din svåra roll:

att inse världens lidande

med glädjen i behåll.”

I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.

Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.

Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.

Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.

Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.

 

I OBS i P1 häromdagen.

Varför så extrem?

Igår kväll var jag på teaterpremiär! Pjäsen heter Varför så extrem? (och teatern Ung utan pung) och ska spelas för unga och personal i skolor, på fritidsgårdar och på ungdomsorganisationer. Pjäsen ger ett underlag för att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism och till pjäsen hör en lärarhandledning som jag har gjort. Den kan hämtas här och projektbeskrivning hittar man här.

Jag kanske kan räknas som lite partisk – men pjäsen är fantastiskt bra! Rolig, allvarlig, medryckande (det är musikteater med jättebra musik!) och smart upplagd, så att många både kan känna igen sig och samtidigt få syn på det psykologiska spel som kan leda oss mot extrema värderingar eller extrema handlingar.

I lärarhandledningen beskriver jag dels en rad av de faktorer som kan styra in oss mot våldsbejakande extremism, men även faktorer som bidrar till att stärka vår motståndskraft. I häftet finns också ett femtontal övningar att göra för att öva upp förmågan att tänka och handla självständigt, känna, ta eget ansvar, sätta gränser för sig själv och att förhålla sig empatisk och solidariskt till andra människor.

Pjäsen går att boka på info@ungutanpung.se!

 

Gärna konsekvenser men inte straff

I lördags publicerade DN en debattartikel som förespråkade mindre elevdemokrati och mer straff i skolan. Debattörerna lyckades också med konststycket att hävda att de vill ge lärare mer makt, samtidigt som de föreslår långtgående inskränkningar i lärares möjlighet att själva välja hur de vill hantera viktiga delar i sitt uppdrag. Liza Haglund, Brian Palmer och jag har svarat:

”Liksom Isak Skogstad och Carl Hellström vill vi se ökad arbetsro och trygghet i skolan. Men som bekant finns det nästan alltid många vägar till samma mål och vid val av metoder måste man fråga sig vilka effekter de får utöver de önskade.

Vanan att förr ge skrikiga barn en tuss indränkt i brännvin gav önskad effekt: barnen somnade snällt. Idag inser vi att det var till priset av otäcka biverkningar. Detsamma gäller för de metoder Skogstad och Hellström förespråkar.

Vi väljer att kommentera Skogstads och Hellströms tre förslag punkt för punkt. Det första handlar om att elever inte längre ska få vara med och utforma skolans regler. De skriver att tanken ”bygger på en felaktig idé om att barn besitter den kognitiva och sociala mognad som krävs för att förstå vilka regler som måste finnas för att studiemiljön i skolan ska säkras.”

Man skulle istället kunna tänka att eftersom barn inte från födseln har förmåga att avgöra vilka normer och regler som är lämpliga i sociala sammanhang så behöver de få tillfälle att träna på det. Ingen skulle komma på idén att säga att eftersom barn inte redan kan avancerad matematik så ska de slippa öva på matte, (och sedan tro att de på något magiskt vis lär sig ändå bara man talar om slutsummorna i några besvärliga uträkningar), men när det gäller socialt samspel är det tyvärr annorlunda. (…)”

Läs hela här.

Vår överlevnad hänger på några decimeter jord

”Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ‘homo’ kan härledas till ‘humus’, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!”

Igår sändes min essä om matjorden i repris i OBS i P1.

Utdrag ur boken Klara färdiga gå, apropå OS-invigningen

Låt oss föreställa oss återkommande globala samarbetsfestivaler; gigantiska tillställningar dit världens länder skickar människor som bygger, skapar och söker lösningar på gemensamma, globala problem. De inleds på jättearenor med fyrverkerier, kulturmanifestationer och musik. Festivalen varar flera veckor, hårdbevakas av medier världen över och följs av nyfikna och entusiastiska åskådare. Allt för att fira människans förmåga till samförstånd, samhörighet och gemenskap. Låter det fånigt? Kan någon i så fall förklara varför det skulle vara ett dugg mer fånigt än de påkostade och pompösa OS- och VM-tävlingar det satsas enorma pengar på, och människor engagerar sig i som om det gällde livet?

Ändå får jag själv vibbar av öststatskommunism av min tankelek. Det känns så ideologiskt styrt och liksom pretentiöst och moralistiskt att manifestera samarbete. Så ute. Tävlande är mycket fräsigare och friare på något vis.

(…)

OS är idag världens absolut främsta och mest prestigefyllda idrottsarrangemang. Läser man på Olympiska kommitténs hemsida blir det uppenbart att inte heller där sparar man på krutet, eller flosklerna: ”Målet för den olympiska rörelsen är att bidra till att skapa en fredlig och bättre värld genom att utbilda ungdomar genom idrott utövad utan diskriminering av något slag och i den olympiska andan, vilket kräver ömsesidig förståelse, en anda av vänskap, solidaritet och rent spel.” Hur yttrar det sig egentligen i praktiken? Ganska många av oss som tittar på OS ser ju i stället snarare fusk, dopning, konkurrens, hat och förakt för svaghet och för mänskliga rättigheter.

(…)

Dopning är en logisk konsekvens av elitidrottens utveckling. Den som slutar vinna, eller som orsakar en förlust för laget, är inte längre något värd – inte i publikens ögon, inte i tränarnas och kanske inte heller i sina egna. Idrottaren är sin prestation, sin yta, och riskerar redan, genom sin extremt hårda träning, skador och sjukdomar för livet. Vad gör dopningen för skillnad? Svaret är att för alla utom den tävlande gör den bara skillnad om den avslöjas. För den tävlande kan den göra stor skillnad, mellan vinst och förlust, folkets kärlek eller folkets hat. Den påverkar också hälsan ytterligare men för många framstår det antagligen som marginellt i det stora hela. Kanske är det värsta att den riskerar att ge dåligt samvete? Det är intressant att många elitidrottare träder fram i efterhand och erkänner att de varit dopade. Ett behov av bikt, eller kanske insikten att det finns annat av värde i livet än att vinna – och ett därpå följande behov av att avslöja karusellens mekanismer för dem som står bakom i kön?

Den finländske etikern Mikael Lindfelt har påpekat att idrottens grundläggande ideal under senare tid kommit att gå från tanken om en sund själ i en sund kropp till ”citius, altius, fortius” – högre, längre, snabbare. Ord som bland annat prydde OS-arenan i Sydney år 2000, med tre meter höga bokstäver. Lindfelt menar att resultatet av den ändrade inställningen till vad idrott handlar om är att elitidrottare blir beredda att gå nästan hur långt som helst för att vinna och han skriver: ”Doping och framtida utsikter om genmanipulation blir endast medel för att nå dit – och samtidigt naturliga uttryck för vår tidsanda.”

Kommentar till GP-krönika om min bok

I GP refererar gästkrönikören Hamid Zafar till min bok Resan från mörkrets hjärta, vilket gör mig väldigt glad! Det är en bra krönika men jag vill gärna utveckla några av sakerna han tar upp.

Han skriver:

”Människan har en förmåga att vilja hitta rationella förklaringar till det oförklarliga. Det kan inte vara vanliga jordbrukare som massakrerar kvinnor och barn. Instinktivt försöker vi hitta bakomliggande orsaker som trauman och övergrepp i barndomen. ”

Vi människor vill, precis som Zafar skriver, gärna hitta rationella förklaringar till saker som händer. Det kan få oss att i efterhand rationalisera både våra egna handlingar och andras. Om vi själva begått övergrepp, mobbat eller skadat något kan vi till exempel leta efter felet hos den som har drabbats, för att försäkra oss själva om att personen förtjänat vad vi åsamkat dem. I själva verket är ofta den drabbade helt utan egen skuld, och vårt handlande beror i stället på att vi dragits med i ett socialt spel, gjort som alla andra, eller lytt en ledare (formell eller informell) utan att tänka efter själva. Samma sker om vi sett andra drabbas av hemska saker men underlåtit att agera – för att slippa skämmas skuldbelägger vi offren. Men vi vill också gärna rationalisera förövares beteende, genom att t ex förklara det med att de själva har sociala problem, dålig barndom eller en stark ideologisk övertygelse som fått dem att begå sina handlingar. I själva verket behöver barndom eller trauman inte ha någon som helst betydelse för beteendet, och den ideologiska övertygelsen kommer ofta efter det att de första övergreppen skett (för att rättfärdiga det man gjort). Så började t ex många hutuer i Rwanda inte hata tutsierna förrän efter det att de redan börjat döda dem, och samma med Tyskland – judehatet bredde ut sig på allvar först efter att avskiljningen och sedan dödandet av dem redan inletts.

Zafar skriver:

”Hultén visar att barn som inte har en trygg och vägledande miljö löper större risk att hamna snett i livet. Sverige är ett samhälle där vissa har uppfattningen att barn ska få göra vad de vill och man ger inte sällan barnen ett ansvar som är större än vad de kan hantera. Det är också ett hårt individualiserat samhälle där ytlighet och konsumtion premieras. Då blir det svårt att hitta de trygga varma gemenskaperna som kan ge ungdomar mening utanför skolan.”

Barn behöver få träna på att ta ansvar, inte bara förväntas lyda, och sedan plötsligt förväntas kunna ta eget ansvar. Som med allt annat lärande bör de därför få utmaningar som pushar dem framåt och får dem att utvecklas. Det finns flera studier som visar hur skolan kan arbeta för att få barn att vilja ta ansvar för andra människors välbefinnande och för samhället. Barn som i forskningssituationer förmåtts bete sig hjälpsamt fortsatte efteråt att dela med sig och hjälpa mer än andra barn. I en studie lät socialpsykologen Ervin Staub ett antal barn tillverka leksaker som förklarades vara till fattiga. Andra barn fick samma uppgift, men utan information om syftet. Försöket visade att de förstnämnda barnen fortsatte att vara mer hjälpsamma efteråt. Det finns också många studier som visar hur bra vi människor mår av att hjälpa och stötta andra. Vi är empatiska och samtidigt meningssökande redan från födseln, och vuxna bör stötta barn i att behålla och utveckla dessa egenskaper. Samhället (och helst också föräldrarna – men alla barn har tyvärr inte föräldrar som är förmögna till det) måste servera dem ett smörgåsbord av möjligheter att känna mening, sammanhang och gemenskap, så att de inte lockas att söka det i rörelser eller grupper som erbjuder just detta, men utan empati för, och solidaritet med alla människor.

Mer finns att läsa i min bok Resan från mörkrets hjärta, på ett bibliotek nära dig, eller att köpa t ex här.